Obligatorisk läsning i dagens DN är Maciej Zarembas artikel om påstådda kränkningar på Lärarhögskolan. Zaremba sätter åter igen fingret på en problematik som många känner igen till viss del, men som ingen riktigt orkat eller vågat formulera. Artikeln behandlar ett regn av anmälningar på lärarhögskolan avseende påstådda diskrimineringar. Och artikeln påvisar på några få sidor grundläggande problem med lagstiftningen, med ombudsmännens roll, med akademisk undervisning, med samtalsklimatet.

Ordet ”kränkt” missbrukas. Som Bertil Bengtsson noterade i den senaste departementspromemorian om skadestånd för kränkning så används ordet numer för helt annat än allvarliga kränkningar. Vid minsta typ av motgång, ibland så snart något ”jobbigt” hänt, är någon kränkt. Det här hade inte behövt spela så stor roll om det inte varit för att allvarliga rättsliga konsekvenser knutits till kränkningsbegreppet – skadestånd, sanktioner. Det gäller inte minst på diskrimineringsområdet. Och på diskrimineringsområdet finns det en risk för fördjupade problem genom att statens ombudsmän fått en särskild roll som ”watchdogs” mot kränkande diskriminering. Sådana institutioner kan göra mycket nytta men det finns också risker för stor skada, om det visar sig att anmälningar om diskriminering är ogrundade eller felaktiga. I ett sådant läge kan en oskyldig person finna sig under granskning från en myndighet som inte uppställer samma rättssäkerhetsgarantier som rättsstaten annars gör vid beskyllningar om otillåtet beteende.

Men läs Zarembas artikel. Den tar upp de här frågorna men även viktiga frågor om den akademiska undervisningens roll, hur vi som akademiska lärare blivit för fega och kravlösa. Här finns underlag för mycket självkritik.

Och i senaste Svensk Juristtidning, 1/2008, har jag skrivit en artikel ”Kritik mot kränkningsbegreppet”, om hur denna begreppsbildning på skadeståndsrättens område blivit helt ohållbar.

**

För resten: PJ Anders Linders ledare blir ju riktigt rolig, eller i alla fall sorglustig, mot bakgrund av Zarembas artikel.

Uppdatering: Zarembas andra artikel idag i DN känns kanske inte lika spännande, men fungerar som en bra cliffhanger inför morgondagens tredje artikel. Dock förtydligas i denna artikel att ett av problemen som Zaremba sätter fingret på är ett av de problem som jag skrev om i min avhandling, om än just denna aspekt mer berördes i förbigående, nämligen vem som i en skadeståndsprocess ska ha ansvaret för att påvisa orsakssamband.

Annonser