I dagens DN kontemplerar Johannes Åman kring vad vi skall ha en grundlag till. Eller egentligen så är det inte det Åman behandlar utan hur språket i en grundlagstext bör vara. Han citerar en språkvetare som uttalat att en grundlagstext bör vara värdig, begriplig och entydig. Det är bra hållpunkter. Att en fundamental författning skall kännetecknas av en viss värdighet är en nyttig synpunkt för oss jurister, som ofta underskattar kraften i estetiken. I en rättsordning skall grundlagen ställas på pidestal. Men det räcker inte med det.

Det viktigaste när man skriver grundlagstext tas inte upp av Åman, och där är Åman i författningstraditionernas strömlinjefåra. En grundlagstext skall skrivas så att den kan användas. Det räcker inte med att vara värdig, begriplig och entydig för att vara användbar – det krävs något mer. Det krävs därutöver åtminstone praktikalitet, tydliga rättsföljder och en mottaglig kultur.

En grundlag måste användas för att bibehålla sin värdighet, för att bli levande. I Sverige så har vi ingen tradition av att använda grundlagen. Jag frågade en gång en äldre kollega varför Europakonventionen fått sådan enorm tyngd i skadeståndsrätten på några få år, när vi redan tidigare hade regeringsformens 2 kapitel som innehåller många liknande principer. Den äldre kollegan svarade ”Att RF aldrig var tänkt att användas på det sättet”. Språket kan bidra till att skapa en levande grundlag, men inget språk i världen kan ge en grundlag värdighet om den inte använts.

**

Åman citerar f.ö. Timothy Garton Ashs raljerande beskrivning av EU-grundlagen som föll, att den såg ut som en instruktionsbok till en gaffeltruck. Det är förstås en rolig beskrivning. Den andas dessutom en aning xenofobi. I en del europeiska länder så är det just den tekniska och litet stolpiga författningsprosan som uppfattas som värdig och högstämd. Med engelsmannens förkärlek för det eleganta juridiska argumentet framstår detta förstås som hemskt stelt. För en kontinentaleuropé kan det uppfattas som värdigt och seriöst.

Annonser