Idag meddelar tidningarna alltså att Pirate Bay stoppats i Danmark. Med anledning av detta och den allmänna proportionalitetsdiskussion som detta aktualiseras så plockar jag upp och reviderar ett inlägg ur kommentarsfältet nedan som jag själv skrivit vid ett tidigare tillfälle (då med anledning av Napster).

Nu har Jan Guillou sällat sig till de upphovsrättsförespråkare som kallar den illegala fildelningen för stöld. Eller, han kallar i alla fall de som byter filer med varandra för tjuvar och det är väl det samma som att anklaga dessa för stöld. Samma argument hördes nyligen av Liza Marklund (elakt kommenterat av Oscar Swartz – krönikan finns inte på nätet). Två av de författare som tjänar mest på sina upphovsrätter sätter ned foten. Men fildelning är fortfarande inte stöld. Och upphovsrätt är inte äganderätt. I alla fall inte i klassisk mening.

Det finns ofta en esoterisk glidning i diskussionen om äganderätt hos många av upphovsrättens försvarare. Till att börja med så innefattar äganderätten, i den juridiska snarare än den filosofiska bemärkelsen, betydligt mer än vad vissa upphovsrättsförespråkare vill förmedla. Det sägs således att en äganderätt innefattar dels nyttjanderätt, dels en rätt att överlåta och en rätt att förstöra.

Så kan man formulera sig om man vill definiera äganderätten snävt.

Men äganderätten innebär egentligen så mycket mer, till exempel innebär den en rätt att få nyttja egendomen i fred (se t ex europakonventionens första artikel, första tilläggsprotokollet – en artikel som f ö även täcker mer begränsade rättigheter). I de flesta fall innebär äganderätten också en rätt att fritt disponera över egendomen, t ex genom att hyra ut den. Men den enda äganderätt när det gäller t.ex. dvd-skivor är, enligt upphovsrättsförespråkare, rätten till den enskilda skivan. Rätten att förfoga över den enskilda saken.

Varför då?

Varför berättigar den särskilda egendomstypen dvd-skivor och andra slag av liknande egendom sådana långtgående undantag från den traditionella äganderätten?

Inskränkningar i förfoganderätten går naturligtvis att reglera i avtal, på samma sätt som det finns överlåtelseförbud när jag köper en stereo på avbetalning. Men i praktiken görs det ju inte några sådana inskränkningar vid skivförsäljningar. I alla fall har aldrig jag sett till några sådana avtal när jag handlat skivor, vare sig i butik eller på nätet. Som det tidigare framhållits är det viktiga vilket avtal som konkret ingåtts mellan köparen och säljaren. Om det som avtalsinnehåll ingår att köparen icke äger förfoga över varan genom att exempelvis lägga ut dess innehåll på nätet, så är det ett avtalsbrott om köparen gör det. Då kan han drabbas av sanktioner, närmare bestämt (i första hand) de sanktioner som avtalet stipulerar. Problemet hur man skall fastställa avtalsinnehållet är vid köpet av en dvd-skiva. Det duger naturligtvis inte att ena parten enbart påstår att det skulle vara ett införstått villkor att det är förbjudet att distribuera musiken vidare. Det skulle vara som om köparen post factum påstår att avtalet innefattar en garanti att musiken på skivan är bra. Det är ju nämligen så tråkigt att musiken ofta visar sig vara sämre än man trodde vid inköpet när man kommit hem med den. Avtalsinnehåll blir villkoret bara om det omfattas av båda parternas vilja att ingå avtalet.

Så varifrån kommer de avtalsvillkor som förbjuder användaren att t.ex. lägga ut en skiva på nätet?

Skall man vara konsekvent borde äganderätten innebära att den som köper skivan därmed har rätt att förfoga över saken och dess innehåll på vilket sätt han vill, så länge det inte är brottsligt. Avsteg kan göras i lag. Men då är det fråga om just avsteg, ett avvikande från en huvudprincip. Som sådant måste det motiveras och motivet kan inte rimligen vara något annat än att skydda en rättighet som väger tyngre än köparens äganderätt.

Vilket är då den rättighet som väger tyngre än äganderätten? Ja, om man skall hårdra det så är det upphovsmannens rätt att få sälja sin produkt mer än en gång. Det är inte upphovsmannens rätt att få sälja t.ex. sin musik som skyddas, utan hans rätt att få sälja sin musik om och om igen. Upphovsmannens rätt att få sälja sin musik flera gånger väger dessutom tydligen så tungt, att det anses rimligt att införa begränsningar även i andra på sätt och vis mer grundläggande rättigheter. Som Nicklas Lundblad har visat har amerikanska myndigheter gått så långt att de fängslat personer för att de berättat hur man kan gå till väga för att kringgå ett kopieringsskydd – blotta yppandet av sådan information ansågs strida mot upphovsrätten. Man kan därtill tänka sig andra rättighetskonflikter som står på lut, t ex föreningsfriheten, för det fall att Napster-användarna börjar organisera sig i mer traditionella föreningsformer.

Är det inte snarare så att upphovsrätten, i sin nuvarande och framför allt blivande form, kränker köparens äganderätt till musiken, riskerar att kränka yttrande- och tryckfrihet och i allmänhet får anses som en anomali i en liberal rättighetskatalog?

Annonser