Tidningarna rapporterar om domen mot en av många ”HIV-män” som tidigare diskuterats i media. (Se här och här. Och här  eller här för exempel på tidningar som gjort en annan bedömning av allmänintresset av att publicera namn och bild på brottslingen.)  Domen verkar ”hård” – och, nej, för att inte få arga mejl från en massa Sverigedemokrater igen, jag säger inte att den är för hård bara att den är ovanligt sträng – både straffrättsligt och skadeståndsrättsligt.

Straffet blev hela 14 år, för gärningar där de värsta klassificerades som grov misshandel. Skadeståndsrättsligt framstår domen närmast som extrem. Skadeståndet sattes till hela 850000 kr till de två flickor som smittats. Nu har jag inte läst domen – jag hittar den inte på de juridiska nyhetsbyråerna än – men jag gissar att skadeståndet framför allt tar sikte på de ideella skadorna. Det finns inget tvivel om att flickorna har blivit oerhört drabbade. Men om det här är belopp som istort utdömts för kränkning så är det nog det högsta belopp som jag sett. Den sammanlagda kostnaden för den som betalar skadeståndet, knappast HIV-mannen själv, blir avsevärd. Vad kan detta skadestånd göra för nytta här? Det är värt att ställa den frågan oftare. Förhoppningsvis kan i alla fall pengarna bidra till att något roligt eller distraherande för de drabbade.

Nu skall jag försöka leta upp domen.