I SvD berättas om pälshandlaren som, skriver SvD, trakasseras av djurrättsaktivister. Polisen har nu kraftsamlat för att förhindra brotten. (Polisen själv uttrycker det som att de tagit ett ”gemensamt grepp” – ett roligt ordval.) Jag associerar till justitieministerns debattartikel som kom för någon vecka sedan där betydelsen av kraftfulla insatser mot vad som kallades systemhotande brott framhölls.

Är inte just den här typen av aktivism – djurrättsaktivister som saboterar för pälsnäringen, feminister som sprejar ner HM-kampanjer, ideologiska fildelare (jo, det finns sådana) som bryter mot upphovsrätten eller sådana där mer diffusa aktivistgrupper som försöker spränga McDonalds-restauranger – genuint systemhotande? Den är återkommande, den präglas av en inställning att lagstiftning kan överprövas av varje enskild person och att man har en rätt, kanske till och med en moralisk skyldighet, att bryta mot reglerna. I den mån demokrati anses som ett folkstyre där de folkvalda stiftar lag är det här alltså en i grunden antidemokratisk verksamhet. Den syftar dessutom ofta till att underminera de normer som riksdagen ställt sig bakom och målet, utopin kanske, är inte sällan stora förändringar av samhället. Systemhotande, får man väl säga.

Men å andra sidan: Vår tids revolutionärer kan vara morgondagens förebilder. Kan ideologi vara försonande? Är ett patos bättre än drivkraften att tjäna pengar? Är det värre att bryta lagen av hat än av missriktad (?) idealism?

Annonser