Peter Wennblad från NEO skriver idag på SvD Brännpunkt om en intressant sak, nämligen om att de tipspengar som tidningarna betalar ut till meddelare aldrig rapporteras in till skattmyndigheten. Media har nämligen gjort bedömningen att meddelarskyddet medger ett undantag från den annars gällande plikten att rapportera till skattmyndigheten när utbetalning av sådant här slag sker.

För oss som är intresserade av medierätt är det här känt sedan länge. Dessutom är saken betydligt mer komplicerad än vad Wennblad påstår. Wennblad framhåller det som ett säkert faktum att tidningarna gör fel när de inte rapporterar in dessa utbetalningar. Wennblads viktigaste stöd för detta antagande är en kontakt med skattmyndigheten. D.v.s. den myndighet som har ansvaret för att se till att skatten flyter in. Det är kanske inte det mest neutrala stöd Wennblad kunde letat upp. Det är som om man skulle fråga Svenska Spel om det är okej med ett spelmonopol på en öppen avreglerad marknad. Svenska Spel säger naturligtvis ja, och har argument för sin sak, men det betyder inte att Svenska Spels linje i förlängningen kan anses godtagbar. Mer intressant hade varit om Wennblad frågat någon av mediaföretagens jurister vad de anser om det här. Eller, så klart!, en forskare.

Det här är nämligen en betydligt mer komplex fråga än vad SvD-artikeln visar. Jag är den första att framhålla meddelarfrihetens och meddelarskyddets brister. Faktum är att jag gjort det massor med gånger (se t.ex här). Det får man inga klappar på ryggen för i Sverige. Och jag förstår meddelarskyddets/frihetens förespråkare. Jag förstår medias inställning till att de anser att tipspengarnas mottagare inte skall rapporteras in. Om utbetalningen registeras så faller ju anonymiteten! Och anonymitetskyddet är ju en av meddelarskyddets centralprinciper!

Kanske bör principerna bakom meddelarfriheten/-skyddet vika i de situationer där meddelaren får betalt? Det är en ovanlig åsikt i svensk medierättsdebatt, tror jag. Själv anser jag att det är en svårförsvarad åsikt för den som uppskattar grundtanken om att media kan genomlysa förvaltningen. (Ett uppdrag som media förstås alltför sällan utför.) Anser Wennblad det här? Det tycks mig så. Då håller jag inte med honom men det är i sådana fall ett intressant bidrag till en rättspolitisk diskussion som inte får det utrymme den förtjänar.

Annonser