You are currently browsing the monthly archive for december 2007.

Idag var det förhandling i skadeståndsmålet som de s.k. styckmordsläkarna initierat. 40 miljoner har yrkats, i hög grad i ekonomiskt skadestånd (allt är alltså inte yrkat för kränkning vilket har hävdats i tidningarna). Kärandena företräds av professor Anders Agell, som har skrivit en mäktig stämningsansökan som också kommer att ges ut på förlag (se www.jure.se). Redan detta borgar för ett mycket intressant avgörande.

Angående skadestånd och den s.k. ”bordellhärvan”. Det finns väl för övrigt ett solitt case för förtalsskadestånd om det stämmer som Olof Johansson säger, att han redan tidigare visat att han inte ens befann sig i landet när han påstods ha köpt sexuella tjänster. Och det samma kan gälla för de andra anklagade sexköparna, till och med om uppgifterna var sanna. I svensk rätt kan en uppgift utgöra förtal även om den är sann. För övrigt: Köp av sexuella tjänster har inte varit kriminaliserat så länge.

Jag skrev nedan om skadeståndsanspråket mot staten i den s.k. bordellhärvan.  (Se även om Geijer-affären här.) Där undrade jag hur ombudet för de (påstådda) skadelidande skulle komma förbi preskriptionshindret. Idag så förklarar via DN han hur han tänkt sig undgå problemet. (Även i SvD. Och AB.)

– Jag utgår från att staten inte åberopar preskriptionstiden. Det vore synnerligen stötande för den allmänna rättskänslan, säger Niclas Karlsson.

Jag hade hoppats på något mer oväntat och kreativt. Men det här är förstås det bästa ombudet kan hoppas på. (En av de största myterna om juridik som florerar bland icke-jurister är att det finns ”kryphål”, att en ”jättebra advokat, typ Leif Sibersky, kan hitta hål i lagen”. Det finns inga kryphål. I vart fall nästan aldrig. Utom i skatterätten berättar advokat Johan för mig förtroligt.)

Jag är rent allmänt skeptisk mot argument om att något är ”stötande för den allmänna rättskänlan” om de inte förenas med empiriskt stöd. Så även här. Varför skulle staten inte framföra en preskriptionsinvändning? Skälen bakom preskriptionsinstitutet är ju just att gamla fordringar inte skall hänga i luften, att osäkerheten  annars kan medföra risker och kostnader för samhället. Dessa skäl gör sig gällande även här.

Om man gillar Robert Nozick och tanken på historisk legitimitet som grund för äganderättet och andra rättigheter så kan man ha invändningar mot preskriptionsreglerna. Det finns över huvud taget en moralisk eller politisk sprängkraft i preskriptionsinstitutet som inte så ofta diskuteras utanför de juridisk-tekniska sammanhangen. Det handlar ju om äganderätt. Brännhet blir denna fråga ofta i samband med möjligheten att få skadestånd för ättlingarna till slavhandel eller för minoriteter. Själv har jag sympati för den skeptiska inställningen till preskription och det särskilt vid skadestånd men jag har samtidigt inga större moraliska problem med att verka i ett system där preskription spelar en viktig roll.

Jag ser nämligen det uppenbara praktiska värdet med preskriptionsinstitutet och det värdet blir tydligt här. I det här fallet ligger den skadeståndsgrundande handlingen väldigt långt tillbaka i tiden. Klart staten invänder att kraven är preskriberade. Eller? Det här är inte ett mål på i första hand juridisk grund utan vilar mer på moraliska och politiska argument. I sådana situationer får ibland juridiken vika för andra hänsyn. Preskriptionens funktioner låter sig dessutom inte så lätt förklaras för de oinvigda och en invändning om preskription utan förklaringar av syftet med regeln kan framstå som okänslig och hård. Det ställer krav på pedagogiska förklaringar.

Vad har vi egentligen preskription till? Vad tjänar det för syften i de här fallen? Kan man inte helt ta bort preskriptionsmöjligheten vid vissa typer av anspråk? Vem skall förklara detta för de som nu förfasas över tidigare orättfärdigheter?

Alla media (DN, SvD) har stort uppslaget att skadestånd kommer att krävas av personer som anser sig drabbade i den s.k. bordellhärvan. Nyheten är ett gott exempel på hur medieskickliga jurister kan använda sig av tidningarna för att driva rättsliga frågor. Ännu vet vi nämligen ingenting. Vilka argument vilar skadeståndsanspråken på? Finns det ens på möjligheternas karta att detta skulle kunna ersättas?

Ett uppenbart problem är preskriptionen, till exempel. Skadeståndsanspråk preskriberas efter en viss tid, i allmänhet efter 10 år. Den händelse som nu påstås skadeståndsgrundande inträffade för snart 30 år sedan! Vi får väl se hur advokaten tänkt sig forcera denna gordiska knut.

Så har nu förundersökningen om påstådd bestickning avseende Ulrika Schenström lagts ned – det gick inte att visa att sammanträffandet skett i tjänsten motiverar åklagaren sitt beslut. Fair enough. Om brott inte kan bevisas så skall det heller inte bli något åtal. Det är inte rätt mot vare sig de tilltalade eller domstolarna att pröva principfrågor enbart för principernas skull om åklagaren inte tror på en fällande dom.

Samtidigt är det ju litet synd. TV4 betraktar det ju uppenbarligen som ett tjänsteärende. TV4:s kommunikationsdirektör drar en suck av lättnad i DN och säger att det var tur att det inte gick till rättegång eftersom ”det hade fått konsekvenser för hela näringslivet. Var går gränsen för vad hur mycket man får representera för?” Enligt TV4 var det här en vanlig, om än inte normal, representation. Det är också uppfriskande att se hur mediebolaget betraktar även smörjande av (potentiella?) källor som representation och inte som något annat. Och enligt Schenströms chef var statssekreteraren i tjänst, eller i alla fall – kan man väl säga – i något slags jour.

Men tydligen var det inte tillräckligt klarlagt att sammankomsten skett i tjänsten, menar åklagaren. Som jurist betraktar jag i allmänhet alla nedlagda förundersökningar som naturliga effekter av rättssäkerhetskravet. Som akademisk jurist har man dock ändå privilegiet att beklaga den förlorade chansen att få en principfråga belyst.

 ***

Mutmålet mot Reepalu tuffar dock vidare i hovrätten. Tingsrätten friade och prognosen ser väl dyster ut för åklagaren även i hovrätten, av mediarapporteringen att döma. Men vi får väl se.

Läser i tidningen att Åmselse-mördaren har fått nåd. (Se även här.) 19 år har han hitintills suttit. Lång tid. Nu beräknas han kunna gå fri till sommaren.

Hur länge skall en mördare sitta? Livstidsstraffet för mord är en sådan där evig fråga i juridiken. Skall det verkligen vara livstid eller inte? I Sverige har debatten vaknat till liv igen efter att ett avgörande från HD tagits till intäkt för slutsatsen att livstidsstraffet skall vara förbehållet särskilt allvarliga mord. Därtill har möjligheten att få livstidsstraffen tidsbestämda bidragit till irritationen hos de – många – som anser att mord bör medföra ett livstidsstraff som faktiskt är livstid.

Möjligheten att utdöma längre fängelsestraff än dagens 12 år är i vart fall ett steg mot en ökad nyansering.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter