Skadeståndsrätten fungerar ofta som content provider för tidningarna. Men dessvärre blir skadeståndsrätten ibland direkt obegriplig i tidningarnas rapportering.

Efter den s.k. bordellhärvan har ett liknande skadeståndskrav tagits upp av pressen. SvD skriver om de fruktansvärda saker som drabbade Nils, som utnyttjades av olika personer när han placerats som fosterbarn. Det är en tragisk historia. Nils kräver nu skadestånd. Det framgår av artikeln i SvD märkligt nog inte vem Nils riktar sitt anspråk mot. Det tycks i alla fall inte vara emot de personer som direkt utsatte honom för kränkningarna – den tidigare fosterfamiljen eller personer i hans närhet som utsatte honom för sexuella övergrepp – utan kraven verkar vara riktade mot det allmänna på något sätt. ”Stockholms stad” och en handläggare vid staden nämns i artikeln – kanske riktar sig kravet mot kommunen?

Skadeståndstvisten framstår över huvud taget som konstig i Svenskans artikel. Är det ett fall som är uppe för prövning i en förhandling snart eller är det bara så att en stämningsansökan lämnats in? Artikeln talar om att Nils advokat i ”stämningen” (jag gissar att vad som avses är stämningsansökan) ”åberopar”  bland annat ”FN:s mänskliga rättigheter som han anser att Stockholms stad har brutit mot”. Det är en oväntad rättslig grund för skadeståndskrav. Vad innebär det? Varför använder man sig inte av vanliga regler? Nils har krävt fyra miljoner kronor för kränkning och sveda och värk, sägs det. Det är ett väldigt högt belopp för ideell skada. (Jag säger inte att det är för högt – men det skulle ha varit intressant att veta hur beloppen specificerats: För vad begär Nils hur mycket?) Och återigen, precis som i den s.k. bordellhärvan undrar man ju varför inte skadeståndsanspråken i dessa fall är preskriberade.

Jag förstår naturligtvis att SvD i en artikel som denna inte egentligen är så intresserade av juridiken, även om artikeln ger sken av att behandla juridik. Istället vill journalisten beskriva de fruktansvärda saker som fosterbarn som artikelns Nils drabbades av. Det är en viktig historia som behöver berättas. I en sådan beskrivning är det också naturligt att reflektera över ansvar: Vems fel är det att Nils och andra kunde utsättas för det här? Men samtidigt så paketeras beskrivningen av händelserna som en redogörelse för en rättslig process. Med en sådan inramning hade det varit intressant om också de rättsliga aspekterna belysts snarare än fördunklats.

Annonser