Jag skrev nedan om skadeståndsanspråket mot staten i den s.k. bordellhärvan.  (Se även om Geijer-affären här.) Där undrade jag hur ombudet för de (påstådda) skadelidande skulle komma förbi preskriptionshindret. Idag så förklarar via DN han hur han tänkt sig undgå problemet. (Även i SvD. Och AB.)

– Jag utgår från att staten inte åberopar preskriptionstiden. Det vore synnerligen stötande för den allmänna rättskänslan, säger Niclas Karlsson.

Jag hade hoppats på något mer oväntat och kreativt. Men det här är förstås det bästa ombudet kan hoppas på. (En av de största myterna om juridik som florerar bland icke-jurister är att det finns ”kryphål”, att en ”jättebra advokat, typ Leif Sibersky, kan hitta hål i lagen”. Det finns inga kryphål. I vart fall nästan aldrig. Utom i skatterätten berättar advokat Johan för mig förtroligt.)

Jag är rent allmänt skeptisk mot argument om att något är ”stötande för den allmänna rättskänlan” om de inte förenas med empiriskt stöd. Så även här. Varför skulle staten inte framföra en preskriptionsinvändning? Skälen bakom preskriptionsinstitutet är ju just att gamla fordringar inte skall hänga i luften, att osäkerheten  annars kan medföra risker och kostnader för samhället. Dessa skäl gör sig gällande även här.

Om man gillar Robert Nozick och tanken på historisk legitimitet som grund för äganderättet och andra rättigheter så kan man ha invändningar mot preskriptionsreglerna. Det finns över huvud taget en moralisk eller politisk sprängkraft i preskriptionsinstitutet som inte så ofta diskuteras utanför de juridisk-tekniska sammanhangen. Det handlar ju om äganderätt. Brännhet blir denna fråga ofta i samband med möjligheten att få skadestånd för ättlingarna till slavhandel eller för minoriteter. Själv har jag sympati för den skeptiska inställningen till preskription och det särskilt vid skadestånd men jag har samtidigt inga större moraliska problem med att verka i ett system där preskription spelar en viktig roll.

Jag ser nämligen det uppenbara praktiska värdet med preskriptionsinstitutet och det värdet blir tydligt här. I det här fallet ligger den skadeståndsgrundande handlingen väldigt långt tillbaka i tiden. Klart staten invänder att kraven är preskriberade. Eller? Det här är inte ett mål på i första hand juridisk grund utan vilar mer på moraliska och politiska argument. I sådana situationer får ibland juridiken vika för andra hänsyn. Preskriptionens funktioner låter sig dessutom inte så lätt förklaras för de oinvigda och en invändning om preskription utan förklaringar av syftet med regeln kan framstå som okänslig och hård. Det ställer krav på pedagogiska förklaringar.

Vad har vi egentligen preskription till? Vad tjänar det för syften i de här fallen? Kan man inte helt ta bort preskriptionsmöjligheten vid vissa typer av anspråk? Vem skall förklara detta för de som nu förfasas över tidigare orättfärdigheter?

Annonser