Beatrice Ask skriver på DN debatt idag om påföljden för mord. En upprinnelse är den nyare praxis som förtydligar, förenklat, att mord inte skall med automatik följas av livstidsstraff – enbart de värsta av vidrigheter förtjänar lagens strängaste påföljd. Det här har mötts av viss medial kritik. ”Det är klart att mord förtjänar livstid!” Men det är inte så klart, alla gånger.

Det finns något i botten rättssäkerhetsmässigt sunt i tanken att även fruktansvärda brott skall graderas. Det är straffrättens uppgift att mäta graderna i helvetet, det är domarens svåra uppgift att nyansera det som de flesta av oss inte orkar nyansera. Principen att påföljdsvalet vid mord står mellan livstid och tio års fängelse är alltför trubbig.

Den dikotomiska uppdelningen är den latas utväg ur svåra problem. Justitieministern skisserar en ändrad straffskala med möjligheter till längre tidsbegränsade straff än idag. Det kan knappast betraktas som en repressiv hållning där mantrat är  ”hårdare straff”. (Se för en missvisande rubrik här.) Tvärtom är det ett förslag som tycks möjliggöra mer nyanserade bedömningar vid det allvarligaste brottet.

Nyanser och gråskalor, istället för det förenklade svart-vita, alltså. I sig värt en eloge.   

***
Se även här.

Annonser