Sveriges mest lästa blogg har lagts ned, Alex Schulmans på Aftonbladet. (Se t.ex. här och här.) Det har inte så mycket med juridik att göra och är inget som i sig passar in i det här sammanhanget. Vad som däremot är intressant är de reaktioner som nedläggningen av Schulmans blogg medfört.

I mediesammanhang brukar det ibland hävdas att juridiken bör hållas på en armlängds avstånd, eftersom det är lämpligare – med hänvisning till pressfrihet och yttrandefriheten i stort – att övertramp eller brister hanteras inom ramen för pressens självsanering. Den restriktivitet som finns mot att ingripa mot pressen från myndighetshåll vid integritetskränkningar, som förtal t.ex., kan således motiveras med att det finns andra metoder för att komma till rätta med problemen. Sådana alternativa metoder, inom mediernas egen värld så att säga, är därför väldigt betydelsefulla även för utvärderingen av de rättsliga aspekterna av mediala övertramp.

Det finns ett antal institutioner som skall sörja för sådan självsanering. Pressombudsmannen (PO) är en sådan institution. Idag är PO Yrsa Stenius, tidigare journalist.

Stenius har uppenbarligen en annorlunda inställning till sitt uppdrag än tidigare ombudsmän. Hon tycks ha tagit på sig rollen som tolkare av den allmänna moralens krav. Stenius har således offentligt applåderat att Schulmans blogg stängs, efter att redan tidigare uttalat sig om farorna med bloggandet. ”Det var på tiden”, säger hon enligt SvD. Pressens egen ombudsman är alltså positiv till att Sveriges mest populäre skribent i ett nytt medium lägger ned pennan (eller, hum, kopplar ur tangentbordet).

För mig som inte är journalist är reaktionen konstig: Är det inte allmänt sett märkligt att pressens egen ombudsman uttrycker glädje över att den populäraste skribenten i Sverige lägger ned? Men eftersom jag inte är journalist så lämnar jag över den aspekten till andra. Min fundering är främst hur sådana här utspel hänger det ihop med PO:s mandat. Ja, inte alls som jag kan se det.

Enligt PO:s stadgar skall ombudsmannen fullgöra följande uppgifter:

1 § Allmänhetens Pressombudsman (PO) har till uppgift att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet i periodisk skrift och Internetpubliceringar, på eget initiativ eller efter anmälan undersöka avvikelser från god publicistisk sed, eventuellt hänskjuta sådana ärenden till Pressens Opinionsnämnd (PON) för avgörande samt genom opinionsbildning verka för god publicistisk sed.

Hur man än vrider och vänder på det har jag svårt att se att Schulman i större utsträckning än den genomsnittliga kvällstidningsjournalisten brutit mot god publicistisk sed (även om uttrycket med juridiska ögon är förfärande vagt om det skall användas för sanktioner). Det finns med andra ord inget stöd i PO:s arbetsbeskrivning för kritik, i alla fall inte av Schulmans gärning som helhet (även om jag tror att det finns goda grunder för att enskilda inlägg borde klandras).

Jag tror att grunden för kritiken helt enkelt är att PO inte gillar Schulmans stil, hans infama påhopp på mer eller mindre kända personer, hans självupptagenhet och råa tonfall. Infama påhopp och rått tonfall behöver inte stå i strid med god publicistisk sed, men det kan naturligtvis uppfattas som något negativt ur moralisk synvinkel. (Min egen åsikt är det negativa med bloggen klart övervägdes av det positiva, att Schulman skriver bättre än majoriteten av alla svenska journalister – klart, korrekt och fyndigt – och att han skulle vara en lika skicklig skribent oavsett vad han skrev. När Schulman kritiserade andra svenska skribenter så gjorde han det inte bara med stödet av hundratusentals, i många fall devota, läsare. Han gjorde det också med självsäkerheten hos någon som kan använda semikolon korrekt, som har god känsla för metaforer, som en person som vet farorna med adverb.) Och svenska läsare tycker tydligen att Schulman är läsvärd, av siffrorna att döma. Men PO håller inte med.  

Det är helt okej, förstås. Men är det rimligt att PO låter sina privatmoraliska värderingar komma till uttryck inom ramen för ämbetet? Skall den institution som närmast har karaktären av myndighetsutövande på pressens område fungera som en plattform för de utsedda personernas egna åsikter om vad som är ”god” eller ”dålig” journalistik? Är det verkligen rimligt att över huvud taget betrakta en sådan typ av PO-ämbete som ett instrument för självsanering?

Är det inte dags att helt ge upp synsättet att pressens egna institutioner kan utföra något som liknar de rättsliga institutionernas övervakande verksamhet?

Det är klart att tidningarna kan betala en egen smakkommision och kalla den för PO, om de vill. Men det är allt svårare att se att det kan ha någon relevans för diskussionen om pressens och journalisternas ansvar på ett rättsligt plan.

Andra kommentarer: Wolodarski i DN; Martin Jönsson i SvD (med hänvisningar)

Uppdatering: Bra inlägg av Maria Schottenius idag.

Annonser