Sitter och tittar litet på Miljöpartiets förslag till ny sexualbrottlagstiftning. ”Den som olovligen utsätter annan för en sexuell handling av samlagskaraktär döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år.” Jag undrar hur den regeln skall kunna åstadkomma det som den är tänkt att åstadkomma, nämligen att framhålla vikten av samtycke. Regeln säger ju inget om samtycke. Följer väl av olovligen, antar jag.

Peter Eriksson säger om förslaget att: ”Det handlar inte om att sätta fler bakom lås och bom men lagstiftningen måste även fungera som norm i samhället och då är samtycke ett rimligt krav.”

Det är klart att samtycke är ett ”rimligt krav”. Problemet är ju hur man skall hantera situationer där man inte vet om a) samtycke förelegat och b) om båda parterna insett varandras samtycke.

Lagstiftningen som föreslås är könsneutral. Samma regler för män och kvinnor alltså. Även en man kan invända att den sexuella kontakten skedde ”olovligen”, utan tillstånd. 

Men vad händer om det inte går att bevisa att tillstånd förelegat? Medför det i sig straffansvar? En bevisbörda som läggs på den misstänkta?

Om regeln innebär att ett explicit samtycke fordras så är det upp till alla parter att säkra bevisning innan ett sexuellt umgänge. Bäst ur bevissäkerhetssynvinkel är väl skriftlig form. Mycket papper. Men som jurist ser jag positivt på det: Här kan ju en ny nisch för avtalsrättsjurister uppstå!   

Annonser