I en tänkvärd debattartikel på Svenskans Brännpunkt försöker fyra åklagare förklara hur kombinationen av rättssäkerhetsprincipen och bevissvårigheter ofta kan medföra beslut att inte åtala de anmälda. Dessutom beskrivs hur åklagarens ingångsläge ibland kan se ut: ”Det är närmast omöjligt att på ett meningsfullt sätt driva en undersökning med en mål­s­ägande som inte har mer att ­bidra med än att hon har en känsla av att hon våldtagits därför att hon vaknat i fel säng. Men så ser faktiskt många ­anmälningar ut.” Om det är så som bevisläget ligger när åklagaren skall göra sin bedömning är det klart att åtal inte kan väckas. Men denna bild återspeglas knappast i massmedias rapportering.

Det mest alarmerande är emellertid att debattartikeln framhåller hur åklagarkåren låter sig påverkas av mediekritiken. Detta exemplifierades med fallet med de våldtäktsanklagade hockeyproffsen för några år sedan, där den första åklagaren snabbt fattade beslut med innebörden att det inte fanns möjlighet/anledning att gå vidare med förundersökningen. Efter en stark reaktion i media så togs utredningen igen upp, bara för att därefter läggas ned igen.

Det här är en mycket allvarlig kritik mot rättsväsendet. För den som anklagats för ett brott är det oerhört viktigt att så snabbt som möjligt få ett beslut från åklagaren. Detta gäller särskilt vid sexualbrotten och än mer så när de anklagade hängs ut med namn och bild i media. Om utredningen i en sådan situation förlängs för att gjuta olja på medievågorna är det ett rättssäkerhetsproblem: Det kan ju vara en oskyldig person som tvingas leva i osäkerhet.

Anmälningar om sexualbrott måste naturligtvis utredas så skyndsamt det går, av hänsyn till alla inblandade. Detta innebär: Så fort det går, men inte fortare än så. Skyndsamhetskravet skall naturligtvis inte medföra att utredningen inte är fullständig. Alla stenar måste vändas på. Men det är inte rimligt att alla stenar skall vändas på två gånger, av två olika åklagare. I vart fall inte för att beveka mediejustisen. 

Annonser