Min gamle, öh, mentor Tomas Bodström angriper Beatrice Ask för att hon inte är jurist. Juristkåren är en sådan där kår som kategoriserar alla utanför kåren på ett negativt sätt, som ”icke-jurister”, och skapar därmed en för jurister tillfredsställande vi-och-dom-känsla. En källa för ökad självkänsla med andra ord.

Men i det här fallet så är Bodströms kritik inte bara ett utflöde ur det vanliga juristgnället – som jag själv naturligtvis ägnar mig åt varje morgon när jag läser tidningen och i kubik om jag läser kvällstidningen – att inga andra än jurister förstår tillräckligt mycket juridik för att alls kunna kommentera juridiska frågor. Men kritiken här handlar snarare om Beatrice Asks kompetens. Kan en justitieminister uppnå tillräcklig kompetens för att klara av sitt arbete även utan de där fem åren på universitetet? Naturligtvis, säger Göran Skytte i SvD. Knappast, säger Tomas Bodström.

Även om jag är den förste att slå ett slag för juristlinjen som urvalskriterium i samhället i stort (det där kan man tolka som lätt skämtsamt om man vill), så är jag inte övertygad om att alla ministrar måste ha yrkesutbildningskompetens inom sina respektive områden. Blivande statsministern lär få en svettig universitetstid i sådana fall. Men frågan som jag funderar över är vad som krävs för att betraktas som en jurist. En jur kand kan knappast vara ett nödvändigt kriterium, med tanke på de utländska juristexamina som många affärsrättsbyråer idag ser som minst lika värdefulla som en jur kand. Ja, det finns ju bland juristdoktorer – denna upphöjda skara av briljans och förfining – personer som inte är juriskandidater utan har sin grundutbildning i andra ämnen.

Beatrice Ask påpekar att hon faktiskt arbetat som lagstiftare i tolv år. Är man jurist då? Tja. I alla fall låter det som en väldigt god formell kvalfikation för uppdraget.

 Uppdatering:

Jag skrev ovan: Även om jag är den förste att slå ett slag för juristlinjen som urvalskriterium i samhället i stort ”. Jag vill kvalificera det påståendet. Naturligtvis skall inte juristutbildningen kunna användas som ett allmänt urvalskriterium i samhället för fördelning av nyttigheter och fördelar. Det skulle bli knäppt. Slår alldeles för snett. I stället så bör fördelningen naturligtvis ske efter antalet högskolepoäng. Ju fler, desto bättre.

Annonser