Jag fick en fråga av Leo som var principiellt intressant, med anledning av ett tidigare inlägg. Så här skrev Leo:

”Det är väl helt klart att yttrandefriheten ibland måste begränsas, precis som du har skrivit. Däremot undrar jag om du inte förskönar det hela en liten smula när det kommer till skadestånd och kränkningar. Ta till exempel ett företag där det är problem med arbetsmiljö eller säkerhet (Connex/Veolia är kanske ett bra exempel). Den som försöker gå ut och prata om detta får, om jag förstår det rätt, verkligen vara försiktig. Det gäller t ex att gå via rätt kanaler, dvs anmäla till Arbetsmiljöinspektionen. Men inte ens om man gör det så ser det ut att vara riskfritt. Förutom att man kan bli av med sitt arbete så kan man även råka ut för att anmälan anses som skadlig för företaget och man därmed blir skadeståndsskyldig – även om man har rätt i sak.

Det är i alla fall så jag har uppfattat det. För mig ser det ut som om den enskildes rätt här borde stärkas väsentligt. Hur är din bild av det här?”

***

Det här är en intressant frågeställning. Ur ett mer, hur skall jag säga, allmänt perspektiv så är det naturligtvis så att en risk att drabbas av ett stort skadeståndskrav kan vara ett hinder mot att uttala sig. I likhet med många andra använder jag mig av uttrycket skadeståndsrätt med en inskränkning, nämligen skadeståndskrav utanför avtalsrelationer. Den situation som du beskriver handlar främst om skadeståndskrav som har sitt ursprung i ett avtal, anställningsavtalet till exempel. Och det är alltså inte sådana skadeståndskrav som jag diskuterade här utan enbart vad vi jurister brukar kalla för “utomobligatoriska skadestånd”. (”Skadeståndsrätt” som disciplin exkluderar i allmänhet sådana skadeståndsfrågor som hänger samman med ett avtal, vilka istället brukar betrakta som tillhörandes olika särskilda discipliner, som köprätten, arbetsrätten eller patenträtten, etc.)

Är då avtalsrättsligt grundade skadeståndshot ett hinder mot yttrandefriheten? Så klart det är ett hinder. Men jag har svårt att se det som en inskränkning i en rättighet eftersom det är ett hinder som avtalsparten har accepterat genom att ingå avtalet. Den begränsning i rätten som avtalat ger upphov till är ju ett direkt utflöde ur rätten att som individ få ingå i avtalsrättsliga relationer, att vara en självständig person. Jag kan inte betrakta detta som ett rättighetsproblem.

För övrigt är det inte bara skadeståndshot som medför hinder för mig att yttra mig i de situationer som Leo beskriver. Ett större hinder är väl i allmänhet sociala konventioner, lojaliteter och ren social självbevarelsedrift. En frihet kommer med ansvar. Om jag skulle tycka att Juridiska institutionen fullständigt misslyckas med sin uppgift att tillhandahålla en bra juristutbildning* så skulle jag ändå dra mig för att säga det, eftersom det skulle göra det socialt svårt för mig att gå till jobbet, jag skulle uppfattas som illojal av de kollegor som liksom jag undervisar på utbildningen, etc. Visst är det ett hinder för mig att yttra mig. Men det har inte med rättigheter att göra.

När jag nu tänker ett steg längre så tror jag att det här bottnar i den klassiska distinktionen mellan negativa och ”positiva” rättigheter. Jag ser inte yttrandefriheten som ett skydd för möjligheten att få yttra sig. Jag ser den som ett skydd mot att med tvång förhindras från att yttra sig. Möjligheten att yttra sig kan vara beskuren av massor med faktorer. Men det är inte det som rättigheten är till för att skydda.   

 (* Jag tycker alltså inte att juristutbildningen är misslyckad. Faktum är att jag tycker den är helt fantastiskt lyckad, när jag ser vilka kompetenta jurister som utbildningen genererar. Men det låter så inställsamt så jag skriver det bara inom parantes, så här i slutet av en text som ingen orkat läsa klart.)  

Annonser