En annan sak på föregående tema. Ibland hävdas det att en ökad skadeståndsskyldighet för kränkande uppgifter i media, ett utvidgat förtalsansvar alltså, innebär en inskränkning av yttrandefriheten/tryckfriheten. Som jag ser det bygger den tanken på en feluppfattning om vad skadeståndsrätten innebär. Skador är kostnader. Skadeståndsrätten sysslar med allokering av sådana kostnader för skador, av att hitta lämpliga kostnadsbärare. 

Om det är så att någon publicerar kränkande uppgifter om annan och det utgör förtal, vilket i allmänhet ofta innebär att uppgifterna är falska, så är det väl rimligt, som utgångspunkt, att den som förtalar får betala kostnaden för de skador som det innebär. Hur en sådan kostnadsfördelning kan ses som en inskränkning i yttrandefriheten har jag svårt att se.

Det är naturligtvis så att alla kostnader för att yttra sig utgör hinder för mig att använda min yttrandefrihet. Det innebär en begränsning för min tryckfrihet att jag inte tillhandahållits en tryckpress. Det begränsar min yttrandefrihet att jag inte har fri tillgång till etermedierna. Det är ett hinder att jag just nu inte har någon telefon. Alla dessa materiella begränsningar är hinder mot möjligheten att få fritt yttra sig. Men är det inskränkningar?

Skadeståndsrätten handlar inte om sanktioner. Det är inte straffrätt. Att tvingas betala ersättning för skador som man orsakar borde inte betraktas som ett större hinder än att man tvingas betala ersättning för att ha använt sin telefon.

Tror jag.  
Annonser