”Stureplansprofilen” slipper åtal. (Se även här, här, här). Det går inte att bevisa brott, konstaterar den ansvariga åklagaren. Och då går det inte heller att åtala. Betyder detta att de tidigare misstänkta är oskyldiga?

Det beror på vad man menar med ”oskyldig”. Det betyder naturligtvis inte att inte anmälaren kan ha haft rätt, i bemärkelsen att hennes beskrivning av vad som hänt var korrekt. Och det i sin tur betyder att de misstänkta objektiv kan ha gjort sig skyldiga till brottet. Den enda säkra slutsats som man kan dra av åklagarens beslut är det inte finns tillräcklig bevisning för att åtala männen.

Jag ser framför mig hur protester mot åklagarens beslut börjar formuleras. ”Patriarkal juridik”, kommer några säkert att hävda. ”Åklagaren skyddar våldtäktsmännen” kommer någon annan kanske att säga. Och det är inte osannolikt att en liten demonstration kommer att organiseras utan för åklagarmyndigheten. Så har skett förrut. Och det börjar bli allt vanligare i sexualbrottsfallen.

Sådana försök att påverka rättsväsendets aktörer är enligt min mening obehagliga, det är ett succesivt växande krypskytte  på rättssäkerheten. Särskilt obehagligt är det när det just är bevisvärderingar som ligger till grund för friande beslut (domar eller åklagares beslut) eftersom det i dessa fall är så viktigt att presumtionen om oskuld tas på allvar, att rättsväsendet orkar stå upp för denna princip som många gånger är svår att försvara när ”alla vet att de är skyldiga”.

För de är ju inte skyldiga. Juristens inställning måste vara att när rättsmaskineriet konstaterat att inget brott går att bevisa så finns det inga alternativ till att betrakta de tidigare misstänkta som just oskyldiga. Fallerar bevisen så faller också den juridiska skuldtanken. Juridiskt finns där ingen skuld.

Vore det inte egentligen önskvärt om de moraliska omdömena oftare följde de juridiska i dessa sammanhang? Det måste vara minst lika illa för en misstänkt person att behöva leva ett liv där hon formellt frikänts från misstanke men där misstankarna lever vidare i det allmänna rättsmedvetandet. Att stämplas som skyldig av alla på Konsum kan vara lika förödande som att stämplas av en domstol. Men det är svårare att värja sig emot, det finns ingen försvarare som hjälper till och inga begränsningar i påföljden. Det finns ingen möjlighet att bli frikänd. Ibland kanske den hos allmänheten och i pressen dömde har tur så småningom, och den riktiga skurken fångas in. En Mijalovic, en Quick, som kan skingra den kvardröjande röken av misstanke – ingen rök utan eld? – som levt kvar kring de tidigare misstänkta. 

Om vi skall ta oskuldspresumtionen på allvar måste vi inta inställningen att ett juridiskt ”frikännande” tvingar oss att betrakta personen som faktiskt oskyldig. Det kan ibland vara en ansträngande inställning. Men det är en förutsättning för en oskuldspresumtion bortom formaliteterna.   

Annonser