Jag läser i PointLex om en ny dom från Hovrätten för Västra Sverige som berör en straffrättslig fråga som jag tror många reflekterat över. Själv så funderade jag över just denna gränsdragning senast för något år sedan när jag på väg ut ur butiken upptäckte att jag under barnvagnen hade ett paket blöjor som jag inte betalat för. (Jojo, ni kanske kan sätta er på höga hästar och anklaga mig för att vara akademiskt virrig men vänta bara tills ni själv skall betala för litet för många tunga paket mellanmjölk medan barnet skriker av hunger (nåja) i barnvagnen. Jag undrar hur samlade ni är då.) Frågan är alltså när brottet fullbordas.

När blir det ett brott att ta en vara i en butik? När du stoppar chokladkakan i din ficka i butiken begår du inte något brott, det är bara när du stoppar den i din ficka och sedan går ut – och du dessutom har avsikt att göra detta – som du begår ett brott. So far so good. Men var går då gränsen där snatteriet blir fullbordat, egentligen? Vid kassan? Vid dörren? Utanför dörren?

Utgångspunkten är att snatteriet blir ett brott när någon lämnat butiken med varan, när den förts ut ur butiken (se NJA 1973 s. 253). Innan dess är det som mest ett försök till snatteri – och det är inte straffbart. Den rent fysiska placeringen vid gripandet är alltså av avgörande betydelse.

I det fall som prövades av hovrätten hade en person stoppat på sig ett par billiga örhängen (att örhängena var billiga påverkar klassificeringen som snatteri). Ett vaket butiksbiträde hade stoppat personen, men precis i dörröppningen. Ena foten var utanför butiken, medan andra foten var inne. Frågan var då smycket verkligen hade lämnat butiken. I ishockey använder man målkameror för sådana bedömningar men den möjligheten stod inte öppen här. Och eftersom det inte gick att klarlägga om örhängena faktiskt lämnat butiken så friades den tilltalade. Naturligtvis.

Ibland är juridiken en underbar sak.

Annonser