You are currently browsing the tag archive for the ‘Panopticon’ tag.

 

FRA har polisanmält bloggaren Henrik Alexandersson efter att han lagt ut den lista med namn som cikulerat och på vilken personer som påstås ha hamnat i FRA:s register tas upp. Det är kanske inte så konstigt men eldar onekligen på situationen och bidrar till den bild av ett storebrorssamhälle som många framhåller. Ett samhälle där vi granskas, ett samhälle där kritik mot granskningen avfärdas som mindre vetande, ett samhälle där de allra mest kritiska rösterna polisanmäls och kan gripas. Det är lätt att föreställa sig stöveltrampen i bakgrundsljudspåret på filmversionen av detta.

För egentligen är inte det viktigste med FRA-lagen om någon granskning egentligen sker av oss Internet-användare, vare sig den sker av datorer eller byråkrater. Att det är integritetskränkande är egentligen så självklart att det inte behöver sägas. Men det allra viktigaste är vad det gör för samhället, för diskussionen, för vår bild av hur vi är fria människor i ett fritt samhälle.

Jag tänkte själv på det där, när jag skrev mitt enkla Hulk-skämt sent i går kväll. (Se nedan.) Kommer även detta skämt att registreras någonstans? Kommer jag ha svårt att få visum nu? Kanske kan någon se en underton av verkligt hot i det, tänkte jag. Och så hörde jag de där stöveltrampen och funderade på att låta bli att skriva det. Men med modet brinnande i mitt bröst så beslutade jag mig ändå för att skriva mitt skämt. Ett samhälle utan superhjälte-associationer, utan Marvel, där jag inte kan beskriva mig själv som hulken är inte värt att leva i!

Redan möjligheten att granska mitt privata liv är ett intrång i det, även om någon faktisk granskning inte sker. Redan möjligheten att granska mitt privatliv hindrar mig, hämmar mig och disciplinerar mig. Eller, i alla fall, redan möjlighet att granska mig kan hindra mig, hämma mig eller disciplinera mig. Möjligheten att se in i mitt privata liv gör mig med andra ord i en mening till en fånge.

En belysande jämförelse finns i den idéhistoriska synen på fängelset. Ett fängelse kan vara många saker. Fängelset är inte bara en institution i form av en byggnad där samhället kapslar in brottslingar, för att hålla dem borta från andra, för att vårda dem eller för att bestraffa dem genom att skilja dem från sina vanliga liv. Fängelset är också en samhällets institution för framtvingande av lydnad, disciplin – en institution där en större makt betvingar en mindre makt och (i alla fall i allmänhet) hävdar att tvånget är berättigat. Alla dessa fasetter av fängelset som idé finns i Benthams vision om Panopticon.

 

 

Panopticon är något på en gång väldigt praktiskt och något väldigt abstrakt. Praktiskt så är Panopticon idén om det perfekta fängelset, nu i den praktiska, fysiska betydelsen. Panopticon-fängelsets perfektion ligger i första hand i dess arkitektur (se bild). Fängelsebyggnaden är cirkulär och består av lager, som trädstammens årsringar. Längst ut, direkt innanför fängelsets yttre väggar, ligger cellerna där de som bevakas tillbringar sin tid (vilket kan vara fångar men också andra kategorier som kräver bevakning och disciplin – arméer, etc.). Dessa celler har samtliga ljusinsläpp genom öppningar utåt. Cellerna har också öppningar inåt, mot fängelsets mitt/nav, vilket gör att ljuset fortsätter vidare mot fängelsets mittpunkt. I centrum av fängelset finns ett vakttorn. Vakttornets fönster är ordnade så att fångarna inte kan se in i tornet – däremot kan den som befinner sig i vakttornet se allting i alla cellerna.

 

 

Härigenom skapas en fullständig genomlysning av fångarnas liv. Fångarna kunde konstant bevakas från mittens vakttorn, men fångarna kan inte veta när de rent faktiskt övervakas. Och det verkligt praktiska, enligt Bentham själv, var att den fullständiga genomlysningen kom till ett lågt pris. Eftersom fångarna aldrig kan veta när de övervakas kommer övervakningen att vara maximalt effektiv. Fångvaktaren behöver inte konkret övervaka fångarna hela tiden för att de ska utgå från att han (på denna tid kan vi nog utgå från att fångvaktaren var en man) ser dem. Fångvaktaren behöver inte ens vara närvarande hela tiden, för att bevakningen ska tjäna sitt disciplinerande syfte.

 

 

Disciplin genom arkitektur således. Eller som Bentham säljer in idén: ”Morals reformed — health preserved — industry invigorated — instruction diffused — public burthens lightened — Economy seated, as it were, upon a rock — the gordian knot of the poor-law not cut, but untied — all by a simple idea in Architecture!” Som en arkitektorisk modell för fängelsebyggande har Panopticon fått ett visst genomslag. Bentham hade svårigheter att sälja in den under sin livstid – han fick aldrig se ett renodlat Panopticon-fängelse – så har den haft större genomslag därefter. Ett känt exempel är Presidio Modelo på Isla de la Juvendad utanför Kuba, där Fidel Castro satt fången på 1950-talet.  

 

 

Panopticon är emellertid något mer än en byggnadskonstruktion, vilket Foucault visat. Det är också en metafor för hur den osedde granskaren kan disciplinera de granskade och hur själva möjligheten att bli granskad kan räcka för att hålla oss i schack. Det räcker med intrycket av övervakning, som kan vara falskt, för att vi skall påverkas. Sociologiska undersökningar sägs ge stöd för samma iakttagelse. Tror vi oss kunna bli granskade, så ändrar vi våra beteendemönster.

 

Här har vi den smygande faran, som smugit sig väldigt långt på kort tid, med FRA-lagen och de liknande diskussioner som förts under senare tid. Vårt samhälle förändras. Och det även om vi kanske inte i praktiken blir granskade, eller bara ibland blir granskade. Vi talar tystare med vår kritik. Vi använder oss av masker, i konkret eller abstrakt bemärkelse.

 

 

Vi disciplineras.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 10 696 andra följare