You are currently browsing the category archive for the 'Uncategorized' category.
Nästa måndag skall jag hålla kurs på temat kommersiell skadeståndsrätt för utbildningsföretaget Jure. Det finns platser kvar trots att anmälningstiden egentligen gått ut, vill jag tipsa om, i fall det finns advokater där ute som inte hunnit beta av utbildningskravets timmar. Mer information hittar man här.
När hovrättsförhandlingen nu sedan någon vecka pågått mot Trond Sefastsson är frånvaron av medialt intresse påtaglig. Sefastsson var tidigare den grävande journalistikens egen Heidi Klum, omslagspojken med de högsta taxorna som var känd för sin skicklighet. En skicklighet som han dessutom delade med sig av i sin uppskattade undervisning för blivande journalister. Men nu tycks hjälten vara bortglömd. Enbart Dagens Juridik och Medierna tycks intresserat sig för målet, med undantag för några korta inlägg om att rättegången inletts.
Det är synd, för i Sefastsson-målet ryms spännande principfrågor. Fallet utgör till och med en utmärkt språngbräda för de riktigt stora frågorna om medias roll som priviligierad väktare i det demokratiska systemet. Vad kan vi egentligen, som samhälle, begära för något i utbyte mot dessa privilegier? Johannes Åman är i dagens DN ett undantag och ställer några viktiga frågor. Läs gärna den.
Ur ett rättsligt perspektiv kan det fortfarande finnas anledning att fundera över frågan som aktualiseras av Sefastssons egen redogörelse: Vilken annan jurist skulle kunna ta så bra betalt för ett så diffust uppdrag? Var Sefastson Sveriges dyraste jurist? Vad får man för 400 000 kr?
För någon vecka sedan var jag i kontakt med en person – en agent - som företrädde ett antal internationella stjärnor i en viss nisch. Han var förbryllad. En av agentens klienter hade blivit ärekränkt i Sverige. Såvitt jag kunde bedöma så var ärekränkningen i sig uppenbar: En felaktig och djupt kränkande uppgift som fick stor spridning och medförde stora skador (ekonomiskt och ideellt). Agenten funderade nu över ombudet. Han hade nämligen kommit i kontakt med en svensk advokatbyrå som skulle företräda klienten. Men det fanns ett problem. Advokatbyrån ville vara anonym.
Agenten hade tänkt sig att nu väcka uppmärksamhet kring behandlingen av hans klient. Rättsliga åtgärder skulle kombineras med ett pressmeddelande för att ge en motbild till lögnerna från svensk press som spritts runt globen. Problemet var bara att advokatbyrån inte ville att deras namn skulle förekomma i något sammanhang. Agenten kunde således inte skriva i pressmeddelandet vilken byrå som företrädde klienten. Byrån var orolig för publiciteten, nämligen. Trots att den företrädde ”the good guy”. Agenten och klienten visste inte vad de skulle tro. Skämdes advokatbyrån för sin klient? Vad är det för ett konstigt land, Sverige, där advokatbyrån inte vågar stå för att de företräder sina klienter?
Ibland tycks det mig som att advokater verkar tro att deras uppdrag är inskränkt till att skriva avtal eller sörja för finansieringen eller försvara den tilltalade. Men så är det inte. Advokatens uppdrag går många gånger längre än så. Advokaten kan vara klientens livlina, hennes enda möjlighet att nå fram med sitt budskap, hennes tröst, hennes enda pålitliga anförvant. Och det kan gälla även om klienten är ett företag (även om det då är i förhållande till de fysiska personerna bakom eller framför klienten som de särskilda relationerna kan aktualiseras).
Idag blir jag glad när jag läser DN. Peter Althin och Anton Strand skriver för sin klients räkning en debattartikel där de förklarar klientens bevekelsegrunder i en uppmärksammad historia. Althin och Strand visar genom sitt exempel att en god advokat inser att uppdraget inte alltid kan vara inskränkt till juridik. Ibland krävs det andra åtgärder, andra insatser. Och advokater med självförtroende inser att man inte alltid måste kalla in PR-konsulter för att tillvarata sin klients intressen även när det fordras okonventionella åtgärder. Så jävla svårt är det inte att skriva en debattartikel.
För klienten är det viktigaste upplevelsen av lojalitet och trygghet. Oavsett om det är en försvarare eller en affärsjurist som anlitats så måste klienten kunna känna att ”advokaten har min rygg”. Då går det inte att vara undfallande eller rädd för journalister längre.
Newsmill är roligt idag. Wetterstrand ligger högst upp på Newsmill och tycker att socialliberaler borde känna sig hemma i Miljöpartiet. Jahaja. Jag är socialliberal och bryr mig miljön. Kanske det?
Men: Socialliberaler beware. En snabb scrollning ner hittar man nämligen ett inlägg från en annan miljöpartist, riksdagsledamoten Esabelle Dingizian. Hon skriver att sexköp borde ge samma straff som människohandel. Låt mig säga detta en gång till eftersom det är ett sådant förbluffande förslag. Sexköp från en frivillig säljare skall jämställas med trafficking.
Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.
Det är banne mig det mest rubbade lagförslag jag hört från en riksdagsledamot under den här mandatperioden.
”Researchers have an ethical obligation to make their work freely available to the world at large.”
Fritt ur minnet.
(Detta finns även på Juridikbloggen.)
Utåtriktade jurister som bryr sig om rättsstatsideal har gillat Göran Lambertz - en justitiekansler som inspirerat inte bara genom utövandet av sitt uppdrag utan också hur han har gjort det. Den kansler som nu lämnar sitt arbete har bättre än några andra jurister i motsvarande nivå insett vikten av att rikta sig inte bara till juristerna utan till alla – genom att medverka i det offentliga samtalet, genom att ställa upp när journalister ringer och tv-program behövde sakkunskapen. Sådant tar tid. Ofta obetald tid. Den jurist i en justitiekanslers, ett justitieråds, eller någon annan hög juristposition (åklagare, domare, advokat) som lägger tid på att försöka förklara juridikens mekanismer gör det av idealistiska skäl. Sådan idealism ska en rättsstat vara tacksam för.
Många har därför under Lambertz sista dagar som JK givit uttryck för den typ av tacksamhet som särskilt framträdande företrädare för offentliga uppdrag förtjänar. Många har också noterat sättet som Lambertz lämnar sitt uppdrag på. Vår hitintills mest aktivistiska JK lämnar uppdraget med pistolerna i händerna. Här på Juridikbloggen har andra redan skrivit om JK:s beslut rörande informatörshanteringen hos polisen och JK Lambertz sista ställningstagande för rättssäkerhetsfrågorna. Men yttrandet i den s.k. Hillegren-affären har passerat de flesta förbi.
Hillegren var åklagaren som uttalade sig osmidigt om våldtäktsbrottet i SvD i sommaren och som därefter fick löpa gatlopp i pressen. Hillegren blev därefter offentligt desavourerad av sin chef. En chef som också passade på att förklara för pressen att Hillegren inte längre skulle handlägga sexualmål.
Här någonstans beslutade sig svenska media för att såga av den gren de sitter på. Mest besynnerligt var den förtjusning som DN i sin huvudledare gav uttryck för efter att Hillegren blivit åthutad för att ha uttryckt en åsikt – nota bene: bara en åsikt – i media. Så ser det ut när en svensk tidning glömmer bort tryckfrihetens grunder. Hillegrens grundlagsskyddade rätt att fritt få meddela sig till tidningar nämndes inte med ett ord.
De rättsvårdande myndigheterna har i vilket fall tagit tryckfrihetsfrågan på större allvar än journalisterna. Frågan om Hillegren utsatts för repressalier prövades av JK Lambertz i elfte timmen. Och Lambertz kom fram till att även om något brott mot repressalieförbudet inte skett så var det icke desto mindre de åtgärder som vidtagits från chefsåklagaren med anledning av Hillegrens yttrande olämpligt.
Meddelarfriheten är idag ifrågasatt. Delvis på goda grunder – meddelarfriheten är i vissa situationer alltför kantig. Men meddelarfriheten behöver fler försvarare i de situationer där den faktiskt utgör ett viktigt instrument för att skydda en öppen debatt om vad som kan uppfattas som missförhållanden i de offentliga systemen. Här har JK haft en central roll för att dra gränserna. Och varit skarp när gränserna överträtts. Som i beslutet från förra veckan här.
Så går man ut med flaggan i topp.
I Dagens Juridik har jag en ny krönika om skotten i Gamla Stan och de rättighetskonflikter som aktualiseras när brottsutredningarna flyttas ut till Flashback.
Lars Lindström om tvisten rörande Harry Scheins testamente, i Expressen:
”Jag vet inte om bevisen räcker för att underkänna testamentet. Bäst för det allmänna rättsmedvetandet vore nog att pengarna gick till en stiftelse i Harry Scheins namn.”
Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: ”För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”
Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.
I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet ”av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous ”spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.
Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.
Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.
(Också utlagd på Juridikbloggen.)
I samband med nedanstående inlägg, och i beaktande av att det är allhelgonahelg, vill jag gärna klippa in följande fall som jag tipsades om på den alltid lika upplysande e-post-listan Obligations Discussion Group (ODG).
Det första är ett upphovsrättsligt fall medan det andra är ett, well, annat fall. I Urantia v Maaherra så hävdades upphovsrätt till den s.k. Urantia Book, som ‘was authored by celestial beings and transcribed, compiled and collected by mere mortals.’ Domaren fann följande (och jag kursiverar litet för att göra fallet mer allmängiltigt intressant):
”The copyrightability issue is not a metaphysical one requiring the courts to determine whether or not the Book had celestial origins. … For copyright purposes, … a work is copyrightable if copyright is claimed by the first human beings who compiled, selected, coordinated, and arranged the Urantia teachings, ‘in such a way that the resulting work as a whole constitutes an original work of authorship.’ 17 USC s 101 (defining a ‘compilation’)”
Ett annat copyright-fall är Cummins v Bond [1927] 1 Ch 167, som av Colin Liew på ODG presenteras på följande vis: In the spirit of Halloween, again from the law of copyright, in Cummins v Bond [1927] 1 Ch 167, a medium produced The Chronicles of Cleophas in several psychic seances allegedly under the influence of an external psychic agent. When the defendant (who was present at the relevant sessions) published these, the medium sued for copyright infringement. Although all concerned testified that ‘the true originator of all that is found in these documents is some being no longer inhabiting this world, and who has been out of it for a length of time sufficient to justify the hope that he has no reasons for wishing to return to it’, the medium’s claim succeeded because the judge was not prepared to decide that ‘the authorship and copyright rest with some one already domiciled on the other side of the inevitable river.’
Ett tredje fall, dock inte från immaterialrätten, är Joly v. Pelletier [1999] O.J. No. 1728 (SCJ) kan avluta denna lilla djupdykning i juridisk folklore.
2 Mr. Joly’s claims in these two actions, and in several others not currently before me, all centre on his firm assertion that he is not a human being; rather a martian. As I understand them, the nature of his complaints against the numerous defendants who include a number of doctors, medical facilities and government agencies is that they have conspired with the American government in its attempts to eliminate him and have otherwise taken various steps to interfere with his ability to establish himself and live freely as a martian.
3 As indicated, there are two actions before me. At the beginning of the hearing Mr. Joly advised me that he has recently commenced a third action against, among others, the Central Intelligence Agency, President Clinton and the Honourable Anne McClellan for interfering with his D.N.A. test results that prove that he is, in fact, not human.
…
7 The crux of the various arguments advanced orally and in the written material is that Mr. Joly’s claims disclose no cause of action and are otherwise frivolous, vexatious and an abuse of the process of the Court. It was also argued that the tort of conspiracy was not properly pleaded and that no damages have been identified or claimed. It was further pointed out that several of the defendants are not legal entities and are not capable of being sued.
8 Mr. Joly, in a well prepared, thoughtful argument submitted that he had evidence of falsification of records and related wrongdoing. On the pivotal point of Mr. Joly’s being in fact a martian Mr. Joly advised me that the only reason he was not now able to satisfy the Court that he is a martian, not a human, is due to the falsification of his D.N.A. test results by the Americans.
9 The authorities relied upon by the moving parties are well known. On a motion to strike out a pleading, the Court must accept the facts as alleged in the Statement of Claim as proven unless they are patently ridiculous and incapable of proof and must read the Statement of Claim generously with allowance for inadequacies due to drafting deficiencies….
11 In my opinion there are at lease [sic] two reasons why the two Statements of Claim in question ought to be struck and the actions dismissed.
1. Neither pleading discloses a cause of action. While conspiracy to do harm to someone is the basis of many actions in this Court there is a fundamental flaw in the position of Mr. Joly. Rule 1.03 defines plaintiff as ”a person who commences an action”. The New Shorter Oxford English Dictionary defines person as ”an individual human being”. Section 29 of the Interpretation Act provides that a person includes a corporation. It follows that if the plaintiff is not a person in that he is neither a human being nor a corporation, he cannot be a plaintiff as contemplated by the Rules of Civil Procedure. The entire basis of Mr. Joly’s actions is that he is a martian, not a human being. There is certainly no suggestion that he is a corporation. I conclude therefore, that Mr. Joly, on his pleading as drafted, has no status before the Court.
2. In respect to the motions brought under rule 25.11 I am of the view that the test has been passed in the circumstances of this case. In other words, I am satisfied that the claims are frivolous and vexatious and constitute an abuse of the process of this Court. In addition to the fact that the tort of conspiracy has not been remotely properly pleaded, no damages have been claimed and many of the defendants are not even legal entities capable of being sued. More importantly, with all respect to Mr. Joly and his perception of reality, these actions are patently ridiculous and should not be allowed to continue as they utilize scarce public resources not to mention the time and money of the numerous defendants who have been forced to defend these actions.
12 In the circumstances I have come to the conclusion that the moving parties are entitled to the relief requested. The Statements of Claim in both actions are struck and the actions are dismissed.
Japp, det där går ned som ”juristhumor”. Och då har jag ändå inte tagit med fallet med käromålet mot satan. (Inte bara Satan, för resten, utan även hans personal.)
