You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.
Det var efter ett rån mot en guldsmed vid Humlegården som skotten haglade in i gymmet Metropolis på Birger Jarlsgatan i Stockholm. 16 skott avlossades. 11 trängde in i Metropolis.
Gymmet drabbades av ha hamnat i skottgluggen. Ett omedelbart resultat var naturligtvis egendomsskador – på utrustningen och lokalen. Men även andra skador uppstod. Magasinet Paragraf följde upp händelsen nyligen med artikeln Polisen vägrar betala.
I artikeln beskrevs effekterna för gymägarna: ”De ekonomiska förlusterna för gymmet blev omfattande. Flera av de så kallade konsulterna som arbetar med personlig träning och rådgivning slutade. Med dem följde deras kunder med vilka konsulterna byggt upp en personlig kontakt.
Även andra intäkter förlorades och sammanställningen över den ekonomiska skada Metropolis gym lämnade in till Polismyndigheten i Stockholms län, landade på nästan en miljon kronor. I den summan ingick förlusterna för bland annat materiella skador, stilleståndsersättning till konsulter, extra personalkostnader, förlorade intäkter och förluster av konsulterna som lämnade sina uppdrag.”
För detta begärde gymmet ersättning. Men någon ersättning utgick inte, enligt Paragraf. Ersättning för ”sakskada” utgick. Med det avses tydligen i det här fallet de materialla skador som uppstod omedelbart när kulorna smällde in. Däremot ville inte polisen, enligt det beslut som kom från Rikspolisstyrelsen (RPS), betala ersättning för ”ren förmögenhetsskada”. Ren förmögenhetsskada, enligt RPS, var alltså de kostnader som nämndes ovan, för konsulter etc. Men det finns ett problem.
Dessa kostnader är inte en ren förmögenhetsskada. Polisens beslut bygger på en felaktig uppfattning om gällande rätt.
Litet juridik. Ersättning av det slag som Metropolis begärde bedöms enligt den särskilda s.k. frihetsberövandelagen. Denna lag är kanske mest känd för att den innehåller regler om vilka ersättningar som ska utgå till personer som suttit frihetsberövade i häkte men senare frias (antingen genom dom eller genom att förundersökningen läggs ned).
Lagen dyker inte så ofta upp i domstolarna men var föremål för HD:s prövning förra året. Av HD:s dom framgår tydligt att de begrepp som används i frihetsberövandelagen ska tolkas utifrån den allmänna skadeståndsrättens begreppsanvändning.
I 8 § frihetsberövandelagen, som RPS stödjer sitt beslut på, står det att ersättning ska utgå får person- och sakskada som orsakas genom viss våldsanvändning, t.ex. genom att polisen skjuter 11 skott in i ett gyms vägg på Birger Jarlsgatan. Ren förmögenhetsskada ersätts inte enligt lagrummet. Så långt har RPS rätt.
Men vad är då en ren förmögenhetsskada. En ren förmögenhetsskada, följer av den enda skadedefinitionen i skadeståndslagen, är en ekonomisk skada som saknar samband med tidigare personskada eller sakskada. Definitionen tolkas motsatsvis. En ekonomisk skada som står i samband med en personskada eller sakskada är inte en ren förmögenhetsskada.
När kulorna smällde in i väggen uppstod sakskada. Det är den primära skadan. Denna skada fick sedan effekter på olika sätt. I den mån dessa effekter står i samband med att skotten trängde in i gymmet så är de inte att anse som en ren förmögenhetsskada, utan som en följd av sakskada. Därmed är man fortfarande kvar i frihetsberövandelagens 8 §.
Av skadeståndslagens regel om ersättning vid sakskada framgår att ersättning ska utgå, om saken kan lagas, med bl.a. reparationskostnad men också för annan kostnad. Ett typexempel på en sådan annan kostnad som ersätts inom ramen för en sakskadeersättning är stilleståndsersättning. Precis vad Metropolis begär ersättning för alltså.
Det tycks således som att RPS fattat sitt beslut grundat på ett misstag om vad en ren förmögenhetsskada respektive en sakskada är. Dessa misstankar accentueras av att beslutsfattande jurist vid RPS tydligen inte själv anser att det som inte ersätts är en ren förmögenhetsskada alls, trots att det i beslutet står just det.
TIll Paragraf säger beslutsfattaren nämligen: ”Men huvudregeln är att tredjemansskada inte ersätts.” Tredjemansskador är definitionsmässigt något annat än en ren förmögenhetsskada. En tredjemansskada är en följdskada som någon, den tredje mannen, drabbas av till följd av någon annans skada, t.ex. någon annans sakskada. (Säg att en brottsling skadar min arbetsgivares bil som jag använder för att sälja saker vilket leder till att jag drabbas av en inkomstförlust då min lön är provisionsbaserad: Arbetsgivaren drabbas av en sakskada, jag av en tredjemansskada.)
Så det tycks som att RPS inte riktigt bestämt sig. Problemet kvarstår emellertid. Det kan inte gärna vara en tredjemansskada heller, det Metropolis vill ha ersättning för. Det är ju kostnader och förluster som drabbar gymmet till följd av den sakskada som drabbat just gymmet. Ingen tredjemansskada heller alltså.
Vimsigt, Rikspolisstyrelsen.
Idag släpper vi andra installationen i det konstprojekt som är Juridikpodden. Jag pratar om mitt indirekta möte med Lasermannen, Tove har en tes om rättshaverister, vi läser igenom listan över namn som sökt jobbet som domare i Högsta domstolen. Och litet annat.
I och med det andra avsnittet inleder vi ett samarbete med Karnov, vilket vi är glada åt.
Lyssna på Soundcloud här.
Idag inleds huvudförhandling i Högsta domstolen i det s.k. Landskronamålet. Målet handlar om skadestånd och aktualiserar en mängd intressanta juridiska men också politiska frågeställningar. Passa på att gå och titta, om ni har en chans. Det är inte så ofta man får chansen att bevista rättegångar i HD och än mer sällan i så principiellt intressanta mål.
Pläderingarna är den 12 februari, om inget ändrats de senaste dagarna.
I första avsnittet av Juridikpodden med Tove och Mårten pratar vi om hen, knark, advokater som gör reklam och förtal. Lyssna här.
Om en webbplats är grundlagsskyddad men har omodererade läsarkommentarer, gäller då BBS-lagen för kommentarerna? Denna fråga försöker jur. kand. Benjamin O J Boman besvara.
Aftonbladet granskade nyligen vissa webbplatser med koppling till den s k nationella rörelsen. Man lät jurister bedöma huruvida bl.a. läsarkommentarer innefattade hets mot folkgrupp eller andra brott. I fråga om flera av de bedömda kommentarerna har nu Justitiekanslern (2013-01-08) inlett förundersökning om hets mot folkgrupp. I en artikel 2012-12-18 framförde Aftonbladets kulturchef, att innehavarna av de s k nationella webbplatserna, enligt 5 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen), var tvungna att ta bort uppenbara fall av hets mot folkgrupp i läsarkommentarerna. En juridikstuderande som driver en av de granskade webbplatserna uppgav samma dag följande, om en annan av webbplatserna, vilken i det följande kallas N: ”BBS-lagen gäller inte gäller [sic] för [N], eftersom sajten har ett utgivningsbevis. Detta står att läsa i lagens 2 § tredje punkten”. I det följande ska det utredas huruvida juridikstuderanden har rätt beträffande detta. Orden modererad, förhandsmodererad och förhandsgranskad betyder i sammanhanget läsarkommentarer samma sak, nämligen att en redaktion har granskat läsarkommentarerna och aktivt godkänt publicering av dem. På samma sätt betyder omodererad, efterhandsmodererad och icke förhandsgranskad, att kommentarerna har publicerats direkt genom kommentatorns eget agerande, utan föregående redaktionell granskning.
BBS-lagen gäller enligt huvudregeln i 1 § varje ”tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden”. En webblogg (”blogg”) med läsarkommentarer tillhandahåller onekligen möjlighet för olika ”användare”, dvs. kommentatorer, att reagera och interagera, med varandra och blogginnehavaren, och utgör en ”elektronisk anslagstavla” enligt lagen. Lagen omfattar, enligt huvudregeln, även de bloggar vars kommentarer förhandsgranskas av blogginnehavaren; interaktionen mellan olika ”användare” kan ju ske även om allt innehåll ”filtreras” av blogginnehavaren. Detta framgår av Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 och Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2011-06-01 i mål nr. FT 1346-10 (inga prövningstillstånd beviljade i Högsta domstolen). Av 2 § framgår vissa undantag från lagens tillämpningsområde. I 2 § andra punkten står mycket riktigt att lagen inte gäller för ”tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen”.
Webbplatser är i regel inte skyddade av de nämnda grundlagarna. Enligt 1 kap. 9 § YGL kan dock en webbplats erhålla frivilligt skydd som ”databas”, så länge dess ”innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten”. Material som kan läggas till eller ändras fritt av användarna omfattas alltså inte av grundlagens skydd; innehåller en webbplats både redaktionens artiklar och ett fristående diskussionsforum som användarna fritt kan lägga till och ändra inlägg i, kan artikeldelen skyddas men inte diskussionsforumet. Bland annat webbplatser som det finns utgivningsbevis för, omfattas av YGL:s reglering. Webbplatsen N är en sådan grundlagsskyddad databas.
Att förhandsgranskade läsarkommentarer omfattas av samma databas som det redaktionella materialet (bl.a. artiklarna) är oproblematiskt och självklart. Den ansvarige utgivaren för webbplatsen ansvarar fullt ut för det material som vederbörande har godkänt. Se även min tidigare artikel Vem ansvarar för förtal på Internet? (2011). Webbplatsen N:s redaktion har sedan den 30 juni 2012 upphört att förhandsgranska läsarkommentarer till artiklarna – detta med anledning av att den (förre) ansvarige utgivaren flera gånger fällts till ansvar för hets mot folkgrupp på grund av kommentarernas innehåll. Hur påverkar detta beslut av N:s redaktion tillämpligheten av BBS-lagen?
I dagsläget anser Myndigheten för radio och tv och Justitiekanslern – som backas upp av Linköpings tingsrätt i beslut 2012-10-01 i mål nr. FT 2486-12 – att det på samma webbsida (såsom gemene användare ser det; att det rent tekniskt må vara fråga om olika webbsidor som visas på samma huvudwebbsida, är här inte praktiskt relevant) kan förekomma både förhandsgranskat redaktionellt material som skyddas av YGL, och omodererat material som användarna själva lagt till, och som därför inte omfattas av grundlagsskyddet. En artikel på en skyddad webbplats skulle då vara grundlagsskyddad, men de omodererade läsarkommentarerna till den inte vara det. Det ifrågasättas om en sådan ordning är rimlig, bl a med hänsyn till lagtextens utformning (jfr Radio- och TV-verkets beslut 2004-01-19 i ärende med dnr. 1192/2003). ”Den nuvarande lagtexten kan uppfattas som att grundlagsskyddet för hela databasen faller bort om någon del av den kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten. Vi föreslår en uttrycklig bestämmelse om att grundlagen inte ska gälla för just de delar av databasen som kan ändras av någon annan än den som driver verksamheten” framför Yttrandefrihetskommittén i SOU 2012:55, s 26. Idag betraktar myndigheterna de förhandsmodererade och efterhandsmodererade delarna som olika ”databaser” i lagens mening. Linköpings tingsrätt fann det avgörande att en i övrigt grundlagsskyddad webbplats uppgett att läsarkommentarerna inte förhandsgranskas samt att ”det redaktionella materialet [avgränsades] från kommentarerna av en bård i avvikande färg, i vilken det angavs att det skett en reaktion på artikeln”. Genom detta ”måste besökarkommentarerna och det redaktionella materialet ha framstått som två från varandra skilda delar”, menade tingsrätten. Sista ordet har dock näppeligen sagts i denna fråga, men i det följande antas det att Justitiekanslerns och tingsrättens inställning är skälig. (Även om den inte hade varit skälig, och omodererade läsarkommentarer hade fått hela databasen, eller i vart fall den artikel de avgetts med anledning av, att sluta omfattas av YGL, hade resultatet blivit detsamma nedan.)
Om nu icke förhandsgranskade kommentarer ska ses som en egen databas, skild från det redaktionella materialet, som inte åtnjuter grundlagsskydd, blir det lätt att avgöra huruvida den ovan nämnde juridikstuderanden har fog för sin inställning. ”För det omodererade forumet blir då BBS-lagen tillämplig”, skriver Malin Forsman (se Internetpublicering och sociala medier – En juridisk vägledning, Norstedts 2011, s 61f), och detta måste även gälla det ”forum” som de omodererade läsarkommentarerna utgör. I och med att läsarkommentarerna ska betraktas som fristående från det redaktionella materialet är de ju inte en ”tjänst[] som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen”, oaktat att (den förhandsmodererade delen av) webbplatsen är grundlagsskyddad. Följaktligen har den juridikstuderande fel, och läsarkommentarerna på webbplatsen N omfattas av BBS-lagen. Det innebär för den som driver webbplatsen N bl a en ständig uppsiktsplikt beträffande kommentarerna och en skyldighet att ta bort en kommentar som uppenbart innefattar hets mot folkgrupp, så snart vederbörande får kännedom om kommentaren (prop. 1997/98:15, s 20).
Den debatt som förts i flera olika medier mellan mig och journalisten Nils Funcke om möjligheterna att väcka åtal för förtal av Kungen har förmodligen väckt en viss förundran. Jag ska försöka beskriva vad det handlar om. För jurister är detta ju en rättsfråga som andra, en fråga som kan kännas perifer men som onekligen aktualiserats på sistone. För tryckfrihetsexperten Nils Funcke är det nog något mer – en fråga om att upprätthålla tron på att vårt svenska skydd mot mediala övergrepp är fullgott. (Intressant att just då Europadomstolens Grand Chamber beslutat att ta upp målet mot Sverige angående ansvaret för att smygfilma en person i duschen.)
Kungens möjligheter att försvara sig mot förtal kan tyckas oviktiga. För mig blev frågan nödvändig att reda ut av ett speciellt skäl. När vid den stora omarbetningen av hela texten i Norstedts kommentar till brottsbalken en av mina medförfattare inte kunde utföra sin del av jobbet fick jag och Suzanne Wennberg vardera tre nya kapitel i knät med deadline nära. Jag fick bl.a. 18 kapitlet på min lott. Då fanns bara tid att kontrollera lagtext, fylla på med rättsfall, följa den anbefallna mallen för skrivandet och modernisera språket.
I den halvårsvisa revidering som i dagarna kommer ut till beställarna har jag återgett rättsläget som jag funnit detta. Att enligt 18 kap. 2 § gärningar som avses i 3-5 kap. BrB – våldsbrott, fridsbrott och ärekräkningsbrott – ”lyfts” att bli s.k. högmålsbrott när de begås mot Kungen eller annan medlem av kungahuset, med strängare straffskala än om gärningarna bedömts som brott enligt de lagrum som annars skulle använts, är ju ett tecken på att här ansetts föreligga ett särskilt starkt skyddsbehov. Men hur är det med möjligheterna att realisera detta skydd? I 18 kap. 8 § anges att sådana gärningar inte får åtalas av åklagare utan regeringens förordnande, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Här gäller alltså andra regler än vid motsvarande gärningar riktade mot vanliga personer. Det kan, som också Funcke framhållit, antas att det ska en hel del till för att regeringen ska lämna tillstånd till åtal. För ett antal år sedan begärde en åklagare tillstånd att åtala en person som kastat en tårta i ansiktet på Kungen och fick detta. Kort före hade statsrådet Bosse Ringholm fått en tårta i ansiktet på väg till Riksdagen med nådiga luntan. Förmodligen kände regeringen då ett behov av att markera, för att inte tårtkastning skulle bli ett spritt beteende och ministrar och kungligheter inte kunna vistas ute bland folk.
Funcke hade i sin första artikel den 14 november, på www.journalisten.se, läst lagtexten fel och trodde att åtalsförordnande från regeringen bara kunde ges och åtal väckas om någon avlidit. Den ålderdomliga formuleringen ”med mindre” var tydligen för svår. Nu har han förstått detta rätt, men han menar fortfarande att Kungen måste ha rätt att själv väcka åtal. Det står ju inte i lagtexten att han inte får det, och då gäller vad som står i 5 kap., menar Funcke. Och så hänvisar han till den formulering i kommentaren som jag alltså fått anledning revidera. Där har hittills stått, vid 18:8: ”Enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet.”
Efter revideringen står det istället följande: ”Stadgandet bör innebära att enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer som här avses.” Vad jag funnit är nämligen följande.
De regler om enskilt åtal vid förtalsbrott som finns i 5 kap. 5 § första och andra styckena gäller inte när gärningen utgör högmålsbrott. De gäller, som framgår av denna paragrafs tredje stycke, inte heller vid en annan brottstyp, där regeringens åtalsförordnande krävs, nämligen vid ärekränkningsbrott mot främmande makts statsöverhuvud på besök i Sverige eller främmande makts representant i Sverige. Vid högmålsbrott gäller om åtal enbart vad som stadgas i 18 kap. Förordnande från regeringen är en processförutsättning. Så har motsvarande krav betecknats vid en senare (i anledning av den ryska U-båtsstrandningen tillkommen bestämmelse om åtalsförordnande från regeringen, 2 kap. 7 a §).
Jag vet inte vad tidigare kommentarförfattare kan ha menat. Men det är min övertygelse att en rätt för Kungen att själv väcka åtal inte går att förena med de särskilda åtalsreglerna för sådana brott. Att, utan stöd i lagtexten i 18 kap., falla tillbaka på bestämmelsen i 5 kap. 5 § om åtal vid vanligt förtal är inte möjligt. Ett högmålsbrott av ärekränkningskaraktär är helt enkelt inte förtal enligt 5 kap. BrB utan ett särskilt, strängare bestraffat brott.
Man kan uttrycka det så att brott av de i 18 kap. 2 § angivna slagen inte ses som brott mot personerna utan mot institutionen Statschefen (och övriga kungahuset). En annan möjlig förklaring är den som min gamle handledare, professorn i straffrätt i Lund Per-Edwin Wallén (som själv skrev avhandling om åtalsrätt) enligt uppgift från en minnesgod elev gav vid en seminarieövning: Kungen kan inte åtalas och därmed sammanhänger att han inte heller har rätt att åtala – den han åtalar skulle ju inte i sin tur kunna åtala Kungen.
Nå, det sistnämnda kan ju vara en förklaring till att inte Kungen fått möjlighet att själv välja om han vill försvara sig mot ärekränkning. Vad gäller övriga medlemmar av kungahuset är det svårare att förklara och försvara. Även drottningar, prinsar och prinsessor är människor av kött och blod.
Nu har det gått ungefär en vecka sedan bilkraschen på Kuba. I olyckan förlorade demokratirörelsen på Kuba en av sina nyckelpersoner, Oswaldo Payás. Ytterligare en person miste livet. I bilen fanns även bl.a. Aron Modig, ordförande för svenska KDU. Modig klarade sig med lindrigare skador och kunde lämna sjukhuset inom dygnet efter olyckan.
Därefter börjar konstigheterna. Modig hålls nämligen fängslad. Det finns inget annat adekvat ord för det. I rapporteringen talas det orwellskt för ”förvar”. Men i realiteten är han fängslad.
Modig sitter enligt de kubanska myndigheterna närmare bestämt i migrationsmyndighetens förvar. Men varför skulle Modig sitta i förvar där? Han har väl knappast sökt asyl i Kuba?
Modig har vidare nekats att träffa företrädare för svenska ambassaden. Han förvägrades alltså besök – han har restriktioner, skulle vi sagt i svensk kriminalvård.
På Internet har många röster försökt förklara bort eller raljerat kring detta. Ambassadtjänstemannen hade försökt träffa Modig på en helgdag. Inte står väl svenska institutioner öppna för vem som helst på helgen? Varför skulle då Kubas göra det? Då glömmer man det essentiella.
Modig är inte en fånge. Han är inte misstänkt för något brott – i vart fall har inte Kubas myndigheter uttryckt några sådana misstankar. Han borde vara fri att träffa vem han vill och resa vart han vill. Det finns inga legitima byråkratiska skäl som kan motivera att en person som inte är misstänkt för något brott eller har frivilligt försatt sig i migrationsmyndighetens förvar förvägras träffa ambassadpersonal.
Modig är inte en fånge. Men han behandlas som en.
(De osmakligaste jämförelserna står som vanligt Assanges hejarklack för. De jämför Modig med just Assange, synbarligen för att visa hur Sverige sätter sig på höga hästar. ”Titta, Sverige har ju orsakat att en person suttit i husarrest i England i massor av dagar.” Men Assange är till skillnad från Modig misstänkt för ett brott och håller sig undan den svenska rättvisan. Den som jämför mellan fallen utgår från att en stat är lika berättigad att hålla folk fängslade om de inte misstänks för brott som om de är misstänkta för brott.)
Rubriken är inte min utan Dagens Nyheters. Den har sitt ursprung i en dom från Gällivare tingsrätt, vari en lärare inte tillerkändes skadestånd efter att ha blivit utsatt för våld. Tingsrättens formulering (nu citerar jag från DN – jag har inte läst domen än): (t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”
Många har reagerat på domen. Inte minst lärarfacket, som finner den alldeles uppåt väggarna. Jag kan förstå den reaktionen. Samtidigt har tingsrätten i en mening helt rätt.
Det har sedan länge förts en principdiskussion om när den speciella ersättningsform som kallas kränkningsskadestånd ska utgå till människor som blir utsatta för brott på arbetet. Bakgrunden till denna diskussion är att ersättning för kränkning enbart utgår vid vissa allvarliga brott.
Kränkningsskadestånd skiljer sig från andra ersättningsformer. Om en lärare blir skadad till sin person, kanske måste vara hemma en dag från arbetet med minskade inkomster som följd, efter en aldrig så ringa misshandel så har hon rätt till ersättning för detta.
Ersättning för kränkning ligger ovanpå dessa ”vanliga” skadestånd. Sådan ersättning kan utgå vid allvarligare brott, och utgör en ersättning rör den störning i människovärdet eller den personliga integriteten som brottsoffret drabbats av till följd av brottet. Och, som sagt, sådan ersättning utgår bara vid allvarligare kränkningar. Därmed är också det lägsta belopp som utgår som skadestånd 5000 kr.
I vissa yrken får man tåla mer än vad vi behöver tåla t.ex. när vi går och handlar på ICA. Poliser får räkna med att bli förolämpade i viss utsträckning – men inte vilken utsträckning som helst. När det gäller risken att bli utsatt för våld är det framför allt poliser och ordningsvakter som brukar diskuteras. Men samma slags överväganden gör sig gällande i andra yrken också.
Om jag som pedagog på förskolan får en ordentlig snyting i magen av femåringen, får jag i allmänhet inte ersättning för kränkning, även om gärningen skulle kunna klassificeras som misshandel. Vissa yrkesgrupper utsätts nog rätt frekvent för våld utan att kräva eller ha rätt till ersättning. Personal på gruppboenden för psykiskt sjuka, t.ex. Eller i psykvården i stort.
Det betyder förstås inte att man någonsin behöver tåla att bli utsatt för en allvarlig misshandel eller ett mordförsök. Det är enbart ringare våld som man kan behöva tåla, utan att ha rätt till skadestånd.
Det samma gäller för skolan. I en skolmiljö förekommer våld som vi inte accepterar bland vuxna. Det här kan låta provocerande utifrån det enskilda fallet, men principen blir tydlig om man tänker sig de första årskurserna i grundskolan. Sjuåringarna som kastar sand i varandras ögon efter att ha blivit arga på varandra kan inte kräva kränkningsskadestånd med framgång. I allmänhet. Inte heller den lärare som på samma sätt får sand i ögonen. Kränkningen måste bedömas i sin kontext.
När det gäller äldre barn finns det anledning att stigande grad betrakta deras gärningar som man betraktar en vuxens. Femtonåringen som dödshotar tas på större allvar än sexåringen. Detta kan påverka ersättningsfrågan.
Hur gränserna ska dras i enskilda fall är inte så lätt. De medierapporter som har förekommit indikerar att Gällivare tingsrätt möjligen var något njugg i sin bedömning. Hur det är med den saken bör dock vara osagt innan domen lästs ordentligt. Men helt uppåt väggarna är i alla fall inte den formulering som nu sprids och som ovan citerats.
Det blev fel på den artikel som jag publicerade i SvD igår, hälften föll bort – här är den fulla artikeln.
I en debattartikel på SvD Brännpunkt riktar fd åklagaren Rolf Hillegren en salva mot den särskilda form av ersättning till brottsoffer som brukar kallas för brottsskadeersättning. Jag misstänker att den genomsnittliga läsaren som tar del av Hillegrens artikel blir ganska förvirrad. En sådan förvirring är inte förvånande. Hillegrens artikel är nämligen förvrirrande.
Så här skriver Hillegren: “Sedan 2006 har vi en lag som ger barn som bevittnat brott mot närstående rätt till brottsskadeersättning av staten. Märk väl: inte av den som orsakat rätten till ersättning – utan av skattebetalarna och utan rätt för staten att kräva skadevållaren på pengar.
Lagen motiveras med att barnen ska synliggöras, att den ingår i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor samt för att möjliggöra straffskärpning för gärningsmannen vid fällande dom.“
Det här låter väl konstigt. Ska en “lag” som ger ersättning till barn som sett sin mamma bli våldtagen eller pappa bli skjuten ha motiverats med att det ska vara möjligt att skärpa straffet för våldtäktsmannen eller mördaren? Nej, naturligtvis inte.
I och för sig infördes möjligheten till ersättning som ett led i en strävan att stärka barns ställning som brottsoffer på många fronter. Denna strävan manifesterades dels i regler om ersättning, dels i regler om straffskärpning. Men att man gör ändringar i flera lagar samtidigt betyder förstås inte att alla ändringar är samma sak.
Hillegren har en poäng, om än lättköpt, nämligen att det i propositionen bakom den regel han talar om (även om jag tror att Hillegren egentligen talar om flera regler samtidigt) om att ersättningen ska bidra till att “synliggöra” barnet. Det låter besynnerligt. Att använda en statlig ersättning för att synliggöra barn som brottsoffer? Hur kan en ersättning åstadkomma det? Samtidigt kan det konstateras att lagstiftaren ju har lyckats. Ersättningsformen har lett till debatt i frågor om brottsofferpolitiken och ersättningarnas roll därvidlag. Brottsoffret har förts upp på agendan. Denna debatt illustrerar det.
I övrigt verkar det som att Hillegren är ute efter något annat än den lag han säger sig vilja kritisera. Han skriver nämligen inte något om vad som mer konkret är fel på regeln och inte heller vad som är fel på dess tillämpning. Jag undrar om Hillegren har tagit del av särskilt många beslut om bevittnandeersättning från Brottsoffermyndigheten. Det finns inga indikationer på det i hans inlägg. Kritiken är ofokuserad och blandar vilt psykologiska iakttagelser, med påståenden om utredningstekniska svårigheter och påföljdsregler och så kommer litet ersättningsjuridik insprängt här och där.
Så här lyder regeln i brottsskadelagen 4 a § ut: “Brottsskadeersättning betalas till ett barn som bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person.”
Ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv är denna regel en anomali. Det finns inte några motsvarande möjligheter för ett barn som bevittnat våld att få skadestånd från gärningsmannen. Det är i sig inte så konstigt. Brottsskadeersättningssystemet är annorlunda än skadeståndssystemet. I vissa avseenden är det mer generöst än skadeståndsrätten, i flera andra fall mindre generöst (stora delar av skadeståndsrättens ersättningsfrågor faller utanför den statlig ersättningen). Brottsskadeersättningen bygger på sociala värderingar – att samhället bör ta hand om de utsatta – medan skadeståndsrätten bygger på en tanke om interaktiv rättvisa – om jag begår brott mot dig fordrar rättvisan att jag så gott som möjligt tvingas kompensera dig för brottets effekter.
Bevittnandeersättningen utgår från att barn som bevittnat brott, särskilt vid allvarliga brott, påverkas och att det är rimligt att när barn påverkas på detta sätt en ersättning ska utgå, förutom samhällets andra stödåtgärder. Ersättningen vilar härvid på samma värderingar som ideella ersättningar i övrigt vilar, nämligen att en summa pengar kan utgöra en hjälp på vägen i ett brottsoffers helandeprocess.
Jo, jag vet att många är skeptiska mot att ersättningar verkligen bidrar på detta sätt. Jag var själv skeptisk när jag skrev min bok Kränkning för några år sedan. Men jag är inte lika skeptisk längre. Jag tror att ersättningar i denna form kanbidra, även om de inte alltid gör det. Och denna möjlighet är ett ganska bra argument i sig.
Regeln som Hillegren går loss på har givit upphov till tillämpningsproblem, men dessa ska inte överdrivas. Alla regler kan ge upphov till tillämpningsproblem. Och om nu en ersättning av denna form kan göra åtminstone några barn som sett pappan slå mamman, eller som sett pappan mörda den inneboende, eller som sett mamman döda systern, ja, då är åtminstone jag beredd att ha överseende med att det kan vara besvärligt att hitta vattentäta avgränsningar.
