Dagens ”Say what?”

Lars Lindström om tvisten rörande Harry Scheins testamente, i Expressen:

”Jag vet inte om bevisen räcker för att underkänna testamentet. Bäst för det allmänna rättsmedvetandet vore nog att pengarna gick till en stiftelse i Harry Scheins namn.”

”[Guillous] omoraliska handlande som av allt att döma var kriminellt”

Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: ”För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”

Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.

I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet ”av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous ”spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.

Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.

Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.

(Också utlagd på Juridikbloggen.)

Upphovsrätt för Halloween (etc.)

I samband med nedanstående inlägg, och i beaktande av att det är allhelgonahelg, vill jag gärna klippa in följande fall som jag tipsades om på den alltid lika upplysande e-post-listan Obligations Discussion Group (ODG).

Det första är ett upphovsrättsligt fall medan det andra är ett, well, annat fall. I Urantia v Maaherra så hävdades upphovsrätt till den s.k. Urantia Book, som ‘was authored by celestial beings and transcribed, compiled and collected by mere mortals.’ Domaren fann följande (och jag kursiverar litet för att göra fallet mer allmängiltigt intressant):

 ”The copyrightability issue is not a metaphysical one requiring the courts to determine whether or not the Book had celestial origins. … For copyright purposes, … a work is copyrightable if copyright is claimed by the first human beings who compiled, selected, coordinated, and arranged the Urantia teachings, ‘in such a way that the resulting work as a whole constitutes an original work of authorship.’ 17 USC s 101 (defining a ‘compilation’)”

Ett annat copyright-fall är Cummins v Bond [1927] 1 Ch 167, som av Colin Liew på ODG presenteras på följande vis: In the spirit of Halloween, again from the law of copyright, in Cummins v Bond [1927] 1 Ch 167, a medium produced The Chronicles of Cleophas in several psychic seances allegedly under the influence of an external psychic agent. When the defendant (who was present at the relevant sessions) published these, the medium sued for copyright infringement. Although all concerned testified that ‘the true originator of all that is found in these documents is some being no longer inhabiting this world, and who has been out of it for a length of time sufficient to justify the hope that he has no reasons for wishing to return to it’, the medium’s claim succeeded because the judge was not prepared to decide that ‘the authorship and copyright rest with some one already domiciled on the other side of the inevitable river.’

Ett tredje fall, dock inte från immaterialrätten, är Joly v. Pelletier [1999] O.J. No. 1728 (SCJ) kan avluta denna lilla djupdykning i juridisk folklore. 

2     Mr. Joly’s claims in these two actions, and in several others not currently before me, all centre on his firm assertion that he is not a human being; rather a martian. As I understand them, the nature of his complaints against the numerous defendants who include a number of doctors, medical facilities and government agencies is that they have conspired with the American government in its attempts to eliminate him and have otherwise taken various steps to interfere with his ability to establish himself and live freely as a martian.
3     As indicated, there are two actions before me. At the beginning of the hearing Mr. Joly advised me that he has recently commenced a third action against, among others, the Central Intelligence Agency, President Clinton and the Honourable Anne McClellan for interfering with his D.N.A. test results that prove that he is, in fact, not human.
…

7     The crux of the various arguments advanced orally and in the written material is that Mr. Joly’s claims disclose no cause of action and are otherwise frivolous, vexatious and an abuse of the process of the Court. It was also argued that the tort of conspiracy was not properly pleaded and that no damages have been identified or claimed. It was further pointed out that several of the defendants are not legal entities and are not capable of being sued.
8     Mr. Joly, in a well prepared, thoughtful argument submitted that he had evidence of falsification of records and related wrongdoing. On the pivotal point of Mr. Joly’s being in fact a martian Mr. Joly advised me that the only reason he was not now able to satisfy the Court that he is a martian, not a human, is due to the falsification of his D.N.A. test results by the Americans.
9     The authorities relied upon by the moving parties are well known. On a motion to strike out a pleading, the Court must accept the facts as alleged in the Statement of Claim as proven unless they are patently ridiculous and incapable of proof and must read the Statement of Claim generously with allowance for inadequacies due to drafting deficiencies….

11     In my opinion there are at lease [sic] two reasons why the two Statements of Claim in question ought to be struck and the actions dismissed.
1. Neither pleading discloses a cause of action. While conspiracy to do harm to someone is the basis of many actions in this Court there is a fundamental flaw in the position of Mr. Joly. Rule 1.03 defines plaintiff as ”a person who commences an action”. The New Shorter Oxford English Dictionary defines person as ”an individual human being”. Section 29 of the Interpretation Act provides that a person includes a corporation. It follows that if the plaintiff is not a person in that he is neither a human being nor a corporation, he cannot be a plaintiff as contemplated by the Rules of Civil Procedure. The entire basis of Mr. Joly’s actions is that he is a martian, not a human being. There is certainly no suggestion that he is a corporation. I conclude therefore, that Mr. Joly, on his pleading as drafted, has no status before the Court.
2. In respect to the motions brought under rule 25.11 I am of the view that the test has been passed in the circumstances of this case. In other words, I am satisfied that the claims are frivolous and vexatious and constitute an abuse of the process of this Court. In addition to the fact that the tort of conspiracy has not been remotely properly pleaded, no damages have been claimed and many of the defendants are not even legal entities capable of being sued. More importantly, with all respect to Mr. Joly and his perception of reality, these actions are patently ridiculous and should not be allowed to continue as they utilize scarce public resources not to mention the time and money of the numerous defendants who have been forced to defend these actions.
12     In the circumstances I have come to the conclusion that the moving parties are entitled to the relief requested. The Statements of Claim in both actions are struck and the actions are dismissed.

Japp, det där går ned som ”juristhumor”. Och då har jag ändå inte tagit med fallet med käromålet mot satan. (Inte bara Satan, för resten, utan även hans personal.)

Journalister läser Posner vid ratten – kör i diket

TT ägnar sig åt en egen liten law and economics-kalkyl i SvD och DN. Resultatet är en journalistisk dikeskörning: Självklart skall inte rättsväsendet värdera om det skall utreda brott beroende på vad det kostar.  

Men notisen är ett alldeles utmärkt exempel på hur fel man kan hamna om man stoppar in ekonomin i juridiken.

Guillous ansvar

Några reflektioner kring Guillous straffrättsliga ansvar – eller bristen därpå – för KGB-informerandet finns på Juridikbloggen.

Plea bargain igen

Med anledning av tidigare inlägg om plea bargain vill jag tipsa om Nicklas Rydbergs tankar i saken. Och framhålla att RÅ efter HD:s dom i förra veckan nu framhållit att det finns behov av en plea bargain-möjlighet även officiellt i svensk rätt. Inofficiellt verkar det redan ha förekommit frekvent att döma av de kommentarer som jag fått in från olika håll.

Apropå plea bargain kan i sammanhanget även hänvisas till den särskilda uppgörelse som låg bakom Plavsics öde.

Plea bargain

Alla har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Hur den förhärdade brottslingen lyckas förhandla sig till ett lindrigare straff eller inget straff alls genom att skvallra på någon ännu mer förhärdad brottsling, längre upp i näringskedjan. Det kallas för plea bargain. Den som bistår i en brottsutredning ska få rabatt eller fördelar av rättssamhället som tack för insatsen. Olika argument kan tala för en sådan ordning.

Förespråkarna menar att det leder till effektivare brottsbekämpning eftersom du uppmuntrar kriminella att skvallra på varandra. Dessutom kan det hävdas att det är moraliskt rimligt att om en brottsling hjälper till i brottsutredningen, i bästa fall kan hon ju ha ångrat sig, så ska det också belönas på något sätt.

I Sverige har vi i allmänhet skakat på huvudet åt plea bargain-tanken. De förhärdade brottslingarnas skuld blir inte mindre av att de skvallrar på andra brottslingar. Nästan tvärtom: Förutom att de är förhärdade brottslingar är de dessutom illojala och svekfulla brottslingar. Men på senare tid har förespråkare för straffrabattstanken börjat dyka upp även i svensk debatt. Folkpartiet har t.ex. tagit ett tydligt steg mot ett svenskt plea bargain-institut, som en del av deras hårdare-tag-strategi mot organiserad brottslighet.

En sådan förändring verkar kräva lagstöd. Högsta domstolen fastslog i en dom idag att en person inte kunde erhålla strafflindring trots att han medverkat under förundersökningen och därmed utsatt sig själv för svåra risker. (Domen finns här.) Inom ramen för det nu existerande regelverket verkar möjligheten att ge straffrabatt åt s.k. kronvittnen vara begränsad. Och det finns en bra anledning till det.

Handlingen förändras inte för att någon efteråt ångrar sig eller hjälper till.

Juridikbloggens första dag

Så här i uppstarten av en ny satsning kan litet självförhärligande vara tillåtet. Juridikbloggen smög igång i förrgår kväll och inläggen började trilla in under gårdagen. Under den första dagen har bloggen haft många läsare, trots att någon reklam eller marknadsföring i egentlig mening inte gjorts. Vi har uppmärksammats i Dagens Juridik och i Aftonbladet och i makthavare.se. Vi har redan blivit länkade till av flera inflytelserika fora för samhällsdebatt. Och som sagt:

Vi har bara precis börjat.

Rättstaten känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn

Tidningarna tolkar den senaste utvecklingen i det fallet med den mordmisstänkta läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som att det ”troligen” blir åtal. En tragisk utveckling i en redan tragisk historia. Dessutom en utveckling som säkert kommer att generera än mer kritik mot rättsväsendet – en kritik som redan varit massiv (se mina tidigare synpunkter här, här och här - med fler länkar).

För rättssamhället är debatten viktigare än sakfrågan. Debatten har nämligen i hög grad handlat om att rättsväsendet inte på vanligt sätt borde utreda eller använda tvångsmedel vid brottsmisstankar som rör vårdpersonal, i alla fall inte om det rör misstankar av viss komplexitet. Men straffrättens ansvar – och de utredningsmetoder och -regler som hör till ansvarssystemet – kan inte exkludera någon bara för att hon har ett viktigt arbete eller för att hon arbetar med komplicerade saker. Ansvarsrätten måste vara neutral för vem det är som misstänks för brott. Som det klumpigt brukar uttryckas: Ingen står över lagen. Och ingen bör heller särbehandlas i utredningar om lagbrott.

Det är fundamentala tankar i en rättsstat.

Anti-juridifiering

Dilsa Demirbag-Sten skriver i en debattartikel i dagens SvD om juridifiering. Egentligen skriver hon inte om det, hon skriver emot det. ”Juridifiering” brukar innebära att makten i samhället förskjuts till jurister. Det kan betraktas som ett hot eller som en önskvärd utveckling. Det är dessutom en tendens som tenderar att tecknas i tendentiösa termer. (Alliterationer är vederkvickande!) Konkret är det ofta rättens europeisering som anses innebära att samhället juridifieras: Genom att vi underkastat oss de europeiska rättsordningarna så har vi också underkastat oss EG-domstolens och Europadomstolens makt. En makt som ibland kan hamna i konflikt med den svenska lagstiftarens uppfattning.

Men juridifiering innebär också något annat. Juridifering i vid mening innebär att fler företeelser förs in i det juridiska paradigmet: Att moraliska frågor förvrids till juridiska frågor, att samhällsproblem med automatik betraktas som rättsordningens problem. Det här är en försåtlig process som underminerar både det rättsliga samtalet och det politiska eller moraliska samtalat. För juridiken blir det ett problem när de rättsliga processerna förväntas lösa problem som inte hör hemma där: Antingen problemen placeras i domstolarna eller den juridiska terminologin. Men värre är det egentligen att det moraliska/politiska samtalet utarmas. Om man sätter likhetstecken mellan vad man får göra (juridik) och vad man bör göra (moral eller politik) finns det inget behov av ett politiskt samtal alls. Då kokar allt ned till en diskussion om rättens regler.

Dilsas inlägg är en påminnelse om att vi i ett öppet samhälle inte kan förbjuda allt vi inte tycker om. Det är en påminnelse om att det måste finnas en glipa mellan det rättsliga och det önskvärda eller oönskade. Det är en påminnelse om juridikens begränsningar.  

**

Den första omfattande rättsvetenskapliga studien av juridifering, eller förrättsligande, har nyligen försvarats för doktorsgraden vid Lunds universitet. Jag har ingen aning om hur disputationen utfallit men det är en spännande bok hon skriver, Leila Brännström. Boken kan man köpa här.

*

Uppdaterat: 

Andreas i kommentarsfältet framhåller att debatten om SD-debattartikeln är ett tydligt exempel på juridifieringen av debatten. Istället för att diskutera de stora frågorna som artikeln och publiceringen av den så har fokus legat på om artikeln utgör ett brott eller inte. Fel emfas. (Jonathan Leman har tidigare varit inne på samma tema när det gäller Aftonbladets tidigare publiceringar av tendentiösa artiklar på gränsen till området för hets mot folkgrupp.) De intressanta frågorna borde vara de publicistiska: Varför vill man publicera en sådan här artikel och är skälen till att vilja göra det så starka att det är värt de obehagliga stämningar som uppstår? Aftonbladet värderar ju det här som en intressant artikel och legitimerar den samtidigt som i vart fall värd att ta på allvar. Aftonbladet är inte ett öppet forum. Det krävs godkännande av tidningen innan någon kan få in sitt budskap där. En kvalitetsstämpel, så att säga.

Så vi kan ju fundera litet kring varför Aftonbladet på kort tid hamnat i dessa stormar av hetslagstiftning.

Vad är planen?