(Detta är det sjätte inlägget om rättsvetenskapsteori och häri funderar jag över rättsvetenskapens ontologiska synsätt. I tidigare inlägg har jag tagit upp vissa metafysiska preliminärer samt beskrivit vad ontologiska perspektiv innebär.)

Undersökningsobjektet: Normer?

I rättsvetenskapliga sammanhang (och här torde övrig juridisk diskurs överensstämma med rättsvetenskapens förutsättningar) är det inte lika givet vad som ska betraktas som de fundamentala beståndsdelarna. Det vanligaste är förmodligen att undersökningsobjektet antas vara ”gällande rätt”, på ett visst rättsområde. Men gällande rätt kan inte gärna betraktas som analysens fundamentalta beståndsdel. Uttrycket gällande rätt är i sig kontextuellt, det beskriver ett sammanhang. Men av vad?

En given kandidat är normer. Normer, i största allmänhet, kan framstå som för oprecist. Normer är hierarkiska. De har olika precision, olika avsändare (om någon), och framför allt olika status.

Kanske är det bara vissa normer som kvalificerar sig som ontologiska grundstenar. Vid ett ytligt betraktelsesätt kan det framstå som lovande att antaga att det är konstitutionella basnormer som bör anses böra placeras i den ontologiska kärnan. (Notera: Inte den språkliga inkarnationen – dvs reglerna i t.ex. regeringsformen – utan de bakomliggande normerna). Samtidigt är det så att även dessa normer, normerna bakom de kodifierade konstitutionella spelreglerna, är hierarkiskt uppbyggda.

Är det bara normen som den bakom RF 1:1 som ska placeras i toppen? Ett sådant synsätt har beröringspunkter med Kelsens grundnorm. För en rättsvetenskapsteori som söker en ontologi bland annat mot bakgrund av syftet att finna en fast grund att stå på ur sanningssynvinkel blir det litet fattigt om det enbart är en högsta norm i en normpyramid som ska anses utgöra det djupaste varat.

Vidare öppnar sig också den välkända frågan om skillnaden mellan rättsliga och andra normer. Att det numer råder något slags konsensus (också bland de flesta rättspositivister) om att någon skarp skiljelinje mellan exempelvis moraliska normer och de rättsliga normerna inte låter sig dras, betyder inte att moraliska och rättsliga normer är samma sak. I en rättsvetenskaplig, liksom en juridisk verksamhet, kommer annat än rättsliga normer alltid att kunna påverka. Men ett utmärkande drag för den juridiska verksamheten är att man inom denna vinnlägger sig om att fokusera på normer som klassificeras såsom rättsliga genom att de hämtas ur rättskällor.

Icke desto mindre är gränserna mellan olika normativa system porösa. Det finns dessutom åtskilliga exempel på hur juridiken öppnat upp för vad som även ur rättslig synvinkel betraktas som moraliska värderingar. Ett ofta diskuterat exempel är läran om pactum turpe. Ur ontologisk synvinkel innebär detta ett problem, om vi vill försöka formulera en ontologi som är särskiljande för just juridiken. Och det vill vi.

Vad kan det då finnas för alternativ?

Undersökningsobjektet: Alternativ till normer?

Egentligen finns det inga alternativ för den rättsvetenskap som har till uppgift att förhålla sig till rätten som ett från vetenskapen skilt väsen.

En möjlighet kan vara att hävda att det grundläggande objektet för det rättsvetenskapliga studiet (och kanske även andra juridiska omdömen) är begrepp. Inom Uppsalaskolan talade man mycket om begrepp. I den tradition som följer efter Hägerström har det blivit något av en fixering att tala om begreppens fixering.

Men vare sig begrepp eller språkliga konstruktioner som satser kan rimligen utgöra den basen i en rättsvetenskaplig ontologi. (Vilket för övrigt inte heller var Uppsalaskolans uppfattning.) Det frånkänner det juridiska studiet den centrala aspekten att redogöra för en särskild form av normer, nämligen rättsliga normer. Som redan framhållits tidigare.

Undersökningsobjektet: Rättigheter?

På något vis måste rättsvetenskapens och juridikens ontologi sägas utgöras av normer, men bortom denna vaga bestämning går det kanske inte att komma. Min egen uppfattning är att det är omöjligt att formulera en fast ontologi för juridiken och rättsvetenskapen på det sätt som vissa naturvetenskaper kan.

Personligen finner jag rättighetsorienterade perspektiv fruktbara i civilrätten, genom vilka positivrättsliga fenomen tolkas och sätts i sammanhang utifrån en basstruktur bestående av grundläggande mänskliga rättigheter. En bakom den positiva rätten liggande rättighetskatalog – d.v.s. en uppfattning om vissa grundläggande värden av det slag som brukar komma till konkret uttryck i rättighetsregler (av det slag som finns i t.ex. RF:s 2 kap. eller Europakonventionen för de mänskliga rätttigheterna och grundläggande friheterna) – kan med ett sådant betraktelsesätt betraktas som basen för andra, mer speficika regler. Ur ett internjuridiskt normhierarkiskt synsätt är det också naturligt att utgå från rättigheter på detta sätt, genom att rättighetskatalogerna har en tyngre status än andra regler.

Samtidigt är rättigheter av detta slag, rättighetsnormerna bakom reglerna, inte sällan diffusa och oprecisa (vilket har att göra med att det är just bakomliggande abstrakta normer och inte konkreta positiva regler). Det är en lös materia att bygga teorier om sanning på. Vi har ett annat problem, ett egentligen mer relevant problem, för den korrespondensteoretiska juristen, nämligen den interaktion som sker mellan objekt (det undersökta normativa stoffet) och subjekt (undersökaren). Det kommer jag strax tillbaka till under rubriken testbarhet. Men först vill jag försöka mig på några kunskapsteoretiska tankar.

Sammanfattningsvis: Juridikens ontologi består av normer. Men den närmare bestämningen av vilka normer som ska betraktas som ontologiskt djupast låter sig inte göras. Det har konsekvenser för en uppfattning om det juridiska studiet som knyts till sanning eller som ställer krav på sanning.

About these ads