”Information wants to be free.” Uttalandet är ett mantra i den digitaliserade kommunikationens tid. Informationsfrihet är för många ett självklart ideal, med vidsträckta implikationer för såväl yttrandefrihets-, integritetsskydds- och upphovsrättsreglering. Uttalandet brukar tillskrivas Stewart Brand, som sägs ha yttrat det på den första Hackers’ Conference som lämpligt nog hölls 1984.

Det sammmanhang som uttalandet gjordes i brukar inte citeras lika ofta. I sitt sammanhang blir uttalandet mindre naivt, men också mindre klatschigt: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. …That tension will not go away”.

Det är svårt att ta uttalanden som dessa på allvar, annat än som slagord. Det är förstås konstigt att tillskriva information en vilja. Människor kan vilja saker. Andra varelser likaså. Men information kan lika litet som en penna eller en pinne vilja något. När någon (som inte lider av vanföreställningar) säger att information vill vara fri – och någon säger det ofta – så betyder det något annat än att informationen tillskrivs en viss vilja.

Uttalandet är att förstå som en metafor. Men för vad? Här har det visat sig finnas olika tolkningar. Min tolkning är att det oftast framförs som en omformulering av det normativa påståendet att informationsfrihet är önskvärt. Påståendet utgör ett slagfärdigt sätt att uttrycka en uppfattning om ett generellt borde. Det är bra om information får vara fri.

Kanske ska slagordet betraktas som ett uttryck för något mer än ett påstående om det normativt eftersträvansvärda. Formuleringen har ett ontologiskt skimmer över sig. ”Information wants to be free” kanske också bör ses som ett uttryck för att informationsfrihet är intrinsikalt önskvärd.

När man säger att information vill vara fri så kan det tolkas som att man tillskriver information en fundamental egenskap: en strävan att få vara fri, otvungen, gränslös. Informationsfrihetens positiva status fordrar inget stöd. Den tas för given.

Brand ställer informationsfriheten mot profitintresset. Informationens frihet är ena sidan av det mynt som har drivkraften att kapitalisera på informationen på den andra sidan. Det är också denna intressekonflikt som ofta betonas i debatten om upphovrätt och informationsfrihet i digitala sammanhang. Men det finns en lika viktig intressekonflikt, nämligen den mellan informationsfriheten och de negativa effekter information kan medföra i form av integritetsinskränkningar eller andra skador som drabbar någon annan till följd av kommunicerad information.

Båda dessa typer av intressekonflikter hör till den typ av avvägningar som är legio i rättighetssammanhang. Alla friheter och rättigheter kommer förr eller senare brytas mot någon annans frihet eller rättighet. Och då krävs det en avvägning. Men i vissa sammanhang tenderar denna avvägning att glömmas bort.

I en svensk tradition har tanken på en närmast absolut frihet för information, framför allt friheten att få sprida information, ansetts naturligt kunna knytas till vår syn på yttrandefrihet, eller kanske snarast till den syn som vi tror präglar vår yttrandefrihetstradition, en form av yttrandefrihetsabsolutism. En yttrandefrihetsabsolutist är inte någon som förknippar yttrandefrihet med alkoholpolitik utan en person som anser att yttrandefriheten ska vara absolut, total.

Om yttrandefriheten inte kan vara total, så ska den åtminstone vara i det närmaste total. Den senare inställningen kan betecknas som yttrandefrihetsmaximalist. En yttrandefrihetsmaximalist anser att det finns ett egenvärde i så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt och att detta egenvärde ger yttrandefriheten en särskild tyngd i intressekonflikter.

Vare sig yttrandefrihetsabsolutismen eller -maximalismen återspeglas i lagstiftningens reglering. Grundlagarna tar tvärtom upp åtskilliga undantag, hela kataloger av regler, där yttrandefriheten får vika för andra intressen. I dessa fall kan yttranden medföra ansvar. Men det finns icke desto mindre en anda av yttrandefrihetsabsolutism i svensk debatt.

Jag föreslår att denna anda utgör en essentiell beståndsdel av den allmänt omfattade bilden av yttrandefriheten i Sverige. Den obetvingade yttrandefriheten är normalstillståndet, är kärnan i denna anda, och det även när den kommer i konflikt med andra intressen eller rättigheter. Den absoluta eller maximalt vidsträckta yttrandefriheten är i det närmaste ett naturtillstånd och inskränkningar eller begränsningar är undantag från detta naturtillstånd.

Andan kan komma till uttryck när nya inskränkningar föreslås. (Det är mer sällan som inställningen utgör avstamp för kritik av redan etablerade inskränkningar.) När en reglering föreslås som kan antas skava mot yttrandefriheten är den absolutistiska eller maximalistiska inställningen vanligt förekommande. Motståndet mot vad som uppfattas som nya inskränkningar i yttrandefriheten vilar ofta på det implicita argumentet att yttrandefriheten i sig är skyddsvärd, även när den används på ett sätt som t.ex. skadar någon.

Argumentet har under senare tid framförts t.ex. i motståndet mot lagförslaget om förbud mot integritetskränkande fotografering. Den kan komma till uttryck i vår syn på reformbehov i andra länder. Det kan komma till uttryck i vårt stöd för vissa tekniker eller verksamheter.

Denna bild av den svenska yttrandefriheten korresponderar alltså inte med den rättsliga regleringen, trots att det i allmänhet är just den rättsliga regleringen av yttrandefriheten som betonas som central för vår tradition. Yttrandefrihetsabsolutismen och -maximalismen är i denna mening en vrångbild, och inte sällan en idealbild, av den svenska yttrandefrihetstraditionen. Det är en bild som är attraktiv för många, sin förvrängning till trots. Det är denna bild som fick Wikileaks att söka sig till Sverige. Det är denna bild som vi söker exportera i resten av Europa och världen.

Denna anda är fertil jord för argument av typen ”information wants to be free”. Det märks särskilt i diskussionen om kommunikation över Internet. Medan lagstiftningen alltid utgått från att yttrandefriheten kräver begränsningar har kombinationen av den förvrängda självbilden av den svenska yttrandefrihetstraditionen och det ideal som framträder i det inledande Brand-citatet genererat en ny form av yttrandefrihetsabsolutism: Yttrandefriheten på Internet bör inte begränsas. Punkt. Eller så förekommer den i den något mer uppluckrade yttrandefrihetsmaximalistiska formen: En så vidsträckt yttrandefrihet på Internet har ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter saknar.

Det vanligaste exemplet på yttrandefrihetens självklara begränsning är nog scenariot där någon av okynne ropar att elden är lös på en teater. Att ropa att elden är lös är förvisso ett yttrande och yttranden förtjänar förvisso att skyddas, men när yttrandefriheten används till att oberättigat skapa kalabalik får den vika för andra intressen, kanske närmast intresset av personlig säkerhet.

Det finns emellertid skarpare exempel än det falska larmet. Ett absolut skydd för yttrandefriheten skulle innebära att den som anstiftar till brott som mord eller sabotage inte skulle kunna avkrävas ansvar. Om jag anlitar någon att mörda min fiende genom att kommunicera över Facebook så kan naturligtvis inte min yttrandefrihet anföras som ett ansvarsbefriande argument. Det beror emellertid inte på, som ibland antas, att de yttranden som utgör min beställning av ett mord inte skulle omfattas av yttrandefriheten. Alla yttranden omfattas. Men vissa yttranden förtjänar inte att skyddas när de kolliderar med andras intressen.

Ett yttrande som innebär en beställning av ett mord är det mest extrema exemplet på detta. Den totala yttrandefriheten är ohållbar. Men den är inte bara ohållbar. Den utgör inte heller ett idealtillstånd, i sammanhang bestående av mer än en människa. Det finns inte ens på ett abstrakt, principiellt plan utrymme för yttrandefrihetsabsolutism i ett samhälle.

På samma sätt förhåller det sig med den yttrandefrihetsmaximalistiska inställningen. Enligt denna inställning har en vidsträckt yttrandefrihet ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter inte har. Inte heller denna inställning är principiellt försvarbar i ett samhälle. Hur vidsträckt yttrandefriheten ska antas vara, eller göras, beror på vad den används till. Det finns inget egenvärde i en så extensiv yttrandefrihet som möjligt. Det kan finnas ett egenvärde i yttrandefrihet, men inte i dess utsträckning. Jag tror att detta kan uppfattas som kontroversiellt, men låt mig ge ett konkret men världsfrånvänt exempel som illustrerar poängen tydligt.

Säg att vi lever i ett samhälle som har reglerat sin yttrandefrihet på det sätt som vårt samhälle idag har. Lagstiftaren föreslår en marginell, men dramatisk, förändring av systemet: Anstiftan av mord som sker genom yttranden över Internet ska avkriminaliseras, med motiveringen just att yttrandefrihetens har ett egenvärde. Ett samhälle som skulle genomföra en sådan reform är, påstår jag, inte i någon bemärkelse ett bättre samhälle än det tidigare. Det är förstås sämre i flera avseenden. Reformen riskerar att göra livet farligare för potentiella mordoffer och står stick i stäv med grundläggande tankar om retributiv rättvisa. Men det är inte i något avseende bättre. En utvidgning av yttrandefriheten är inte i sig positiv utan bara positiv utifrån vad den mer konkret innebär. Yttrandefrihetsmaximalismen lider av samma brist som sin absolutistiska storebror – det är normativt ohållbara positioner.

Information vill vara fri, säger maximen. Yttrandefriheten strävar mot totalitet eller maximal utsträckning. Men information måste betvingas. Yttrandefriheten måste begränsas. Ett samhälle med total informations- eller yttrandefrihet är ett samhälle som gör transparensen totalitär och integriteten till intet.

*

Detta blogginlägg är inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

About these ads