Länsförsäkringar har hamnat i blåsväder. Främst på Twitter och Facebook. Anledningen är ett beslut rörande ersättning ur överfallsskyddet för en person som blivit misshandlad i tunnelbanan. Försäkringsbolaget beslutade sig för att inte utge ersättning, eftersom den misshandlade personen ökat risken för att bli skadad. Så här beskrivs det på den Facebook-grupp där kritiken mot försäkringsbolagets beslut kanske drivits hårdast: ”

När en kvinnlig vän kysste en annan kvinna på tunnelbanan blev de av en man verbalt kränkta och filmade med en mobil ca 10 cm från deras ansikten. När de efter ett flertal gånger bett mannen sluta puttar de undan mobilen så att den åker i golvet, och mannen attackerar då min vän med knytnävsslag så att hon bland annat bryter näsan.”

Kärnan i kritiken mot Länsförsäkringar har varit att bolagets beteende återspeglar en homofobisk inställning. Bolagets beteende består dels i beslutet i sig, dels i hur beslutet kommunicerats. Härvid är det förstås beslutet som är viktigast. Men när jag läser beslutet ser jag inga tecken på homofobi. Tvärtom ser jag ett helt korrekt beslut, så som villkoren är formulerade.

Försäkringsbolaget menar – och det tycks inte finnas tvivel om det – att två kvinnor kysste varandra i tunnelbanan. I samband med det filmades de med mobiltelefonen av en främmande person. Filmanden uppfattades som påträngande. Den som senare blir misshandlad ber personen att sluta filma och när det inte sker slår hon telefonen ur handen på den som filmar. Filmaren slår då till kvinnan som blir skadad. Den skadade kvinnan begär ersättning ur sin hemförsäkring som liksom alla andra hemförsäkringar innehåller ett överfallsskydd. Överfallsskyddet ger bland annat ersättning för just den som misshandlats.

Försäkringsbolaget utger inte ersättning eftersom den som skadats inte uppfyllt de aktsamhetskrav som försäkringen ställer upp. (Villkoren för den vanliga hemförsäkringen finns i pdf här.) Såvitt jag känner till ställer alla hemförsäkringar på den vanliga försäkringsmarknaden upp sådana krav. Så här formuleras de i Länsförsäkringars hemförsäkringsvillkor:

”Du ska agera så att du undviker att utsätta dig för risken attskadas. Du bör till exempel inte

• själv tillgripa våld eller hot om våld,

• ge dig in i situationer där bråk uppstått eller hotar att uppstå,

• uppträda provocerande i tal eller handling,”

Om det händelseförlopp som försäkringsbolaget beskriver gått till på det sätt som där sägs är det uppenbart att aktsamhetskraven överträtts. Som försäkringstagare måste man ibland hellre fly än illa fäkta, även om det moraliskt eller till och med straffrättsligt vore fullt legitimt eller även berömvärt att fäkta. Även om det således är helt ”lagligt” att ingripa mot filmningen så kan det fortfarande vara så att ingripandet innebär att försäkringsersättning inte kan utgå. Beslutet verkar helt i sin ordning.

Om det gått till som försäkringsbolaget säger är det dessutom så att det inte är säkert att slaget mot mobiltelefonen var ett tillåtet avvärjande. Bara förra veckan aktualiserades frågan om huruvida ett filmande kunde anses som kränkande på ett sådant sätt att det kan utgöra ofredande. Det var i samband med domen avseende de poliser som ingrep mot en mobilfilmande journalist i tunnelbanan. (Skrev några rader här.) I samband med det skrev jag så här: ”För att ett ofredande ska anses ha inträffat krävs att beteendet var ”hänsynslöst”. Att fotografera någon kan endast i extrema fall anses hänsynslöst – i realiteten tror jag att det är svårt att anse att ett fotograferande någonsin kan anses som ofredande med mindre kameran trycks upp i ansiktet och rent fysiskt angriper personen.”

Stämmer försäkringsbolagets beskrivning av förloppet kan det alltså mycket väl vara så att den kvinna som slog till telefonen själv begick ett brott. Men, och det är förstås helt självklart, det rättfärdigar inte på något sätt det våld som hon sedan utsattes för. Vem som är offer ochvem som är bov i Länsförsäkringars beskrivning är uppenbart. Men rättsligt sett framstår det inte som otroligt att händelserna skulle klassificeras som:  1) Fotande = ej ofredande, utan lagligt (men obehagligt); 2) Slag mot kamera = brottsligt angrepp, men ett ringa brott; 3) Slag mot näsan = Brottsligt angrepp, men i nödvärn – dock ett kraftigt övervåld som går utöver nödvärnsrätten. Det här är förstås spekulationer, men spekulationer som kan bidra med att sätta händelserna i ett annat ljus.

När Länsförsäkringar nu beslutat sig för att utge ersättning till försäkringstagaren så görs det synbarligen med bortseende av villkorens undantag. Det är inget konstigt i sig. Försäkringsbolag gör så ibland, betalar ut ersättning utan att det egentligen krävs av försäkringen. Det kan finnas andra skäl som motiverar ett sådant beslut, som affärsmässiga eller kommunikativa. När nu Länsförsäkringar ändrar på sitt beslut är det nog främst sådana skäl som ligger bakom, även om bolaget i o f s säger att de omvärderat händelsen i sig.  

I vilket fall tycks det som att många inte riktigt förstår att man kan nekas försäkringsersättning även om man är ett brottsoffer och även om skadestånd dömts ut i domstol. Bedömningsgrunderna är helt annorlunda. Vid bedömningen av bovens ansvar tar man hänsyn till handlingen och de skador den medfört. När man bedömer om försäkringsersättning ska utgå måste man bedöma om skadan faller under de villkor som man som försäkringstagare skrivit under.

Även behjärtansvärda fall kan hamna utanför försäkringen.

About these ads