“Fy fan vad jag hatar jurister”, skrev redaktören på Twitter igår. Anledningen till utfallet var att de poliser som åtalats för bland annat tjänstefel efter att ha ingripit mot den mobiltelefonfilmande journalisten Jesper Nilsson i tunnelbanan friades. (DN.) Kritiken mot domen har varit stark. Som vanligt sveper de flesta kritikerna av domen över alla enskilda omständigheter i fallet. Jag har t.ex. inte sett någon som tar på allvar att även i ett fall som detta den minsta tvekan om vad som hänt skall sättas på de tilltalades, dvs polisernas, pluskonto. Tingsrättens friande dom är nämligen delvis ett tydligt utflöde ur denna rättssäkerhetstanke: Tveksamheter om händelseförloppet läggs till grund för den friande domen avseende en del av åtalet. Men, det sagt, så framstår domen som konstig på en punkt. Jag kommer till det strax.
Friandet av polismännen bygger bland annat på en tämligen okänd ansvarsfrihetsgrund. Faktum är att jag själv inte hört talas om den innan domen och då har jag ändå ägnat en del eftertanke åt just ansvarsfrihetsgrunder. Det här förtjänar en liten utvikning.
Om jag hade gjort som poliserna i tunnelbanan gjorde – tagit i från någon hans mobiltelefon och tryckt upp honom mot en vägg – så hade jag dömts för brott. Men ibland kan handlingar som i andra fall är straffbara vara befriade från ansvar. Om en handling görs i nöd eller i självförsvar t.ex. Eller om det finns ett samtycke.
När det gäller poliser finns det en särskild ansvarsfrihetsregel. Den följer av polislagen och hänger samman med polisens våldsmakt. Om en polis ingriper med stöd av polislagen och använder våld så går hon fri från ansvar. För att en polis ska ha rätt att använda våld krävs dock att hon agerar för att avvärja ett brott eller för att rädda någon i fara. (Tingsrätten beskriver detta pedagogiskt.) Vad Jesper Nilsson enligt poliserna gjorde sig skyldig till var brottet ofredande. Ofredandet bestod i att Nilsson filmade poliserna. För att ett ofredande ska anses ha inträffat krävs att beteendet var “hänsynslöst”. Att fotografera någon kan endast i extrema fall anses hänsynslöst – i realiteten tror jag att det är svårt att anse att ett fotograferande någonsin kan anses vara som ofredande med mindre kameran trycks upp i ansiktet och rent fysiskt angriper personen. Tingsrätten konstaterar också att Nilsson inte gjort sig skyldig till ofredande. När poliserna använde sig av våld för att avvärja ett brott så hade de alltså fel: Det var inget brott. De använde sig av våld för att förhindra en laglig handling.
Vad tingsrätten istället gör är att placerar händelsen under den möjlighet till ansvarsbefrielse som jag alltså inte hört talas om tidigare, nämligen “putativ laga befogenhet”. Denna ansvarsbefriande reglering innebär att om polismannen felaktigt trodde att hon var utsatt för ett brottsligt angrepp så kan det vara ansvarsbefriande. Det här tror jag får röda lampor att blinka hos många jurister som inte hört talas om denna särskilda ansvarsfrihetsgrund tidigare. Det är nämligen väl känt att okunnighet om lagen inte är ansvarsbefriande (till skillnad från okunnighet om fakta som kan vara ansvarsbefriande). Att jag tror att jag har rätt att kopiera filmer och sälja i bekantskapskretsen friar mig inte från ansvar. Men när det gäller poliser ligger det tydligen annorlunda till. Om en polisman tror att han är utsatt för ett brottsligt angrepp till följd av ett missförstånd om straffreglerna och använder våld så kan han slippa undan ansvar. Det här är förstås i sig märkligt. Just polisen borde man ju kunna kräva än mer av när det gäller kunskap om straffreglerna. (Däremot måste naturligtvis även poliser kunna undgå ansvar när de misstolkar faktiska omständigheter.) Men även med denna särskilda ansvarsfrihetsreglering framstår domen som märklig.
Om man ser till situationen i sin helhet så framstår det som väldigt konstigt att Nilssons kamera ens för poliserna själva skulle kunnat uppfattas som ett hänsynslöst kränkande. Styrkebalansen i situationen kan man ju inte bara bortse från här: Å ena sidan har vi en ensam person med kamera, å andra sidan har vi två betydligt mycket större beväpnade poliser. Situationen i sin helhet framstår som aggressiv när man ser den film som spridits från tunnelbanan – och den aggressivitet som filmen visar upp är främst att tillskriva poliserna, vilket ger en bild av hur situationen i sin helhet kan ha tett sig (även om filmen bara fångar en del av förloppet). Poliser måste dessutom räkna med att bli granskade, synade, ifrågasatta. Tingsrättens konstaterande att poliserna måste ha trott sig vara utsatta för ett brottsligt angrepp framstår sett till helheten som besynnerligt.
En annan sak. Domskälen har kritiserats för att tingsrätten beaktat Nilssons politiska uppfattning. Domstolen skriver nämligen så här: “Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen”. Det här uttalandet har, vilket knappast överraskar, provocerat – domstolen gör en politisk bedömning av händelsen! Men så är det inte. Uttalandet om Nilssons politiska inställning görs i sammanhanget av en bedömning om hans trovärdighet. Kontexten är denna:
“Nilssons agerande omedelbart efter händelsen, tillsammans med den omständigheten att han själv inte anmält det inträffade till polisen, är ägnat att ge visst stöd åt hans berättelse. Av vad som framkommit vid förhör med Nilsson under huvudförhandlingen framgår dock att han inledningsvis överdrivit såväl det våld som riktats mot honom själv som bryskheten i polismännens agerande vid deras föregående diskussion med ett antal ungdomar i anslutning till tunnelbanestationens spärrlinje. Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen.”
Med andra ord säger domstolen att det framstår som att Nilsson möjligen överdrivit sina uppgifter för att göra en politisk poäng. Att politiska uppfattningar i ett sammanhang kan ha relevans för en trovärdighetsbedömning är inte så märkligt.
*
Jag noterar med viss förvåning att Jesper Nilsson inte yrkade skadestånd på civilrättslig grund. Det hade kanske varit en god idé med tanke på hur avgörandet nu föll ut.
11 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
mars 26, 2011 den 7:48 e m
jonathanlindborg
Frågan är dock om det viktigaste för honom verkligen är att få skadestånd? Det hade ju faktiskt också inneburit en stor risk att driva en civilrättslig process och kanske få stå för både sina egna och motparternas advokatkostnader.
Jag tror inte heller att han främst vill ha skadestånd, utan snarare upprättelse. Upprättelse genom att poliserna får står till svars för sitt maktmissbruk.
Beträffande denna del av domen: “I avsaknad av bevisning rörande vad som skett efter att inspelningen stängts av är bevisläget sådant att ord står mot ord. Denna situation är inte helt ovanligt förekommande och utgör inte heller något absolut hinder för en fällande dom. Liksom vid övriga brottmål krävs dock att tingsrätten i sådant fall, utifrån en alltigenom trovärdig och tillförlitlig berättelse från målsäganden i förening med vad som i övrigt framkommit i målet, finner det ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade gjort sig skyldiga till vad åklagaren lagt dem till last (se exempelvis NJA 2009 s. 447 I och II samt Högsta domstolens avgörande den 28 december 2010 i mål B 2937-10). Enbart den omständigheten att målsägandens berättelse framstår som mer logisk och
trovärdig än den tilltalades är dock inte tillräckligt. Det krävs således någon form av stödbevisning som gör att tingsrätten kan fästa ytterligare tilltro till målsägandens berättelse för att dennes uppgifter ska kunna läggas till grund för en fällande dom.”
Uppmärksammade du meningen “Det krävs således någon form av stödbevisning som gör att tingsrätten kan fästa ytterligare tilltro till målsägandens berättelse för att dennes uppgifter ska kunna läggas till grund för en fällande dom”? Stödbevisning. Alla domare som dömer i sexualbrottsmål borde uppmärksamma den här meningen, att stödbevisning krävs för att målsägandens utsaga ska kunna läggas till grund för bedömningen, oavsett hur trovärdig och tillförlitlig den än anses vara. Jag har sett allt för många domar där man dömer trots att stödbevisning saknas.
mars 28, 2011 den 11:00 f m
Johan Tjäder
Om du putativt laga befogenhet kommit ifråga, så innebär det väl samtidigt att tingsrätten konstaterat att det inte förelåg laga befogenhet.
Givet det utslaget, borde man väl ha god grund för en skadeståndstalan hos JK? Polisen har ju ingripit utan laga befogenhet.
Ordet “putativ” klassificerade Svenska akademien som utdött redan 1955 f.ö.
mars 27, 2011 den 6:53 f m
Delat och intressant – 27 March, 2011 | [insert random stupid name here]
[...] Fy fan vad jag hatar jurister (#Gategate) « Mårten Schultz. – Åhh denna blog kan vara ca bäst på internets.. Står alltid redo med en seriös juridisk analys av domar som intresserar newsmillsamhället. [...]
mars 27, 2011 den 9:15 f m
Ærø with a view over the world » Rötäggen hos den svenska polisen som inte ville bli filmade
[...] har poliserna desutom friats av tingsrätten (DN).
Åtalet ogillas i dess helhet (SvD). Vad tycker Mårten Schultz om
putativ laga [...]
mars 28, 2011 den 11:45 f m
Populisten
Det olyckliga är att vi i den s.k. allmänheten inte kan få annat intryck än att rättsväsendet närmast slår knut på sig själv i ansträngningarna att kunna hitta skäl för att frikänna åtalade poliser. Jämför t.ex. med fallet med sjukpensionären som påstod sig blivit misshandlad av två poliser på en bensinstation i Hallunda. Poliserna hävdade att han varit våldsam trots att bilderna från övervakningskamerorna inte gav minsta stöd för detta (att han var aggressiv och otrevlig mot poliserna råder dock ingen tvivel om). Rätten valde att tro på poliserna med motiveringen att kamerorna endast sparade en bild var tredje sekund och att man inte kan veta vad som hände mellan dem. Hand upp den som tror att rätten hade köpt det resonemanget från försvaret om jag pucklat på en polis?
Tyvärr verkar vi inte ha likhet inför lagen.
mars 28, 2011 den 5:46 e m
michaeleriksson
Från en abstrakt synvinkel (jag känner inte till detaljerna i just det här fallet) ser jag här två problem:
o Poliser har en sådan roll och sådana befogenheter att mycket starka kriterier måste ställas på deras kunskap och bedömningsförmåga. (Caesars hustru…)
o Rättssäkerheten innehåller två komponenter i fall som detta, dels oskyldighetsantagande och ansvarsfriheten för poliserna, dels medborgarens skydd mot övergrepp. Om de individuella poliser fritalas med argument som baserar på deras roll som just poliser, så följer det inte automatiskt att ingen dom kan falla. Tvärtom vore det ur min sikt rimligt att man överförde ansvaret och konsekvenserna till polismyndigheten, vilket då skulle höja rättsäkerheten för medborgarna. (Exakt hur man ska straffa en organisation blir dock ett intressant följdproblem.)
I slutändan förblir det väl dock så att staten är sig själv närmast…
mars 28, 2011 den 7:08 e m
Johan Tjäder
Man kan läsa hela domen här
Man måste ändå säga att tingsrätten riktar skarp kritik mot den polisman som hade varit mest på, men att kränkningen varat så kort stund(!) att det inte kan anses brottsligt.
“Av vad som framkommit vid huvudförhandlingen finner tingsrätten att [polismannens] agerande i denna del avviker i hög grad från vad som får anses ankomma på en polisman i fråga om kunskaper om det lagstöd som krävs vid åtgärder av ifrågavarande slag.” En verbal örfil från tingsrätten får man väl kalla det.
Och i ditt andra led så kan jag inte annat än att hålla med. Staten kan möjligen frita enskilda polismän ansvar, men staten kan inte själv undgå ansvar för att det bemyndigande som givits. Jag hoppas att killen anmäler till JK.
mars 28, 2011 den 7:57 e m
mickeklingvall
Finns det någon sajt på nätet som staplar upp alla dessa brott som polisen har gjort sej skyldig till och sen kommit undan hur filmade, avslöjade eller domenterade övergreppen än är?
Jag tänker på allt från Osmo Vallo (eller hur det stavas), skotten i Göteborg 2001, skolan där i samma veva, Johan som polisen slog ihjäl i Göteborg för nått år sen, den där 16-åriga tjejen som demonstrerade mot porren o.s.v. o.s.v. Jag undrar om någon överhuvudtaget ensblev sparkad av buset i basebollligan .
Problemet blir ju att det känns väldigt omotiverat att följa lagen om vi nu inte är lika inför den.
mars 29, 2011 den 7:44 f m
Johan Tjäder
@mickeklingvall
Det där känns som en helt omotiverad slutsats. Det är inte ditt jobb att med våld tvinga någon att göra som du vill. Det är polisens uppgift och bara polisens uppgift.
Det vore tvärtom onaturligt och ineffektivt för samhället om poliser hela tiden ska vara rädd för att göra felbedömningar.
Sedan är det statens ansvar att se till att de anställda inom polisväsendet vet vad som gäller, och när det inte fungerar då ska man utkräva ansvar av staten.
mars 28, 2011 den 8:14 e m
Johan Tjäder
Efter att ha läst domen lite noggrant så undrar jag om det inte saknas en prövning av 18 kap. 5 § om brott mot medborgerlig frihet.
planka.nu är en organisation som verkar för en politisk förändring av ett system för offentligt beslutade kollektivtrafikavgifter och polismannen CL uppger att han ingrep först sedan han insett att filmen skulle publiceras. Först då betraktar han filmandet som ofredande, vilket ju alltså är fel.
Jag tycker man måste fråga sig om inte det är att betrakta som olaga tvång med uppsåt försöka påverka den allmänna åsiktsbildningen genom att att inskränka målsägarens yttrandefrihet. Olaga tvång är ju åtminstone vad åtalet gällde och effekten är att delar av inspelningen och vissa bilder inte kunnat publicerats.
Polismännen påstår att målsäganden frivilligt skulle ha raderat bilderna. Jag tycker det är tveksamt. De vidgår själva att de diskuterat med målsäganden om att en polis måste tåla att bli fotograferad och polismannen CL säger att målsäganden betett sig som en rättshaverist – med andra ord någon som tror sig veta sin rätt. För mig förefaller det uteslutet att man målsäganden helt plötsligt och utan otillbörlig påverkan skulle komma på att bilderna skulle raderas.
I vart fall kan det ju påverka tingsrätten om man ber den bortse från brott mot medborgerlig frihet i stället för lite olaga tvång. Det senare kan ju en medborgare få tåla om man är för uppkäftig, eller?
mars 29, 2011 den 9:35 e m
markustengblad
Domen är mycket välskriven och genomarbetad vilket är en bra start om man ska döma fel. Och det är vad tingsrätten har gjort. Allt är rätt fram till de avgörande bedömningarna och då bortser tingsrätten från vad som faktiskt hänt (vilket framgår av filmen) och går istället på vad som skulle kunna ha hänt.
Ofredandet och det egenmäktiga förfarandet ogillas på grunden putativ laga befogenhet. Det är i och för sig rimligt att det finns en sådan ansvarsfrihetsgrund. Poliser som är skyldiga att ingripa vid brott hamnar annars i den svåra situationen där en feltolkning innebär straffbarhet antingen för att de inte haft befogenhet men ingripit eller för att de haft skyldighet men underlåtit att ingripa. Problemet är att det av filmen tydligt framgår att poliserna i det här fallet inte gör en övervägning om ett brott håller på att begås och griper in som poliser utan de reagerar på att någon fotar dem och inte har vett att sluta när de säger ifrån. Det är inte fråga om en missuppfattning av befogenheterna att använda våld utan om att poliserna har struntat i regelboken för att de har blivit förbannade. Polisernas agerande som framgår av filmen borde ha utgjort en del av tingsrättens bedömning i frågan om poliserna verkligen hade den uppfattningen att ett brott begicks. I den här delen borde tingsrätten ha kommit fram till att poliserna inte agerade i någon villfarelse utan agerade utanför regelboken.
Vad gäller olaga tvång så tas även här för liten hänsyn till filmen. Tingsrätten går igenom filmen och konstaterar sedan att ord står mot ord eftersom kameran är avstängd. Det saknas stödbevisning och därför friar tingsrätten hellre än att fälla. Problemet här är att filmen är stödbevisning. Filmen visar den sinnesstämning som poliserna har och det sätt som de pratar med filmaren på. Det ger klart stöd för hans version av händelseförloppet. Att filmaren av sin goda vilja raderade bilderna skulle ha lämnats utan avseende om någon annan än en polis (eller två) lämnat den uppgiften. Filmarens uppgifter borde ha legat till grund för bedömningen i den här delen.
Avslutningsvis en känga till åklagaren. Varför inte som alternativ påstå att hela förfarandet, från “ofredande” till “olaga tvång” utgör ett åsidosättande av vad som gällt för uppgiften och alltså ett tjänstefel och i den delen även ta med polisernas uttalanden om muntorrhet och annat som uppenbart görs i syfte att skrämma filmaren. Knappast ringa i så fall.