Justitieministern kryper till korset. Det kräver, känner jag, ett överflöd av metaforer.

Om jag hade haft en femma för varje dum sak jag sagt i samtal med folk – inklusive journalister – hade jag varit miljonär nu. Mångmiljonär. Jag är född med en fot i munnen. Det finns nog inget förbjuden tema som jag inte dragit ett skämt om mellan skål och vägg. Förintelsen, övergrepp i kyrkan, folkmordet i Rwanda, 9/11. Opassande och farligt, förstås. Men det gör det ofta roligt. Och det måste vara okej. Även för politiker. Det är en hemsk tanke att politiker inte skulle våga riskera att säga något opassande. Sådana politiker blir fega, tråkiga, omänskliga. Robotlika. Sådana politiker vill inte jag ha.

Justitieministern har nu gjort något slags pudel avseende förslaget att misstänkta sexköpare skulle skämmas ut. Bra så. Det tog kanske litet lång tid, och man kanske fortfarrande kan undra hur en sådan groda över huvud taget kunde komma ur statsrådets mun och kanske hennes pudlande hade litet svårt att riktigt nå fram. Men å andra sidan. Alla  har grodor i munnen ibland. Inte minst jag.

Man skall inte kasta spjut i radhus.

Man skall inte kasta sprutor i kuvös.

Ja, ni fattar.

Bra, så.

About these ads