Justitieministerns tankar om att skämma ut misstänkta genom offentliga skamaktioner har givit svallvågor. Men alldeles för litet egentligen. Även om det är förflugna ord – vilket det inte verkar vara att döma av hur Ask följt upp uttalandena med att tona ned förslaget, utan att ta avstånd från det - så ger det kalla kårar att justitieministern kan ens komma på tanken att offentligt vädra sådana här åsikter.

Allt fler har börjat tala om Asks avgång. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som menar att vi skall skämma ut personer som är misstänkta för brott. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar.

Nu har emellertid diskussionen hamnat i ett ifrågasättande av tanken på att redan misstänkta skall hängas ut. Men det är bara ett av två problem. Det andra problemet är att justitieministern över huvud taget vill föra in skammen i juridiken igen. Det är banne mig lika illa som den oförstående inställningen till oskuldspresumtionen – skampålen har hamnat på historiens sophög av en anledning.

För regeringen så är det särskilt besvärande att Asks okänslighet för rättstatliga grundtankar och rätten till en skydddad integritet kommer så snart efter att regeringen kört över lagrådets invändningar mot det bristande integritetsperspektivet i ett annat lagförslag, det rörande urinprover på barn ( och var finns “barnets bästa”, och barnkonventionen, i den diskussionen?).

Regeringens rättspolitik är just nu i direkt kollissionskurs med rättighets- och rättsstatstanken. Märkligt få har reagerat. Det är som Sanna Rayman – som står som ett lysande och hoppingivande undantag av gott omdöme i den här debatten – antyder, att vargarna skulle kommit springande om Ask dömts för fortkörning, men få reagerar när hon tappat sitt rättsstatliga fotfäste.(Thomas Bodström ligger dock på och vinner i respekt – och drar sannolikt till sig röster en masse just nu; det här är ju en nyckelfråga för många.)

Och dessutom. Börjar inte det orwellska språkbruket kännas tjatigt. När man gör föräldrar, ofta i socialt utsatta situationer, strikt ansvariga för sina barns skadevållande i situationer som de inte kan kontrollera – så görs det för att “hjälpa föräldrarna” och ”stärka familjen”. När lagrådets invändningar om integritetsproblemet i förslaget om att kunna tvinga barn att urinera framför främlingar utan att ringa pappa kördes över, så var det för att “rädda barn från missbruk”. Och i denna fråga säger Ask att “”Jag är den enda som tänker på flickorna som utnyttjas.”

Please.