Efter att jag tidigare kommenterat Beatrice Asks förslag om att hänga ut sexköpare genom att skicka ut speciella försändelser som för familjen och omgivningen skall signalera mottagarens förkastlighet har jag blivit uppmärksammad på – bland annat av Juridikbloggens kommentatorer – att förslaget inte är så illa som jag trodde.

Det är mycket värre.

Justitieministerns förslag visade sig inte vara att dömda brottslingar skulle utsättas för förnedring. Förnedringen skulle aktualiseras redan på misstankestadiet. Innan någon är dömd, alltså. Om det var en obegriplig moralisk kollaps att hänga ut sexköpsdömda genom ett skamstraff så är förslaget att skämma ut redan misstänkta personer så ofattbart att det är svårt att finna ord på det. Det går inte att förstå.

Kommentarerna är unisont kritiska. Mandatperiodens knäppaste förslag, skriver Sanna Rayman. Hon har rätt. Trots att konkurrensen är stark. Thomas Bodström drar hem några enkla poänger i sitt inlägg Häng dom högt. I Asks anda kan vi ha olika färger för olika misstankar. Kanske grön färg för misstankar om bestickning och mutbrott? Inslag hoppas på ett ministerbyte.

Förslaget är rättsligt ogenomförbart – även om politiker ibland struntar i de rättsliga begräsningarna för lagstiftningsmakten. I sak är Asks förslag i strid med Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Det är inte tillåtet att skämma ut misstänkta personer genom offentliga aktioner.

I en rättsstat så skall nämligen, och nu upplever jag själv en känsla av skam att behöva uttala sådana truismer, samhället behandla alla som oskyldiga tills de överbevisats om sin skuld. Måhända hade regeringen kunnat köra över sådana invändningar i en svensk kontext – lagrådets invändningar mot det integritetskränkande lagförslaget om att barn skall kunna avtvingas urinprov vid misstankar om narkotikapåverkan kördes ju över. Men det finns andra institutioner.

Återigen får vi sätta vårt hopp till domstolarna och Europadomstolen.