Låt mig berätta en historia för er. En historia som man kan höra viskandes när man lägger örat mot den kalla betongen, en historia som viskas tyst genom gnisslet från tunnelbanevagnarna. Låt mig berätta en historia från en tid för inte så länge sedan, då det fortfarande fanns murar i Europa och diktaturer bara en Östersjö bort. 1988. Sverige var tyst och monokromt. Samma parti hade styrt landet sedan industrialismen tog vid. Budskapen formades av statlig television och några få tidningar. Ett statligt bolag kontrollerade telefonerna och ett annat postbefordringen. Det offentliga rummet var grått och dess företrädares huvuden hennafärgade.

Under denna tid fanns det några få, stolta som vågade ställa sig upp och kräva en del av utrymmet. 

Vi var konstnärer och anarkister.

Vi kallades klottrare. 

Vissa av oss hade tur. Den enigmatiska och mytomspunne Rebel - ja, nu är det jag som berättar den här historien och då är det mitt privilegium att få skriva om min bakgrund enligt en Turk 182-mall - fångades aldrig in.  Andra unga medlemmar av Dust Art Brothers greps och torterades – nja, kanske inte torterades – och blev betalningskyldiga för tiotusentals kronor. Skulder som tyngde dem genom år innan de till slut dukade under av samhällets pålagor. Men andra kämpade vidare. Tills murarna föll.

*

Så har det alltid varit, eller i alla fall länge. Barn som förstår vad de gör har själva ådragit sig ansvar om de begått brott. Vid uppsåtliga brott som begås i tonåren har ansvaret som utgångspunkt varit fullt ut: Slår fjortonåringen sönder en bil så blir hon fullt ut betalningsansvarig för bilen. Och den skulden kan hållas levande för evigt. Föräldrar har också kunnat ådra sig ansvar. Om föräldern inte har uppfyllt sina plikter som vårdnadshavare så är hon redan idag skadeståndsskyldig för skador som uppstått till följd av dessa brister. Med andra ord: Är man en slapphänt förälder kan man redan idag hållas ansvarig för skador. Dessutom, vilket är förhållandevis okänt även för jurister, så finns det till och med en lagstadgad och sanktionerad skyldighet att ibland polisanmäla sina egna barn om man vet att de skall begå brott. Det finns gott om utrymme för hårdare tag för den som anses att det behövs.  

Låt mig göra det helt klart: Skillnaden med det idag gällande systemet och föräldraansvaret är att enligt det nya förslaget (som jag skrev om här) så ska föräldrar betala även om de inte gjort något fel, även om deras beteende inte var klandervärt. Och det är ett ansvar som föräldrar inte kan försäkra sig mot i nuläget. Det är ett förslag som lägger på föräldrar ett ansvar som de i praktiken inte kan kontrollera hur strikta och tuffa de än är. Barnen måste om inte annat gå i skolan – skolplikt, remember – och då går det inte hålla barnen i schack. Jämförelsen med arbetsgivares ansvar för sina arbetstagares culpa haltar på så många sätt att den helt borde undvikas: Arbetsgivare ansvarar bara för sina arbetstagares vårdslöshet i tjänsten. Brott anses sällan vara i tjänsten. Dessutom så har Högsta domstolen konstaterat att ansvaret kan falla bort när arbetsgivaren saknade praktisk möjlighet att utöva kontroll över sin arbetstagare.

Föräldraansvaret är därför en av de mest långtgående avvikelser från en av den svenska civilrättens djupaste grundtankar som föreslagits: Man skall inte behöva ansvara för något som man inte kan kontrollera.

Det är en besvikelse att se morgontidningarnas reaktioner på föräldraansvarsförslaget. Den största besvikelsen är hur lätt det visar sig vara att få människor att svälja en missvisande retorik. Svenska dagbladet har i en orwellskt rubriksatt ledare (”Hjälp föräldrarna att hjälpa sina barn”) svalt budskapet att regelverket idag skulle vara släpphänt mot barns skadevållande. Ledarförfattaren tycks inte ha insett att ansvaret är ovanligt hårt i Sverige – där barn redan idag blir ansvariga själva. (I praktiken är det ofta som föräldrar som betalar dessa skulder redan idag.) DN är än mer snett ute (inte på nätet) i en kommentar som inte antyder någon förståelse för systemets underliggande värderingar. Sydsvenskan skriver ganska så balanserat om förslaget. Liksom SN. Och kvällstidningarnas ledare har åtminstone viss känsla för att det är en märklig ordning där människor kan hållas ansvariga för händelser som samhället delvis förbjuder dem från att ha under kontroll. Läget hade varit annorlunda om man som förälder hade kunnat hålla sin barn hemma och inne i bostaden, till exempel. Men det är inte tillåtet idag. Och inte vill någon civiliserad människa ha det så heller. Debatten i sin helhet präglas av en oförmåga att se skillnad mellan olika slags ansvar och ett ointresse för att se skillnaden mellan skadeståndsrätt och straffrätt eller familjerätt.

Och här någonstans, i en debatt där okunskapen tillåts ligga till grund för repressiva åtgärdsförslag, kan en och annan som bytt sin sprayburk mot en tredelad kostym känna att det är 1988 igen. Långt inne i garderoben finns det fortfarande en svart luvtröja och en hemgjord penna gjord av en skokrämstub som fortfarande, med litet lösningsmedel, skulle kunna skriva stora anarkist-A:n på den offentliga betong som växer sig allt högre. Om det hinns med efter att barnen hämtats från skolan och diskmaskinen tömts.