I Sverige kan det te sig på följande sätt. En förvaltningsdomstol har med s.k. negativ rättskraft slutligt prövat och bifallit en persons överklagande av ett myndighetsbeslut som skilt honom från ett hedersamt och från allmän synpunkt viktigt uppdrag. Även om den ansvariga myndigheten efter domen i görligaste mån söker upphäva sitt felaktiga beslut så har den klagande redan lidit ekonomisk och framför allt ideell skada av saken. Åberopande domen och övriga omständigheter vänder klaganden sig till JK med anspråk på skadestånd och hänvisar till att kränkningen av klagandens ära i objektiv mening, dvs. av den aktning eller det anseende som han åtnjuter bland sina medmänniskor, faller under förtalsbrottet (BrB 5 kap. 1 och 2 §§).

Antingen avvisar då JK anspråket eller så prövar JK det i sak. Låt oss anta att JK väljer att helt avslå ansökan om skadestånd. Klaganden väcker då skadeståndstalan i tingsrätten mot den felande myndigheten, men finner då att tingsrätten inom ramen för käromålet inte kan pröva hans krav på ideell kompensation för förtalsbrott.

Talan med stöd av skadeståndslagen mot stat eller kommun om ideellt skadestånd kan nämligen endast tas upp till prövning av tingsrätten om den i förvaltningsdomstolens dom klandrade myndighetsutövningen i en brottmålsdom i allmän domstol konstaterats allvarligt ha kränkt käranden genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära.
Klaganden finner då att han måste polisanmäla det han anser vara ett förtalsbrott och måste förlita sig på att åklagaren anser att lagföring bör ske och att åtalet vinner bifall.

Kan man utgå ifrån att den som fällts till ansvar för förtalsbrott enligt BrB 5 kap. 1 och 2 §§ i skadeståndslagens mening alltid skall anses ansvarig för att allvarligt ha kränkt någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära? I så fall bör väl åklagaren i förtalsmålet på målsägandens vägnar kunna begära ideellt skadestånd då åtalet prövas? Preskriptionstiden är ju två år för förtal, räknat från dagen då brottet begicks till dagen för åklagarens väckande av åtal. Därför bör väl polisanmälan göras tämligen omgående med tanke på de långa tiderna för polisutredning och förundersökning?
Preskriberas brottet faller möjligheten att erhålla ideellt skadestånd.

I den mån beskrivningen av min hypotetiska rättssak utgör en i huvudsak rättvisande beskrivning av turerna sådana de skulle se ut i en högst reell rättssak, så har den kränkte ringa möjligheter att erhålla det ideella skadestånd han förtjänar. Låt oss inte här hänga upp oss på vad jag menar med ”han förtjänar”. Rent allmänt vill jag med uttrycket ha sagt att det ideella skadestånd han i bästa fall kan bli tilldömd utgör det ideella skadestånd han förtjänar. Vore det inte angeläget att fler än jag riktar uppmärksamheten på dessa tillkortakommanden i den svenska rättsordningen och kanske anlägger ett de lege ferenda-perspektiv på dem? Och hur skall de bedömas i ett Europarättsligt perspektiv?

Men detta är en soppa som går utanpå det mesta. Om vi börjar med anklagelserna så handlar det alltså om att Stewart, under en galamiddag i Sydney, lagt handen på sin kvinnliga medhjälpares ben samt talat nedlåtande till henne inför andra personer vid bordet (han sa något i linje med ”your not up to the job”). Så långt är inga konstigheter. Sexuella trakasserier på jobbet ses inte på med blida ögon här i Australien. Minsta lilla överträdelse och du får kicken. Kvinnan, Tina Sanger anmälde övergreppet till sin arbetsgivare, dvs regeringskansliet i NSW. Det är nu det knepiga börjar.

Knepighet nummer ett. Regeringschefen kan i detta läge naturligtvis avskeda sin minister på stående fot. Han behöver inte ens ange skäl. Han kan också om han vill polisanmäla händelsen för att låta polisen utreda händelsen. Istället väljer han att tillsätta en utredning och han anlitar advokat (barrister)Chris Ronalds. Ronalds är en erkänt duktig advokat och hon har varit involverad i ett flertal mål som gäller sexuella trakasserier.

Knepighet nummer två. Ronalds färdigställer sin rapport som i huvudsak baseras på Sangers vittnesmål. Ronalds finner Sanger som mycket trovärdig. Inga vittnen från de middagsgäster som satt vid samma bord som Sanger/Stewart hörs över huvudtaget inte. De som alltså borde ha hört eller sett något av det som påstods ha hänt. Det var dessutom kända namn som satt runt bordet, såsom en nunna, en fd borgmästare och ett par tunga namn inom TV.

Stewart kickas efter det att regeringschefen fått ta del av rapporten

Knepighet nummer tre. Ett flertal av de nyss nämnda kändisarna kliver fram till Stewarts försvar men ingen i regeringskansliet är intresserade av att lyssna.

Knepighet nummer fyra. Det dyker upp information om Sanger som är mindre smickrande. Hon har ljugit friskt i sin CV, bl a finns det falska uppgifter om utbildningar på två skilda universitet. Hon har också ett förflutet som ”lap dancer” på porrklubbar i både London och Melbourne.

Vad som egentligen hände den kvällen på galamiddagen kommer vi aldrig få veta, men att Tony Stewart känner sig lite orättvist behandlad har jag viss förståelse för.