Expressen skriver i en av sina anonyma huvudledare om juridik igen – och jag förstår alltmer anledningen till att tidningen väljer att skriva om juridik anonymt – och framhåller att “tvångsdömda” (ett i sig intressant uttryck) skall ha rätt till skadestånd. Ledaren tar sitt avstamp i de allvarliga rättssäkerhetsproblem som finns när det gäller psykisk tvångsvård. Samma problem aktualiseras nog även avseende de andra tvångsvårdssystemen om man skrapar på ytan. I sig värt att uppmärksamma alltså.

Expressens ledare avslutas med följande rekommendation: ”De som far illa medan de är i samhällets tvångsförvar borde snarare kunna få ett ordentligt skadestånd. Den typen av civilrättsliga processer ingår inte i den svenska rättstraditionen.
Men de allvarliga bristerna inom tvångsvården har stötts och blötts – men kvarstått – i evigheter. Om patienterna får möjlighet att på allvar utkräva ansvar blir det kanske äntligen bättring.”

Nu antar jag att det inte längre finns så någon som vågar förlita sig på att Expressens ledare faktiskt skriver korrekt om juridiska angelägenheter men det kanske finns någon där ute som tror att tidningen någon gång får till det. Så det kan väl vara värt att ändå poängtera att det inte finns några särskilda “tvångsdömda”. Uttrycket det låter ju som att domstolarna i dessa fall ägnar sig åt någon särskild typ av dömande. Som om länsrätterna i LPT-ärenden skulle fungera som något slags anläggning för dominans- och SM-lekar. Men så är det inte. Domar innebär i och för sig alltid ett slags tvång, det är just det vi har rättsordningen till: Att reglera tvångsmakten. I domstol kan man också dömas till tvångsvård. Men neologismen är inte så viktigt i sammanhanget – den kan kanske sättas på samma rubrikkonton som “semesteralkoholist”, “sex-hån” och “allsångs-chock”.

Viktigare är att man av ledaren kan få intryck av att personer som inte behandlats korrekt av domstolarna i LPT-ärenden idag inte kan få skadestånd. Det intrycket är falskt. Redan idag kan skadestånd utgå. Kanske borde man underlätta patienter som vill driva sådana ansvarsfall på andra sätt. Det kan nog finnas anledning att se över de strukturella svårigheterna. Men den rättsliga möjligheten att utkräva civilrättsligt ansvar finns redan idag. Inget nytt där.

Man undrar dock vilka “civilrättsliga processer” det är som inte ingår i svensk rättstradition enligt ledarskribenten.  Men Expressen kanske avser s.k. malpractice-krav? Det stämmer i sådana fall. Malpractice-krav har i princip varit dödfödda i svenska domstolar (litet överdrivet), med undantag för vissa särfall.  Det finns flera anledningar. En anledning har varit att rättsordningar där vården riskerar omfattande skadeståndsansvar vid brister ger negativa konsekvenser för vården i sig. Åtminstone brukar man gissa att det är så. Intryck (och myter, kanske) av USA spär på bilden: Läkare väljer att undvika att ta svåra fall av risk för ansvar om det inte finns heltäckande ansvarsförsäkringsskydd varvid kostnaderna för ansvarsförsäkringar stiger med konsekvensen att vården blir dyrare med konsekvensen att samhället inte kan finansiera den fullt ut med konsekvensen att privat vård blir vanliga och dyrare med konsekvensen att blivande patienter måste köpa sin egen sjukförsäkring med konsekvensen att fattiga personer inte kan få vård. Så där nånting. Min egen inställning är att det är bra om det finns öppningar även för privata ansvarsprocesser mot sjukhus och vårdgivare (snarare än mot enskilda läkare eller sköterskor annat än i exceptionella fall).