I den första större sak jag skrev om juridik i ett icke-juridiskt sammanhang – ”Varför är det så tyst om juristerna?” i Svensk Tidskrft 1999 – så ställde jag frågan varför det är så tyst om juristerna. Varför förklarar juristerna inte oftare sina ageranden och juridiken på ett sätt som kan tänkas nå fram till övriga samhället? En särskilt viktig fråga i sammanhanget var varför så få jurister var beredda att offentligt försvara rättsstatens grundläggande värderingar och principer. Fundamentala tankar som oskuldspresumtionen förtjänar oftare än man kan tro att någon ställer sig upp och försvarar den.
Sedan jag skrev detta för mer än tio år sedan har ganska mycket förändrats. Fler jurister tar plats i medierna och fler söker sig själva ut för att erbjuda sina förklaringar. Som på denna sida. Men det är fortfarande ofta som värderingarna bakom juridiken måste framstå som väldigt oklara för den allmänhet som matas med juridiska nyheter i media.
Ta straffmätningen, till exempel. Igår fick den man, som sexuellt utnyttjat en 14-åring som senare tog livet av sig sitt straff sänkt till ett år och fyra månader i hovrätten, efter att hovrätten friat mannen från ett åtal om våldtäkt. Samtidigt så berättar tidningarna om en värmlänning som döms till tre års fängelse för svartjobbshärva. Hur kan rättsordningen någonsin döma ut ett dubbelt så långt straff för en ekonomisk brottslighet än för ett sexuellt övergrepp?
Jurister brukar inte sällan rycka på axlarna åt sådana frågor och framhålla att man inte kan jämföra äpplen och päron. Men för de flesta är det inte äpplen och päron – det är brott som kan placeras på en skala. Den indignation som domstolarna inte sällan upplever skulle nog kunna mötas genom att någon pedagogiskt förklarar de värderingar som ligger bakom straffmätningen och relaterar situationer till varandra.
Eller ta preskriptionstiderna. Tidningarna rapporterar idag om att alltfler håller sig undan i väntan på att brottet skall preskriberas och därmed undviker de straff. Det framstår väl som en rationell strategi och det är öppet mål för den som vill raljera kring svenska samhällets naivitet. Men vad har vi preskription till över huvud taget i dessa fall – och varför är tiderna så korta som de är? Finns det ingen som är beredd att sjunga preskriptionens lov?
Eller förhållandet mellan hets-brott och yttrandefriheten, ett område som präglas av en rättspraxis i ”en enda röra” enligt en artikel i Expressen. Vem kan bena upp denna ”röra” och är det någon röra egentligen?
Juristerna är inte lika tysta som tidigare. Men det finns många situationer – någon ny visar sig varje dag – där det finns behov av fler jurister som kan förklara, att även om det ofta kan framstå som absurt eller fånigt så finns det, inte alltid men oftast, en tanke och en värdering bakom juridikens märkligheter.
19 comments
Comments feed for this article
juli 18, 2009 vid 9:09 f m
Tant Grön
Jadu… det är verkligen ofattbart detta… Mänskligt lidande verkar inte vara nåt värt i jämförelse med ekonomiska brott.
juli 18, 2009 vid 9:34 f m
Fan tro'et!!??
Ja, slår jag ihjäl någon i Sverige på ett sällsynt spektakulärt sätt och blir dömd till livstid, måste jag alltså bara hålla mig borta i 30 år och sedan – efter att straffet blivit preskriberat – kan jag sälja det hela till tidningarna och få en bra slant till pensionen.
Svårt att förstå för mig som bor i ett europeiskt land där mord ALDRIG preskriberas.
juli 18, 2009 vid 9:53 f m
Sakine
Ja, det är en röra. Olika rättsinstanser dömer olika (se bara på Green-fallet), vad som är ”missaktning” råder det förvirring kring, vem som ingår i folkgrupp likaså. Och så vidare. Lagen är luddigt skriven, och som den är utformad passar den inte i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet.
Utveckla gärna invändningen, eller vad man ska kalla det?
juli 18, 2009 vid 11:38 f m
martenschultz
Sakine: Det är ju en fråga, inte en invändning! Men jag tror i och för sig att det går att ge förklaringar av praxis som får den att framstå som mindre spretig och mer rimlig. Nämligen att praxis präglas av den rättighetskonflikt som ligger immanent i frågekomplexet ö h t: Yttrandefrihet ställs mot skyddsintressen. Lägg därtill de svenska domstolarnas nya förhållningssätt till Europakonventionen – vilket gör att Green-domen snarast kanske skall ses som ett led i en ny utvecklingslinje som gör EKMR till en svensk maktfaktor. Med en sådan tolkning så blir praxis inte så rörig utan snarare i utveckling – genom Green-domen så kanske HD kan sägas ha distanserat sig från tidigare bedömningar. Ett förslag bara.
I sak har du och jag samma åsikt om lagen. Förstås. Mitt problem är inte luddigheten utan regeln i sig och än mer att den ibland tolkats på ett alltför extensivt sätt. Jag kan inte förstå hur man kan få en svastika på ett klädesplagg till att betraktas som ”hets”. Det är ganska långt mellan osmakligt klädesval till riktiga hetsbrott, som att elda på folkmassor via rwandisk radio.
juli 18, 2009 vid 12:05 e m
Preskription « Nicklas Rydbergs osorterade tankar
[...] Mårten Schultz behöver tydligen någon stå upp för preskriptionen som princip. Så här är [...]
juli 18, 2009 vid 12:21 e m
Alexander
Det finns kanske inga incitament för en jurist att förklara domar, lagar och praxis. Länge har journalister haft tolkningsföreträde men de har utgångspunkten att problematisera. T.ex. att associera preskriptionstiderna med en behaglig tillvaro i Thailand med rånarpengar se SVd:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3221525.svd
En annan associationsbana kunde vara att jämföra med 15 års utvisning.
En fara med att låta journalister förklara är att de många gånger inte har haft tid att sätta sig in i domen, om de överhuvudtaget ens har läst domen ifråga. Detsamma gäller naturligtvis flertalet bloggar men jag tycker det ändå är fler bloggar som diskuterar juridik och som faktiskt läser och länkar till domarna de diskuterar jämfört med alla dessa kolumnister i dagspressen.
juli 19, 2009 vid 4:02 f m
jardenberg kommenterar – 2009-07-19 — jardenberg unedited
[...] Juristernas tystnad [...]
juli 19, 2009 vid 8:01 e m
Birgitta Elfström
Jag delar din åsikt om ”juristernas tystnad”. Jag har länge febrilt sökt med ljus och lykta efter en debatt från jurister om hur säkerhetsärenden skall processas. Regeringen vill nu dela säkerhetsärenden i två kategorier nämligen säkerhetsärenden och kvalificerade säkerhetsärenden. I början av juli 2009 lämnade regeringen över sitt förslag till propositionstext till lagrådet. Förslaget går ut på att Migrationsverkets beslut i säkerhetsärenden skall kunna överklagas till domstol men inte de ärenden som bedöms vara kvalificerade säkerhetsärenden. Denna kategori ärenden skall överklagas till regeringen och således inte till en domstol. Det betyder att den utlänning som får sitt ärende klassats av säkerhetspolisen som ett kvalificerat säkerhetsärende inte får tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med art. 13 i Europakonventionen. Rätten till en domstolsprövning borde aldrig få inskränkas inte ens med en extensiv tolkning av art 64 i EG-fördraget om medlemsländernas ansvar för upprätthållande av lag och ordning. Var finns debatten om detta?
Birgitta Elfström, jurist
juli 20, 2009 vid 7:03 f m
profanum_vulgus
Fan tro’et!!??:
Va!? BARA 30 år??
Nu ska jag genast börja slå ihjäl folk. Jag trodde att det var en lång tid man var tvungen att hålla sig undan, men bara 30 år, det är ju typ bara länge nog för att ens föräldrar ska dö, barnen växa upp, läsa på universitet och jobba några år osv.
juli 24, 2009 vid 11:11 e m
Magnus
Visst kan man se HD:s beslut i Green-fallet som ett slags steg mot en ny praxis där Europakonventionen och bilagda protokoll (och tolkningar av dessa i Strasbourg) ses som överordnade svenska lag. Men det var i så fall knappast något genomtänkt principval, snarare ett utslag av politiskt tryck bakom kulisserna. I Sverige smäller det jättehögt om rubrikerna säger att ”Sverige FÄLLS för brott mot de mänsklig arätigheterna” även om det handlar om ett svagt grundat beslut och en bagatellfråga så ger det oerhört genomslag här; i länder som Frankrike och Tyskland som varit med löngre har man mera is i magen. Det vet regeringen och derför är de angelägna att inte få några fläckar av den soirten, HD vet att regeringen har denna attityd och känner förmodligen av ett visst (internaliserat) tryck. Därför valde man att ta det säkra före det osäkra och se till att fallet inte gick vidare till Europadomstolen.
Det var, menar jag, ett väldigt tråkigt avgörande och konstitutionellt problematiskt. Frågan som väcks är ju solklar: är det för fanken inte svenska lagar som gäller i Sverige längre? Men de Europa-lagskrivningar som HD antog kunde fria Green – något som man inte alls prövade hårt! – var inte en del av den ursprungliga Europakonventionen, det handlade om ett några år färskt tilläggsprotokoll om hate speech och detta protokoll sade uttryckligen att varje stat och dess domstolar har rätt att göra bedömningar av när hatkampanjer och liknande kan utgöra ett hot mot allmän ordning, liv och säkerhet. Så vitt jag ser så fyllde Åke Greens uttalden alla krav på hets mot folkgrupp (i betydelsen sexuell grupp). han sade inte bara att bögar sög elefantballe utan målade upp dem som ett hot mot samhället per se, en grupp som bara genom att finnas till och synas är en fara för alla. Hitler kunde inte sagt det bättre.
Att HD mumlade i den här frågan är beklämmnade, dessutom är det ju (som du är inne på) typiskt. Jag tror inte på att journalister är så högröstade att de skrämmer ut jurister och andra ur matchen, många vet ju ändå att reportrar inte är några lagtolkare och deras höga profil är delvis en konsekvens av att juristerna kniper käft: media abhorrit vacuum,
juli 24, 2009 vid 11:53 e m
Magnus
Sedan finns det ju fall där det ter sig ganska uppenbart att domslutet är till för att undvika en besvärlig efterdebatt, en diskussion som kanske går långt utöver det enskilda fallet. Rödeby till exempel – pappan dömdes för dråp och misshandel i hovrätten men undgick fängelsestraff under hänvisning till att han varit (tillfälligt?) psykiskt sjuk. Här hade det varit en lång och mycket upprörd debatt om vem som varit aggressiv och vilken slags straff som kunde/borde utdömas; från början hade tidningarna helt tagit familjens parti och berättat historien osm om det var rent nödvärn, så småningom kom det fram att pappan hade skujutut i ett läge där killarna faktiskt inte längre sysslade med ett offensivt angrepp, där de hade slagits tillbaka och stod med svansen mellan benen och där det torde varit tydligt att de gett upp.
Men i botten låg frågor om ”vad gör man när samhälllet har packat ihop och ingen vill ta i ett aggressivt tonårsgäng?” och ”är det någonsin rätt med medborgargarden?” Spörsmål om domstolen kanske inte kände att de kunde ta en hård ståndpunkt i och driva i alla mrdia,. eftersom det i grunden är politiska frågor. Då var det lägligt att döma pappan som huvudansvarig men undvika den normala straffskalan.
juli 27, 2009 vid 7:55 f m
profanum_vulgus
Magnus:
EKMR:
Vad snackar du om? När var det rubriker i tidningarna om att Sverige fällts i strassbour? Sverige fälls ju flera gånger om året utan att folk känner till det.
EKMR är inte överordnad ”svensk lag” EKMR ÄR svensk lag, och enligt grundlag så får ingen annan lag strida mot EKMR. Så om det finns en konflikt mellan EKMR och en annan lag så ska den andra lagen tolkas konformt med EKMR.
Det är inget val för domstolarna utan bara en fråga om bildning.
Rödeby:
Bedömningen i HovR är ju helt juridiskt riktig (även om jag hade gått på mord och mordförsök) och till skillnad från den närmast utvecklingsstörda domen i TR inte alls politisk. Gubben var allvarligt psykiskt sjuk när han begick gärningen och får därför inte dömas till fängelse, eftersom han inte är allvarligt psykiskt sjuk vid tiden för domen så kan han inte dömas till rättspsykiatrisk vård.
juli 27, 2009 vid 10:39 f m
Magnus
profanum vulgus: med att det gör väsen av sig i tidningarna när Sverige fälls för en bagatell nenar jag inte riktigt att det hamnar på Expressens löp, men nog sjutton har det väckt uppmärksamhet varje gång. Du vet, de som har något inflytande här i landet har inte kvällstidningarna som förstaläsning.
EKMR är till skillnad från cad många tror inte EU-rätt rakt av – konventionen och domstolen fanns före EG – och i Green-fallet handlade det inte heller om konventionen själv utan om ett långt senare tilläggsprotokoll. Hade HD vågat hade man mycket väl kunat säga att vi anser inte att svensk lag in blanco ska köras över av det här protokollet, det hade inte heller behölvt utlösa några fnurror mellan regeringen och Bryssel, men man ville inte. Det politiska trycket var för starkt, antar jag.
Apropå Rödeby så håller jag gärna med om att Hovrätten gjorde rätt som dömde pappan med en hårdare gärningsbeskrivning än pojkarna – pappan var ju den ende som var beväpnad med ett direkt dödande vapen och som faktiskt använde det. Men i praktiken friskrev man ju honom, utom skadeståndet: man lade sig på en helt annan straffskala än vad dråp/misshanbdel brukar ge. Eftersom Hovrätten ansåg att hn varit sjuk då han sköt men nu var frisk kunde han gå raka vägen hem. Somliga liberala bloggare hyllade honom som en frihetshjälte som tagit till vapen mot slöddret (Johan Ingerö är visserligen en tönt, men en tönt med inflytande i stugorna). Om du hade följt vad som krevs hade du sett att de flesta tidningar länge beskrev det som att pappan bara agerat som en vanlig snäll medborgare under hot.
Varför inte läsa Maciej Zarembas artikelserie om psykvården och juridiken (DN häromåret), så kanske du inser att det här är högst infekterade frågor sedan läng tid tillbaka. Och att de til stor del inte är reglerade av lagar eller riksdagsbeslut, utan avgörs av praxis och påtryckningar.
juli 27, 2009 vid 12:09 e m
profanum_vulgus
Magnus:
Ja notiser brukar det ju bli, men knappast någon större uppmärksamhet. Staten brukar ju ofta försöka lösa tvisterna med förlikning och det hörs inte så mycket om det heller.
De som har inflytande verkar tycka att det är extra oviktigt.
EKMR är inte EG-rätt öht.
HD gick på konventionens artiklar 10 och 9, där fann man att det var art. 10 (yttrandefrihet) som innebar hinder mot en fällande dom. Tilläggsprotokollen är dessutom bindande om de ratifiserats av Sverige, och särskilt om EKMR som lag har ändrats för att införa tilläggsprotokollen (t.ex. Tp 7).
Man lade sig inte på någon annan straffskala. Om han inte hade varit allvarligt psykiskt sjuk vid tillfället så hade han antagligen fått omkring 8 års fängelse. Men eftersom han var allvarligt psykiskt störd så fanns inte fängelse som val av påföljd.
Jag var involverad i debatten i bloggosfären om Rödeby (jag stängdes av från Ingerös blogg bl.a) och jag kan dra det som hände:
1.Några snorungar hade bl.a. trakasserat en lätt utvecklingsstörd unge i deras egen ålder.
2. En kväll på stan blir den ledande snorungen på 16 år misshandlad av den utvecklingsstörde pojkens systers pojkvän som är en kraftig karl på 26 år.
3. Den ledande snorungen skäms och arbetar tillsammans med några bekanta upp ett hat och i sin dumhet och fylla får han för sig att han ska ge igen på 26-åringen.
4. Den ledande snorungen, några kompisar och den helt orelaterade 15-åringen åker ut till gården där den utvecklingsstörde bor i jakt på 26-åringen.
5. Väl på gården skriker 16 åringen att han vill träffa 26-åringen som då ska få stryk.
6. 26-åringen kommer ut och erbjuder 16-åringen lite mer stryk. Snorungarna vågar inte ge sig på honom.
7. Pappan hämtar sitt hagelgevär laddar det och går ut på farstubron, han skjuter ett skott i marken. Medan ungarna vänder och springer sin väg så laddar han om.
8. Pappan skjuter två av de flyende ungdomarna bakifrån, den ledande snorungen träffas i ryggen och 15-åringen träffas i armen. Snorungen ramlar och blir liggande, 15 åringen ramlar och sätter sig sedan på knä.
9. Pappan laddar om och går därefter fram till 15-åringen, ser att detta är en unge han aldrig förr sett. 15-åringen gråter och ber pappan att skona honom, men pappan skjuter honom ändå i bröstet från nära håll, han dör direkt.
10. Pappan går över till 16-åringen, känner igen honom som snorungen som varit ledande i mobbningen av hans son varefter han skjuter honom i röven.
juli 27, 2009 vid 12:50 e m
Magnus
PV: Du får gärna diskutera *förloppet* på plats vid Rödebyskotten med någon annan, jag var mer intresserad av det som hände i domstolarna och på bloggar och tidningar. Jag deltog också i diskusionen hos Ingerö och det var alldeles tydligt att han – och många av hans stammisar – såg pappan som en mix av Dirty Harry och Nils Dacke, en modig man som borde gå utan straff. Ingerö skrev vid ett tillfälle att om polis och sociala myndighetr inte är på plats och tillämpar nolltoelrans mot ynglen så har folket moralisk rätt at gå ut och skjuta kräken och sedan slå polisen i ansiktet. Nu är killen litet extrem, men jag bedömer att han har rätt stor genklang ute i folkdjupet, trots att (därför att?) det han sade var uppåt väggarna.
Det officiella Sverige har ett mönstergossekomplex i fråga om EU och EU-rätt, de som varit md längre vet att EU-avgöranden och förslag inte alltid är ristade i sten.
Apropå Europakonventionen och HD:
Många, både journalister och bloggare, tror att Europadomstolen är en EU-instans, eller förväxlar den med EU-domstolen. Europakonventionen säger att alla har yttrandefrihet och att det fria ordet är en mänsklig rättighet. Visst. men den säger inte att yttrandefrihet är uteslutande en *negativ rättighet* och att alla européer skulle ha en oavvislig rätt att säga precis vad som helst utan inskränkningar, oavbrutet, om det som sägs och skrivs är grovt rasistiskt eller på annat sätt off-limits i det land där de bor – det är bara din tolkning av vad yttrandefrihet är som säger att man får skriva att grannen är dömd för våldtäkt och sedan låtsas som o det regnar.
Konventionen ger utan vidare möjlighet att ingripa mot till exempel hets mot folkgrupp. Jag förmodar att du tycker att hets mot folkgrupp är en struntparagraf men det hör inte riktigt till saken – konventionen i sig stoppar inte svensk lag på den punkten.
jag skulle nog uppskatta ett svar från Schultz nu…
juli 27, 2009 vid 1:24 e m
profanum_vulgus
Magnus:
Du såg kanske att jag inte alls delar Ingerös uppfattning, eller hans åsiktspolares egna uppdiktade dirty-harry-händelser.
EU eller ”EU-rätt” har inget med saken att göra.
Det är inte min uppfattning om yttrandefrihet eller den uppfattning som kommer till uttryck i EKMR. Tvärtom är det om du säger att våldtäktsmän är en cancersvulst på samhället som du är skyddad av yttrandefriheten.
Konventionen ger inte utan vidare någon sådan möjlighet. Konventionen gör ingen skillnad i om den som yttrar sig ogillar bögar, nazister eller gamla tanter. Den gör skillnad i syftet med yttrandet.
Konventionen stoppar all annan svensk lag som strider mot den.
Schultz har nog inte avsett att de exemplifierade frågorna ska diskuteras, han är heller inte stats- eller straffrättare.
augusti 1, 2009 vid 2:11 e m
Grundlag
Det här är en mycket gammal debatt.
Om du är intresserad av den borde du slå i arkiven, till exempel artikelsök.
Det finns en generation jurister som var aktiva, med Gustaf Petrén och Jacob Sundberg i spetsen. Utifrån hur de hanterades, kan man förstå varför det inte är fler jurister i debatten. Det straffar sig helt enkelt i karriären att vara för kritisk.
Om inte sossarna sätter käppar i hjulet, så gör vänstermedia det, med sitt juristhat. Kort sagt, jurister i debatten har utgjort ett hot mot sosseriet, och därför har man tystat dem, framförallt genom att kontrollera deras karriärvägar.
En fråga till juridiskstuderande var de helst vill arbeta, ger till svar regeringskansliet. Det säger något om juristernas relation till makten i Sverige.
De som inte arbetar för regeringen, arbetar sannolikt för en byrå med kunder bland storföretagen, och de vill inte heller har någon bråkig jurist som ställer sig upp i båten. Bakom detta döljer sig alltså också den extrema maktkoncentrationen och ”den svenska modellen”.
Sedan har vi hela den gamla diskussionen om Hägerström, Ljungstedt och papegojan, och nihilism och rättspositivism. Några andra rättigheter än de makten beslutar om anses inte finnas, i Sverige, och då är juristens roll endast att vara teknisk utformare av lagar och att fiska efter den politiska viljan, inte att diskutera normer och rättsstatlighet.
För övrigt vill jag i all vänlighet rekommendera en skrivskurs. Du skriver som du pratar, och det blir inte särskilt bra. Lär dig av till exempel Johan Norberg, eller, varför inte, läs Gustaf Petrén, han var en utmärkt pedagog. En skriven text måste struktureras på ett annat sätt än tal, och man måste använda fler grepp för att få en koncis text och för att vara pedagogisk samtidigt.
augusti 1, 2009 vid 7:32 e m
martenschultz
Tack för det! Jag skall överväga en ”skrivskurs”.
augusti 3, 2009 vid 9:27 f m
profanum_vulgus
Grundlag:
Varken Petrén eller Sundberg är väl särskilt lämpliga exempel på personer som straffats under bordet för sitt engagemang? Bägge hade ju lysande karriärer och bägge har och hade ju släktingar som kom upp sig på grund av släktskapet.