Den svenska censurinstitutionen Statens Biografbyrå hade i många år en chef som hette Gunnel Arbäck. En av den svenska liberalismens osjungna hjältinnor. Arrbäck var något så ovanligt som en ledare som vågade ifrågasätta den grundläggande politik som hennes position vilade på. Hon framhöll gång på gång det principiellt tvivelaktiga i vuxencensuren. I sina sista uttalanden som ansvarig för verksamheten så gick hon till hård attack mot myndighetens sjäva ratio. Det är inte många som så konsekvent vågar bita den hand som föder en.
Det var inte bara själva censuren i sig som var problematisk. De flesta av oss är beredda att acceptera vissa begränsningar, till exempel när det gäller barnpornografi. Men sådana begränsningar måste göras inom tydliga och rimliga riktlinjer.
Vuxenscensuren har inte några sådana tydliga och rimliga riktlinjer. Den arbetar istället med ett rent nonsensuttryck som centraltbegrepp, begreppet ”förråande”. Med ett sådant begrepp har filmcensuren genom åren lyckats hindra oss från att se estetiskt essentiella saker som slagsmål i Footloose, eller maskingevärsmassakrar i Commando. Eller, det är naturligtvis inte några estetiskt essentiella saker. Faktum är att det är överlag i de dåliga filmerna som censuren klippt. Tortyren i Salo kunde avnjutas i all sin prakt all censur till trots. Men det understryker problemet med censuren snarare än tvärtom.
I realiteten blev censuren en smakcensur. ”Bra” filmer klarade sig bättre än de dåliga, i alla fall i videovåldsdebattens kölvatten. Offer för denna censur är vi som fick ont i huvudet av att titta på gryniga och skakiga piartkopior av Robocop och Commando som spreds på VHS. Det här var en piratverksamhet som verkligen kännetecknades av en kamp för det fria ordet och mot censuren. Och det menar jag på riktigt. När Robocop klipptes ned förstördes filmen också en smula och ett stycke god – om än inte fantastisk – filmkonst föll offer för ett godtyckligt intrampande i våra rättigheter.
I realiteten har inte filmcensuren klippt i vuxenfilm på längre. Den kamp för informationsfrihet som människor som Arrbäck fört lyckades skademinimera effekterna av en ohållbar statlig institution för länge sedan. Och nu kan vi äntligen hoppas att politikerna löper linan ut och avskaffar censuren. Sverige blir därmed även formellt ett litet liberalare samhälle. Till slut lyssnade makten på Arrbäck. Banne mig på tiden.
10 kommentarer
Comments feed for this article
juni 9, 2009 den 1:25 e m
profanum_vulgus
Man avskaffar inte censuren genom att avskaffa biografbyrån. Yttrandefrihetsbrottet finns kvar oförändrade.
Möjligen inför man den klassiska svenska censuren, att tvinga de som ska censureras att själva anställa censurerare.
juni 9, 2009 den 1:30 e m
martenschultz
Men förslaget innebär ju ett helt avskaffande av vuxencensuren?
juni 9, 2009 den 3:30 e m
avokadon
@ Profanum:
Censur är ju förhandskontroll och förhandsgodkännande från det allmänna.
Brott däremot beivras i efterhand, och att man själv kan önska granska sitt agerande i förhand för att säkerställa att man inte begår brott är ju något helt annat än censur.
juni 10, 2009 den 7:38 f m
profanum_vulgus
Mårten:
Ja det som försvinner är ju censuren mot sådant som är allmänt förråande (eller hur uppdraget nu lät) men detta har ju varit borttaget i praktiken länge. Olaga våldsskildring mm kommer ju fortsätta vara olagligt, vilket ställer ett krav på de som hanterar verket att censurera.
avokadon:
Effekten är ju den samma. Om staten förbjuder kritik mot regimen och sedan låter producenter av biofilmer bära ansvaret så har det ju samma effekt som en förhandsgranskning av en myndighet, fast det allmänna slipper omaket. Detta är ju (vad jag förstått) en svensk uppfinning från 1700-talet iom tryckfrihetsförordningen, samma tanke går igen i t.ex. studentnationernas inspektorer.
juni 11, 2009 den 11:28 f m
En annan Mårten
Tycker, likt avokadon, att det är förhandsgranskningen i sig som är det principiellt tvivelaktiga. Att man inte får göra filmer med vilket innehåll som helst är känt, och då måste det vara bättre att domstolarna – och inte byråkraterna, handhar sådana frågor.
Och att effekten blir densamma är i mina ögon fel, eftersom ”kan verka förråande” i censurlagens mening inte är detsamma som för olaga våldsskildring (”närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids”), även om Biobyrån särskilt ska beakta sådana bedömningskriterier.
Det finns alltså film som klipps idag, men som i straffrättslig mening inte är brottslig.
juni 11, 2009 den 11:30 f m
En annan Mårten
Och ja, den sista meningen ”i straffrättslig mening inte är brottslig” var inte så bra.
juni 11, 2009 den 12:19 e m
profanum_vulgus
Mårten:
Ja skillnaden är ju som jag sa att gränsen för våld dras efter straffrätten istället för enligt biografbyråns uppdrag. Effekten är dock den samma eftersom biografbyrån inte har tillämpat sitt uppdrag enligt någon vidare definition.
Att lägga på yttraren att censurera sig själv under straffansvar ökar inte yttrandefriheten.
juni 15, 2009 den 3:37 e m
Jonas B
Det vore intressant att höra om du fortfarande är lika oreserverat positiv till åklagarnas agerande i fallet med den brottsmisstänkte barnläkaren. Åklagaren har i dagarna skjutit upp beslutet om åtal eftersom han ska ta semester! De har dessutom inte lyckats höra de personer de helt plötsligt trollade fram när de sköt upp beslutet om åtal förra gången. Samtidigt faller barnläkarens liv samman. Är detta ett vettigt handlande av åklagaren?
juni 15, 2009 den 3:50 e m
profanum_vulgus
Jonas B:
Vettigt är det inte, men absolut mycket vanligt. Jag satt med på en förhandling där åklagaren begärde att den tredje dagens förhandling skulle skjutas upp en vecka därför att hennes man skulle åka vasaloppet! Den tilltalade fick åka tillbaka till häkten i en vecka pga detta.
Jag har ett helt annat fall nu där åklagaren lovade beslut om åtal eller ej inom två dagar, och sedan efter två veckor kom in med upplysningen att det skulle dröja 5 veckor till pga semester.
I ett tredje fall väntade åklagaren i 8 månader innan han lät förhöra de misstänkta. Sedan dess har det gått 5 månader utan beslut eller några andra utredningsåtgärder.
juni 16, 2009 den 8:52 f m
martenschultz
Alltså, fördröjningar är ju ganska vanligt. Om det är vettigt eller inte beror på anledningen till fördröjningen.
Om du läser mina tidigare inlägg så är jag inte ”odelat positiv” till åklagarens agerande. Jag har ingen åsikt alls om det. Jag var däremot odelat negativ till mycket av KRITIKEN mot åklagaren som var förhastad och obehaglig.