En sedan länge emeritared professor i juridik sade en gång i ett tal jag hörde att opponentens roll vid disputation var att framföra den strängaste kritik hon kunde, på ett sätt som fick det närvarande vetenskapliga samfundet att inse hur allvarliga eller icke-allvarliga brister avhandlingen uppvisade, men som samtidigt lät som vänliga och uppmuntrande ord för respondentens (författarens) närvarande familj. Så är det nog oftast. 

Det är en jävla stress att disputera. Själv hade jag hög feber och en frisyr som fick mig att se ut som om jag sprungit genom en vindtunnel. Men det skulle ha kunnat vara värre. Mycket värre.

Det kunde varit så att Sveriges största morgontidning fullständigt klätt av mig dagen innan disputation och utmålat mig som en charlatan. Inför såväl det vetenskapliga samfundet som inför min familj. Det har hänt andra.  Som dessutom fick uppleva att den replik som tidningen tog in också sågades av samma recensent med rubriken att hon ägnade sig åt “historieförfalskning“.  

Litet influensa är inget i den kontexten.