You are currently browsing the monthly archive for november 2008.
Idag skall Finansinspektionen ta ställning till ev. fortsatta åtgärder avseende Carnegie. En finansiell rysare förstås. Men en sak som jag slogs av nu och även tidigare är hur tjänstemännen på FI behandlar ärendet och mandatet. I dagens SvD uttalar sig ett flertal tjänstemän från FI, inklusive en gammal vän till mig, tillika superjurist. Tjänstemännen talar om inspektionen som ”vi”. ”Vi” anser X och Y, säger tjänstemännen på FI, i avvaktan på det slutgiltiga ställningstagandet.
Som inte fattas av tjänsemännen utan av styrelsen. Och jag funderar över vilket mandat tjänstemännen egentligen har här, när det inte är de som fattar besluten. Det har varit mycket uttalanden från FI:s tjänstemän i tidningarna på sistone.
Det här är ju nu oerhört allvarliga saker. Varje hint från tjänstemannagruppen på FI kan ha påverkan. I helgens morgontidningar kunde vi läsa om att en aktör på marknaden uppfattat det som att FI:s tjänstemän genom felaktiga uttalanden påverkat kursen negativt.
Är det sanktionerat av styrelsen att tjänstemännen uttalar sig i ärenden som beslutsorganet ännu inte tagit ställning till? Det kanske det är, förstås. Vissa organisationer låter tjänstemännen ta ett stort ansvar, både ur maktdelningssynvinkel (vem gör och får göra vad) men också ur en sanktionssynvinkel (vem tar det ekonomiska eller möjligen straffrättsliga ansvaret om det går fel). I praktiken så är det naturligtvis ganska vanligt med tjänstemannadominerade organisationer, om än jag misstänker att det är mindre vanligt i myndigheter än i näringslivet.
Inom rättsväsendet känns en organisationskultur som den på FI ovanlig och potentiellt farlig. Det är otänkbart att den beredningsjurist som förberett ett ärende på en domstol inför domarnas prövning i efterhand säger till media att ”vi” ansåg att det krävdes kraftåtgärder. Det går knappt att tänka sig att tjänstemannen på ett verk uttalar sig inför ett förestående beslut som hon inte har rätt att vara med om att fatta. På FI verkar det vara en annan funktionsfördelning.
**
Ingen har väl kunnat undvika att notera att FI drog in Carnegies rätt att bedriva bankverksamhet. FI:s chef (GD) – men också företrädare för tjänstemännen – kommenterar styrelsens beslut i SvD. Vidare kommenterar Mats Odell saken i DN och menar att Carnegie har ”misskött sig”. Statsrådet ger därmed myndigheten en gillande ryggdunk. Hur skall man se på den maktfördelningen? På finansmarknaden i kris upplever tydligen även Montesquieu en lågkonjuntkur.
I dagens SvD skriver en f.d. redaktör om hur PO valt att reagera på att en journalist lagt ut ett bandat hot riktat mot honom själv på Internet. Enligt författaren har PO reagerat med att inta en kritisk hållning, inte till den som genom hot försökte påverka journalisten utan istället mot journalisten själv. Om detta stämmer är det häpnadsväckande. Tydligen har hotet uppfattats som så allvarligt att den hotande personen åtalats. Hur i ett sådant läge den journalist som exponerar för allmänheten hur möjligt kriminella personer försöker påverka journalisten i sitt arbete kan klandras är obegripligt.
Det verkar som om den nuvarande PO har en agenda som är svår att förstå. Tidigare så skrev jag om Stenius när hon publikt applåderade att en skrivande röst tystats: ”Stenius har uppenbarligen en annorlunda inställning till sitt uppdrag än tidigare ombudsmän. Hon tycks ha tagit på sig rollen som tolkare av den allmänna moralens krav.” Så tycks det vara även här.
Dagens DN-debatt handlar om riggade tjänstetillsättningsärenden vid KI. Det är fascinerande och oroande läsning. Om den bild som tecknas överensstämmer i någon del med verkligheten har det gått helt överstyr på KI.
Däremot är lindrigare fall av riggade tjänsteärenden inom akademin inte ovanliga. Det kan ske på olika sätt, varav en del beskrivs just i DN-artikeln. Ett sätt är att nischa en tjänst så att i praktiken bara någon person kan söka den. Torbjörn Tännsjö beskrev i en debattartikel nyligen hur en professorstjänst vid Södertörn fått en arbetsbeskrivning som såg ut som hämtad ur den uppenbarligen önskade kandidaten X:s meritförteckning. Det är inte okej och inte förenligt med den tillsättningspolicy som skall prägla styra tillsättningen av statliga tjänster. Ett annat sätt att påverka tjänsteärenden är att lysa ut tjänsten vid tidpunkter då man vet att få kommer att notera tjänsten (vid jul, i mitten av juli) och gärna kombinera det med en kort ansökningstid. Ett ytterligare möjlighet är att utse sakkunniga som man vet är välvilligt inställda till en viss kandidat. Andra approacher kan vara att dra in en tjänst där man inte fått ”rätt” kandidat rankad högst av de sakkunniga. Och ibland kan man helt sonika LAS:a in en person som gått på vikariat ett tag för att slippa anställningsprocesssen helt och hållet.
Problemet är att ibland kan vissa mer summariska anställningsprocesser förmodligen vara legitima – särskilt om institutionen vet att just en viss kandidat är ensam om att besitta en kompetens som är efterfrågad. I ett sådant läga kan ett fullt anställningsförfarande med sakkunniga vara en helt onödig kostnad och tidsspillan.
Några patentlösningar med tjänstetillsättningsnämnder och sakkunnigförfaranden finns knappast. Däremot så kan det som generellt krav ställas upp att en anställningsprocess präglas av neutralitet och transparens. Här finns det inte möjligheter till kompromisser.
