Hanne Kjöller i god form i dagens DN. ”Rättssalen är inget rum för krisbearbetning” är rubriken. Det kan det dock vara. Däremot skall inte BROTTMÅLET vara rummet för krisbearbetning, som Kjöller framhåller.
Många andra verkar inte, till skillnad från Kjöller, insett vikten och betydelsen av privaträttens separata ansvarssystem. I min kommande bok om Kränknng, ute i september, skriver jag en del om dessa frågor.
1 kommentar
Comments feed for this article
juli 28, 2008 den 1:29 e m
Elisabeth
Tack för länken till en mycket bra krönika som jag annars hade missat!
Jag har också ställt mig frågande till att sådant tillåts. Det hör inte hemma i ett brottmål. Visst, om en part begär att få yttra sig pläderingsvis är det svårt att säga nej men så snart man märker vartåt det barkar måste man avbryta. Det är ingen mänsklig rättighet att få säga vad som helst inför en domstol. Går det sedan så långt, som jag vill minnas att jag läst, att en målsägande kallar den tilltalade för monster har man definitivt gått över gränsen.
Det här fenomenet är litegrann på samma tema som vissas krav på att målsäganden inte ska få ifrågasättas och att domstolen ska ta särskild hänsyn till just målsäganden. Det ska den inte alls. Domstolen ska vara objektiv och tills man tagit ställning till all bevisning kan det lika gärna vara målsäganden som ljuger som den tilltalade.