Det sägs ibland att det är för tyst om juristerna i det offentliga samtalet. Eller, jag hävdade i alla fall det själv i Svensk tidskrift för tio år sedan. (Inte på nätet.) Jag tror att Håkan Tribell är inne på en liknande linje när han beklagar frånvaror av ”lagvrängare” i Almedalen i senaste Neo . (Jag vet dock inte säkert eftersom jag inte har råd att köpa Neo – den är så dyr!)

Ett undantag lyser dock allt starkare. Advokatsamfundet med Anne Ramberg i spetsen tar strid för de fundamentala mänskliga rättigheterna i fråga efter fråga. Alltid med rak rygg, alltid med stor kompetens. Samfundet hamnar, såvitt jag minns nu, i princip alltid rätt i dessa frågor. Att det skall vara så svårt, att ta strid för det som borde vara självklart men som ofta ifrågasätts – om inte annat av inkompetens. Jag tror att hon ofta talar för alla, eller i alla fall många, jurister. Men: Varför finns det då inte liknande röster från övriga juristkårer?

Vi skulle alla behöva en Anne Ramberg. 

Idag i SvD om FRA. Advokatsamfundet åter igen helt rätt ute. (Även om jag kanske inte skulle valt själva uttrycket ”sanningskommission”, eftersom jag associerar litet för mycket till Sydafrika).

Så. Bra.