Ang. M:s förslag om barnbidraget och föräldrapenningen så här på kvinnodagen.
Det brukar ibland sägas att det skulle vara en jämställdhetsreform att dela föräldrapenningen helt lika, det vill säga 50/50 mellan modern och fadern (om det är ett heterosexuellt föräldrapar). Det resonemanget kommer i princip bara från personer som inte under de senaste åren själva varit i en situation där de behövt ta ut föräldrapenning, alternativt har väldigt mycket pengar. För faktum är att en sådan reform skulle vara helt förödande för många föräldrar om den inte kompletteras med särskilda stödåtgärder. Förutsättningarna är helt olika för olika personer.
Föräldrapenningen är som alla föräldrar uppmärksammat en räkneövning på en avancerad nivå, därtill en kalkyl med flera delvis okända variabler. En viktig variabel är dagis. I Stockholmstrakten är väntetiden på daghem ofta minst ett och ett halvt år. Vi fick med vårt första barn vänta mer än så, ung. ett år och nio månader. Föräldrapenning med fulla beloppet utgår endast 15 månader. Det här betyder att man måste dryga ut tiden genom att inte ta “full” föräldrapenning. Det i sin tur betyder en jävligt dålig hemekonomi, för de flesta.
Jag kan nog utan större överdrift säga att om staten hade tvingat oss att dela föräldrapenningen i samband med vårt första barn hade vi haft svårt att klara våra kostnader. I början – olika länge beroende på hur mycket man lyssnar på WHO:s råd – måste ofta mammorna vara hemma p.g.a. amningen. Det är med andra ord bara tiden efter att amningen på dagen slutat som män kan vara hemma utan att barnet drabbas negativt. (WHO rekommenderar f.ö. amning i två år. En litet tragisk påminnelse om mitt köns otillräcklighet.)
För oss var det så här, under denna tid: Jag och min fru tjänade ungefär lika mycket, men i och med att jag kunde jobba extra och dra in litet mer klarade vi vår ekonomi trots den undermåliga barnomsorgen. Min fru tog ut många fler föräldradagar än jag således. I praktiken var jag dock hemma väldigt mycket, eftersom jag hade och har ett flexibelt arbete. Men det spelar ju ingen roll för de som vill reformera. Det är inte själva kontakten med barnen som en reform tar sikte på, eller ens barnen över huvud taget. Reformtankarna tar bara sikte på bidragens fördelning.
Nu vet jag att många tycker att det är helt okej att en del familjer drabbas hårt av en sådan här reform och kanske helt slås ut. Det är priset för att skicka en signal, enligt dessa. Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Det tycker jag är en sorglig inställning till sina medmänniskor.
En helt kvotmärkt föräldrapenning är inte en jämställdhetsreform utan en hotbild.



4 comments
Comments feed for this article
mars 8, 2008 vid 2:36 e m
Elisabeth
Håller helt med dig. Det enda positiva man kan säga är att de flesta förespråkarna för denna “reform” inte ens hycklar uppfattningen att det är för barnens bästa. Nej, det handlar uteslutande om jämställdhet och på det altaret verkar man gärna offra många.
Det enda intressanta är egentligen vad som är bäst för barnen. Där har amningen betydelse och även barnets behov av att knyta an till EN person, som inte plötsligt försvinner innan barnet har förmåga att komma ihåg från morgon till kväll.
Dessutom är kvoteringsförespråkarna gräsligt kvinnoföraktande. Vi kvinnor förstår inte alls vårt eget bästa. Vi låter lura oss att stanna hemma och passa upp på de förfärliga männen som slagit blå dunster i våra ögon. Vi måste givetvis räddas från våra egna enfaldiga val. Snacka om kvinnoförakt!
mars 8, 2008 vid 10:57 e m
Patrick Arkley
En sak som jag tycker är intressant är att fram till första barnet så har ju män och kvinnor samma möjligheter till karriär, i alla fall samma möjlighet till löneutveckling. När det då är dags att bestämma vem som ska vara hemma så kommer det ju troligtvis bli den som tjänar mest som är hemma minst. Så vems är felet? Ja, inte är det väl de få uttagna pappadagarna. Att män i många fall tjänar mer beror ju på många andra faktorer.
Man måste få bestämma själv efter sin egen familjesituation!
mars 10, 2008 vid 8:12 e m
Jur stud
2 år? Nja, saxat från wikipedia: “Idag rekommenderar WHO exklusiv amning t o m 6 månader och sen fortsatt amning med tillägg av annan mat i 2 år eller längre.” Who:s rekommendationer gäller för hela världen och särskilt länder där mat har dåligt näringsvärde och kanske hög bakteriehalt så de där två åren bör nog tas med en nypa salt.
Håller dock med om kvotering i övrigt…
mars 11, 2008 vid 2:11 e m
Erik4
Elisabeth och Mårten, skulle vilja påpeka 2 saker som ni uttryckt åsikter om.
1. Amning är inte ett problem. Det är rätt och oomtvistat att amning är att föredra, men över 50% av kvinnorna ammar mindre än 6-7 månader, så ur den synpunkten kan föräldraförsäkringens delning inte vara ett problem.
2. Som du skrev, “Det enda intressanta är egentligen vad som är bäst för barnen. Där har amningen betydelse och även barnets behov av att knyta an till EN person, som inte plötsligt försvinner innan barnet har förmåga att komma ihåg från morgon till kväll.”
Mitt svar, modern barnpsykologisk forskning har för länge sedan lämnat tron på EN person i anknytningsfasen och även framgent i barnets uppväxttid. Iställer pekar det på att barnet knyter an till båda om båda är närvarande.
Den gamla forskningen och uppfattningen, den var säkert helt rätt iaktagen när den begav sig. Men då måste man även förstå i vilket sammanhang den gjordes. Det var bla. på 50/60 talet, då det enkelt kunde bevisas att barnets viktigaste person var mamman, inte konstigt eftersom pappan var en ständigt frånvarande främling, till och med all kommunikation mellan barnet och fadern gick via modern.
Detta upptäcktes bla. när man i studiesyfte filamde familjesekvenser.
Fadern (till mamman), be ungen hålla tyst.
Detta var på den tiden (den korta tiden i mänskliga historien) då hemmafrun existerade, när barnen var bråkiga användes även pappan som ett “hot”. “-Om ni inte skärper er så blir det andra bullar av när pappa kommer hem!”
Skall berätta även angående smärtsamma separationer, det var så sent som andra hälften av 1900 talet då en statlig utredning tyckte att separerade fäder skulle bara träffa sina barn en gång per år, eftersom det var så “smärtsamma” separationer.
Alla har vi gått från dagis med gråten i halsen, när barnet gråter förtvivlat efter en, och vi vill helst vända, men torts det, ser det ut som om våra barn blir ganska rekorderliga medborgare ändå.
Det enda man kan peka på är allavarligt i dagens samhälle, det är faderlösheten, många rapporter tyder på det.
Då i den kontexten är amningen en liten sak, det finns ett starkt samband att fäder som tagit ut mer än en månad knyter an till sitt barn i en livslång relation mer än de som inte deltar alls (mor är rar och är hemma, pappa är borta och ror).
Jag har varit IT chef i mitt liv, haft flera karriärsbefattningar, jag/vi har
förlorat en del pengar genom att jag varit hemma 5 av 12 månader, men det är en prioritetsfråga, jag sålde stadsjeepen, barn är långt viktigare, fäder brukar när de får barnbarn, fatta först då vad de missat, men det är så dags då.
Slutligen, för att ni inte skall tro jag är en 50/50 fundamentalist, för mej var förslaget om 1/3 till mor 1/3 till far och 1/3 valfritt en lagom kompromiss. Lite pekpinne, lite liberalism, men många gick i taket.
Sen det där med lönebortfallet som argument håller dåligt, speciellt i Stockholm, jag tänker på studier, där mamman tjänar mer än pappan, tar
hon ändå ut lejonpaerten av föräldradagarna, hur förklaras det?
Jag menar, jag håller med er, saker skall nämnas vid deras rätta namn.
mvh Erik4