Ang. M:s förslag om barnbidraget och föräldrapenningen så här på kvinnodagen.

Det brukar ibland sägas att det skulle vara en jämställdhetsreform att dela föräldrapenningen helt lika, det vill säga 50/50 mellan modern och fadern (om det är ett heterosexuellt föräldrapar). Det resonemanget kommer i princip bara från personer som inte under de senaste åren själva varit i en situation där de behövt ta ut föräldrapenning, alternativt har väldigt mycket pengar. För faktum är att en sådan reform skulle vara helt förödande för många föräldrar om den inte kompletteras med särskilda stödåtgärder. Förutsättningarna är helt olika för olika personer.

Föräldrapenningen är som alla föräldrar uppmärksammat en räkneövning på en avancerad nivå, därtill en kalkyl med flera delvis okända variabler. En viktig variabel är dagis. I Stockholmstrakten är väntetiden på daghem ofta minst ett och ett halvt år. Vi fick med vårt första barn vänta mer än så, ung. ett år och nio månader. Föräldrapenning med fulla beloppet utgår endast 15 månader. Det här betyder att man måste dryga ut tiden genom att inte ta “full” föräldrapenning. Det i sin tur betyder en jävligt dålig hemekonomi, för de flesta.

Jag kan nog utan större överdrift säga att om staten hade tvingat oss att dela föräldrapenningen i samband med vårt första barn hade vi haft svårt att klara våra kostnader. I början – olika länge beroende på hur mycket man lyssnar på WHO:s råd – måste ofta mammorna vara hemma p.g.a. amningen. Det är med andra ord bara tiden efter att amningen på dagen slutat som män kan vara hemma utan att barnet drabbas negativt. (WHO rekommenderar f.ö. amning i två år. En litet tragisk påminnelse om mitt köns otillräcklighet.)

För oss var det så här, under denna tid: Jag och min fru tjänade ungefär lika mycket, men i och med att jag kunde jobba extra och dra in litet mer klarade vi vår ekonomi trots den undermåliga barnomsorgen. Min fru tog ut många fler föräldradagar än jag således. I praktiken var jag dock hemma väldigt mycket, eftersom jag hade och har ett flexibelt arbete. Men det spelar ju ingen roll för de som vill reformera. Det är inte själva kontakten med barnen som en reform tar sikte på, eller ens barnen över huvud taget. Reformtankarna tar bara sikte på bidragens fördelning.

Nu vet jag att många tycker att det är helt okej att en del familjer drabbas hårt av en sådan här reform och kanske helt slås ut. Det är priset för att skicka en signal, enligt dessa. Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Det tycker jag är en sorglig inställning till sina medmänniskor.

En helt kvotmärkt föräldrapenning är inte en jämställdhetsreform utan en hotbild.