Här är ett avslöjande. Jag har en mapp i mitt epost-program som heter ”Rättshaverister”. Där ligger mängder med e-post från personer som vill ha min hjälp med att lösa deras vårdnadstvister, överklaga felaktiga domar i brottmål eller – vanligare – vill ha mitt bistånd i bråk med patientförsäkringen, trafikförsäkringen, eller läkemedelsförsäkringen. Det är kort sagt brev från personer som upplever att de hamnat i kläm i rättssamhället. Många gånger är det människor som inte känner att de får stöd någonstans, att de inte har någon på sin sida. Jag svarar ibland, men ganska sällan, eftersom jag annars skulle kunna ägna hela dagarna åt sådana saker. Dessutom så har ganska många – men långt ifrån alla – av de som mejlar ett lätt aggressivt tonfall, säkerligen en konsekvens av upplevelsen att inte tas på allvar.

Bakom dessa berättelser finns det ofta en person som är värd att ta på allvar. JK Göran Lambertz skrev för några år sedan en förnämlig uppsats om hur samhället skapar rättshaverister. Hur det kan börja med en uppslitande vårdnadstvist och slutar med att man skickar 300 fax till myndigheter per dag.  Dessutom: Bakom många rättshaverister finns det ofta en sann oförätt, ett fel som begåtts, och som inte tagits på allvar. Jag skulle aldrig använda ordet ”rättshaverist” om någon som hör det. Det är ett förminskande ord. Det är ett sätt trycka till någon, att från en upphöjd position meddela att man inte tar någon annans upplevelser på allvar. Språkbruket är med andra ord ett typiskt exempel på de manliga härskarteknikerna. Det används således ofta av människor i maktposition som vill tvåla till någon.

Idag är det Maria Schottenius, DN Kulturs chefreddaktör som använder det i DN, om Johan Norberg. (Inte på nätet.) Som jag skrev här tidigare så har Norberg som det tycks falskeligen målats ut som xenofob i tidningen. Efter detta reagerade Norberg och många andra, visade det sig i Schottenius inlägg idag. Schottenius ser emellertid reaktionerna som ett utslag av något slags kotterier och sedan så klämmer hon till med det där rättshaverist-uttrycket.

Ett invektiv läggs till insinuationerna. Nu från chefen för redaktionen. Man behöver inte vara forskare i viktimologi för att inse att sådana yttranden från redaktionens ledning ökar på och fördjupar de skador som den första artikeln påbörjade.

**

Jag reagerar starkt på den här historien utan att känna någon av de inblanade, utan att betrakta mig som en del av någon ”bloggosfär” och utan att ha läst den bok som givit upphov till diskussionen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha läst en del av Norbergs tidigare framställningar så är insinuationerna om främlingsfientlighet helt missvisande. Det är allvarligt. Mer allvarligt är att det sker i Sveriges största tidning i ett sammanhang som läses av just de personer som jag gissar att Norberg minst vill bli betraktad som xenofob av. Sådana här insinuationer kletar av långt efter att alla glömt vad grundfrågan handlade om. ”Just det, ja! Det var han som DN visade var muslimhatare!”. Mest allvarligt blir det när chefredaktören från sin överordnade position efter reaktioner istället för att säga något i sak – kanske genom att visa att det var berättigat att klumpa ihop Norberg med islamofoberna i första artikeln, eller genom att be om ursäkt och säga att det var ett olycksfall i arbetet – hoppar på offret. Så garanterar man att de felaktiga uppgifterna biter sig fast.

Och den stora principfrågan som det slutar i är denna. Svensk tryckfrihet bygger på ett antagande om att ansvariga utgivare har det yttersta ansvaret för en publikation och det i sin tur bygger på ett organisationsansvar där utgivaren måste kunna lita på sina chefredaktörer. På sistone så har vi sett alltfler fall där utgivaransvaret fallerat. Mikael Persbrandt förtalades i Expressen, förmodligen helt utan utgivarens vetskap. Erika Lejonros fick sin tillvaro slagen i spillror efter att falskt anklagats för bidragsfusk i TV4. Och nu DN Kulturs haveri, som på många sätt är värre. Här har chefredaktören istället för att kontrollera sakernas tillstånd, att sträva efter något slags journalistiskt ideal om sanning och heder, valt att gå till attack. Mot offret. Hur skulle det allokerade tryckfrihetsansvaret kunna fungera med sådana redaktioner? 

About these ads