Obligatorisk läsning i dagens DN är Maciej Zarembas artikel om påstådda kränkningar på Lärarhögskolan. Zaremba sätter åter igen fingret på en problematik som många känner igen till viss del, men som ingen riktigt orkat eller vågat formulera. Artikeln behandlar ett regn av anmälningar på lärarhögskolan avseende påstådda diskrimineringar. Och artikeln påvisar på några få sidor grundläggande problem med lagstiftningen, med ombudsmännens roll, med akademisk undervisning, med samtalsklimatet.
Ordet ”kränkt” missbrukas. Som Bertil Bengtsson noterade i den senaste departementspromemorian om skadestånd för kränkning så används ordet numer för helt annat än allvarliga kränkningar. Vid minsta typ av motgång, ibland så snart något ”jobbigt” hänt, är någon kränkt. Det här hade inte behövt spela så stor roll om det inte varit för att allvarliga rättsliga konsekvenser knutits till kränkningsbegreppet – skadestånd, sanktioner. Det gäller inte minst på diskrimineringsområdet. Och på diskrimineringsområdet finns det en risk för fördjupade problem genom att statens ombudsmän fått en särskild roll som ”watchdogs” mot kränkande diskriminering. Sådana institutioner kan göra mycket nytta men det finns också risker för stor skada, om det visar sig att anmälningar om diskriminering är ogrundade eller felaktiga. I ett sådant läge kan en oskyldig person finna sig under granskning från en myndighet som inte uppställer samma rättssäkerhetsgarantier som rättsstaten annars gör vid beskyllningar om otillåtet beteende.
Men läs Zarembas artikel. Den tar upp de här frågorna men även viktiga frågor om den akademiska undervisningens roll, hur vi som akademiska lärare blivit för fega och kravlösa. Här finns underlag för mycket självkritik.
Och i senaste Svensk Juristtidning, 1/2008, har jag skrivit en artikel ”Kritik mot kränkningsbegreppet”, om hur denna begreppsbildning på skadeståndsrättens område blivit helt ohållbar.
**
För resten: PJ Anders Linders ledare blir ju riktigt rolig, eller i alla fall sorglustig, mot bakgrund av Zarembas artikel.
Uppdatering: Zarembas andra artikel idag i DN känns kanske inte lika spännande, men fungerar som en bra cliffhanger inför morgondagens tredje artikel. Dock förtydligas i denna artikel att ett av problemen som Zaremba sätter fingret på är ett av de problem som jag skrev om i min avhandling, om än just denna aspekt mer berördes i förbigående, nämligen vem som i en skadeståndsprocess ska ha ansvaret för att påvisa orsakssamband.
5 comments
Comments feed for this article
februari 17, 2008 vid 3:47 e m
Rudolf Röd
Jag tog min juristexamen vid Göteborgs Universitet för ca 2 år sedan. Antagningskrav för min kull var 1.7 på högskoleprovet eller typ 17.5/20 i gymnasiebetyg. När vi läste skatterätt fick läraren vid ett flertal tillfällen förklara hur man räknar ut procent. Jag försökte personligen förtvivlat lära en ung tjej hur momsprocentsatsen kunde förändras från 20% till 25% beroende på vilket håll man räknar åt. Jag avundas inte de lärare som till varje pris ska köra igenom de här dödskallarna, akademiska krav be damned.
februari 18, 2008 vid 12:02 f m
Top Posts « WordPress.com
[...] Men jag är i alla fall allra mest kränkt Obligatorisk läsning i dagens DN är Maciej Zarembas artikel om påstådda kränkningar på Lärarhögskolan. Zaremba […] [...]
februari 18, 2008 vid 1:01 e m
Niklas
Absolut läsvärda artiklar. Men innan man tar dem till intäkt för att det finns allvarliga fel i lagstiftningen kan det ju vara bra att besinna att det som beskrivs är anmälningar, inte domar. Att ett gäng tokstollar får för sig att göra anmälningar innebär ju inte, per se, att de skulle ha framgång vid en prövning i domstol. Det finns tillräckligt många fall där ombudsmännen gått på pumpen för att i varje fall jag ska ha ganska gott förtroende för att domstolarna lyckats hitta en vettig balans i tillämpningen.
februari 18, 2008 vid 1:48 e m
jheidbrink
Nilas: bra påpekat, men det som är illa är att det i dagens läge inte behövs något domstolsförfarande för att den anmälande skall få rätt, vilket också framgår av Zarembas artikel. Lärosätena har ett starkt medialt tryck på sig att undvika anmälningar, eftersom högskolorna konkurrerar om studenter – de får betalt efter antal tagna poäng – och att dyka upp i media under någon ofördelaktig rubrik innebär att bakslag utan like för högskolans marknadsföring. Man viker sig alltså ofta hellre än att stå emot.
Detsamma gäller för lärare. Jag har själv några kolleger som utsatts för studentkårernas tryck (dock ingen på det lärosätet där jag jobbar, såvitt jag vet) och som inte orkat stå emot, då uppbackning från cheferna saknas. Problemet med den här kränkningsharangen är att de rättsvårdande myndigheter (vackert uttryck, eller hur?) aldrig får en chans att bedöma vad som ligger i det hela.
Inskränktheten måst få vara juridiskt irrelevant: kränkningsbegreppet borde egentligen utmönstras. Men som Mårten själv skriver i sin artikel i Svensk juristtidning är det väl knappast troligt att så sker inom en överskådlig framtid.
februari 26, 2008 vid 11:02 f m
Ch.
Håller med. Det här med självutnämnda poliser verkar ligga i människans natur. Här borde man döma frispark till motståndarna för filmning.