Avsnitt två av Lex Alonzo visades igår. Det handlar om skolan – liksom förra inlägget här på bloggen. Själv är jag med efter ungefär 17 minuter. Och programmet ser man här.
Om vi gjort som i USA så hade polisen kommit, funderar idag Roland Poirier Martinsson i SvD. Anledningen till denna reflektion är att han under sin tid på amerikansk mark lät hemskola sina barn. Hemskolning är förhållandevis vanligt förekommande i stora delar av västvärlden (och, naturligvis – men delvis av andra anledningar – även i andra länder.) I Sverige förekommer det knappt. Faktum är att Sverige är det land i västvärlden som ligger i botten på antalet hemskolade barn, med undantag för Tyskland.
Det har till stor del att göra med den inställning till hemskolning som intas av det offentliga Sverige. Överlag – detta är kommunala beslut – är nämligen inställningen väldigt negativ. Trots att hemskolade barn, enligt undersökningar från t.ex. USA, ofta fungerar bättre än alternativa skolformer.
Än värre är att kommunerna motarbetar hemskolningen utan att ha stöd i lag. Enligt skollagens 10 kap. 4 § skall en ansökan av förevarande slag om att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, t.ex. hemskolning, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter. En förutsättning är dock att behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses.
Ordalydelsen indikerar tydligt att lagstiftaren ansett att alternativa former av fullgörande av skolplikten skall accepteras så länge de riktlinjer som ställs upp för skolan följs. Det krävs inte några särskilda skäl eller, som i lagförslaget, synnerliga skäl för att en ansökan skall kunna vinna bifall. För det fall ett hemundervisningsprogram uppfyller skolplanens krav så stipulerar lagstiftningen att ansökan skall bifallas. I praktiken så fungerar det emellertid inte så i många kommuner. Vissa kommuner har som policy att helt enkelt neka alla ansökningar om att få hemskola. Det finns förmodligen vissa särskilda miljöer som offentligheten oroar sig för och som ofta återkommer i ansökningarna om hemskolning, vilket medför denna restriktivitet. I praktiken så har det sagts mig att det är religiöst övertygade hemskolare som ådragit sig offentlighetens skepsis, främst Maranata-hemskolning och i viss mån muslimska hushåll.
Hemskolningen är den bortglömda frågan i dagens rättighetsdebatt. Inte bara bortglömd, för resten. Det är den tystade frågan i dagens rättighetsdebatt. Även personer som i andra sammanhang månar om grundläggande friheter vill verkligen inte ta i hemskolningsfrågan. Liberaler tappar bollen igen. ”Det handlar ju om barnets sociala miljö”, är argumentet, ”Vi måste skydda barnen från familjer som förtrycker”. Personer som i andra sammanhang har det indviduella perspektivet inpräntat i ryggmärgen reagerar ofta instinktivt kollektivt när det gäller hemskolning – rätten för barn från slutna eller dysfunktionella familjer att få tillgång till skolan, som en lärdomsmiljö men också som ett socialt andrum, tas till intäkt för slutsatsen att skolan måste vara obligatorisk. Med de välvilliga sociala glasögonen på glömmer man lätt att det kan finnas familjer som inte alls är slutna eller dysfunktionella men som ändå vill hemskola sina barn, kanske för att man utgår från den i grund och botten självklara tanken att en engagerad och pedagogiskt kunnig förälder som ger några få elever (barnen) all uppmärksamhet kan göra ett betydligt bättre undervisande arbete än den pedagog som står inför klasser med 25-30 barn. Omtanken om de utsatta barnen tillåts i ett sådant resonemang att slå ut principen om att varje barns situation måste få bedömas för sig.
Ur ett tillämpningsperspektiv finns det en tydlig röd tråd här. Det kan finnas många skäl till att en hemundervisning inte bör bifallas. En anledning kan vara att den nuvarande skollagens kriterier inte är uppfyllda, till exempel för att det inte finns någon tydlig förklaring till hur man skall tillgodose kravet på en fullgod undervisning. Här överväger barnets rätt till undervisning familjens rätt att få själva välja. En annan anledning kan vara att det inom ramen för bedömningen av om hemundervisningsalternativet är fullgott aktualiseras omständigheter som tyder på att barnen kan fara illa eller, i värsta fall, att hemundervisningsansökan om den bifalles i realiteten kan innebära att barnet inordnas i en sluten, till och med sektliknande, miljö. I dessa fall så måste en ansökan om att få hemundervisa ett barn lämnas utan bifall (och det kan till och med vara så att ett beslut om att tillåta hemundervisning i en situation där barnet kan hamna i en sektliknande miljö är direkt ansvarsgrundande för det allmänna). Men denna iakttagelse kan inte tillåtas påverka de individuella fall där hemundervisningsbegäran grundar sig på andra bevekelsegrunder. Bedömningen måste med andra ord, så som skollagen är inrättad och i ljuset av de rättighetsnormer som ligger i basen för dessa frågeställningar, göras in casu – inte utifrån en allmän policy.
Ett problem är dessutom att vi av internationella konventioner inte ”får” vara så restriktiva som vi är. Sverige är världens näst mest restriktiva nation när det gäller hemskolning, att döma av statistiken för antalet hemskolade barn. (I och för sig ett trubbigt argument, men det ger en viss indikation i ljuset av antalet avslagna ansökningar.) Bara Tyskland är mer restriktiva, vilket lett till att tyska familjer beviljats politisk asyl i USA och Kanada. Viktigast härvidlag är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som införlivades i svensk rätt 1994. Artikel 8 i skyddar rätten till skydd för familje- och privatliv och ger en första indikation på presumtionen för familjens frihet att få inrätta sitt liv som den själv vill. Viktigare för den konkreta bedömningen är dock artikel 2 i det första tilläggsprotokollet. Härvid kan det noteras att Europakommissionen redan i det tidiga fallet Kjeldsen m.fl. (avgörande 7 december 1976) fann att art. 2 omfattade också en rätt till ”the establishment of and access to private schools or other means of education outside the public school system”. Staten kan dock, vilket är självklart i sammanhanget, ställa upp krav på skolans kvalitet. Men för det fall de allmänt uppställda kvalitetskravet iakttas i en privat skolmiljö så ger alltså konventionstexten en tydlig fingervisning om var presumtionen ligger.
Lagstiftaren verkar dessutom vara beredd att ytterligare distansera sig från rätten till ett fritt familjeliv. Nu ligger i lagrådet ett lagförslag rörande förändringar av skollagen som i praktiken kan komma att formalisera den restriktiva inställning som många kommuner intagit till hemskolning. Det är ett steg bort från familjens frihet till ett socialt tänkande. Förmodligen kommer förslaget dessutom att gå igenom. För det fall det nu föreliggande förslaget blir lag kommer rättsläget att se betydligt annorlunda ut. Det krävs då synnerliga skäl för att en ansökan om hemundervisning skall kunna vinna bifall. Det kan noteras att för det fall svensk författning står i strid med Europakonventionens normer, så som de tolkats av Europadomstolen, så skall den åsidosättas enligt regeringsformen 11 kap. 14 §. Idag så kräver RF:s normprövningsregel att felet (med författningen) är ”uppenbart”, men även denna regel kan som bekant antas ändras. Det kan härvid också noteras att för det fall en enskild drabbas till följd av tillämpning av en lagstiftning som står i strid med Europakonventionen så kan det vara ansvarsgrundande för staten (NJA 2005 s. 462) eller den kommun (NJA 2009 s. 463) som därmed kränkt rättighetsskyddet enligt Europakonventionen. Allt detta är emellertid spekulationer – ännu finns det inga bindande beslut om ändringsförslagen avseende vare sig skollagen eller regeringsformen.
Men det senare är en fråga om juridik. En intressantare sak är de politiska och rättspolitiska frågorna.
Varför skall en förälder som vill hemskola sina barn på ett fullgott sätt – och som dessutom kan visa att han har möjlighet att göra det – förhindras att göra det för att andra barn kan fara illa i en hemskolningsmiljö?
Och varför är det bara de konservativa rösterna som tar tag i denna fråga, som ju i grund och botten handlar om grundläggande friheter?
Var finns liberalerna i debatten om den individuella friheten inom ramen för familjen?
*
Ett annat exempel på hur lagstiftningen i flera fall börjar inrättas efter en föreställning att föräldrar inte kan betros uppgiften att själva uppfostra sina barn är föräldraansvaret. Föräldrar skall enligt lagförslaget bli ansvariga för sina barns skadevållande och det ansvaret skall göras strikt eftersom, enligt lagstiftaren, föräldrar inte annars kan ge tillräckligt stöd åt sina barn. Om detta har jag skrivit här tidigare och i det senaste numret av SvJT finns en artikel på temat, som kan hämtas här: (schultz).
Ikväll premiärsänds Lex Alonzo i TV8. Juridik utan det finstilta lovar reklamen. Det låter illavarslande men det jag sett är inte så illa utan riktigt bra. Den kritik mot rätten som framförs kommer inte bara från reptilhjärnan (”klart man måste få skjuta en inbrottstjuv!”) utan verkar på det hela taget rimlig. Själv försöker jag på någon minut per avsnitt hur som helst trycka in litet finstilt också – jag fungerar under hela serien som en ”juridisk ciceron”.
Om inte annat ska ni se programmet för att höra Micke Alonzo använda sig av slang från 1982. Jag blir alldeles nostalgisk när jag hör ordet ”tjåla”. Han sjunger bekant som han vill. Och om inte annat så har ju Micke det givna soundtracket i sin egen diskografi om programmet tar upp sexköpslagen. Klassiskt.
Mer information om programmet här.
Det finns fördomar om hur skadeståndsrätten fungerar i USA. Även från jurister får jag ofta höra saker som att ”I USA kan man få hundra miljoner på att halka i trappan”. Fördomarna bygger delvis på medvetet förmedlade bilder av en juridik som gått bananas. Genom denna bild har den amerikanska skadeståndsrätten – som av skadeståndsforskare beskrivits som juridikens instrument för gerillakrigföring, det instrument som David (en vanlig människa) kan använda för att få en chans mot Goliat (ett gigantiskt företag) – inskränkts på olika sätt genom George WH Bushs tort reform. Myten blir sanning och får utgöra grunden för att inskränka rättigheter.
Detta har vi vetat sedan länge. (Även om vissa inte håller med.) Men det finns vissa områden där fördomarna är särskilt starka. Och starkast är de när det gäller skadeståndsriskerna för sjukvården och läkarkåren. Medical malpractice-juridiken i USA betraktas nog även av förhållandevis bildade svenskar, inklusive förhållandevis bildade jurister, som en monstruös företeelse – en ansvarsrätt som tappat all sans. Problemet är att även detta är en myt.
Här finns det information om en ny bok som kan kasta ljus över malpractice-juridikens myter. Eller se klippet.
Som sagt. Rapporteringen om utredningen mot den f.d. polischef som misstänks för sexualbrott och de kommentarer som denna medfört har liksom släppt alla tyglar. Unisont talas det om vad expolischefen har gjort - inte vad han misstänks ha gjort. Effekterna beskrivs som förödande för kåren. Och dessa effekter bedöms utifrån den uttalade uppfattningen att expolischefen självklart är skyldig. Även justitieministern verkade av rubriken i SvD att döma ha fastnat i samma skuldpresumtionstänkande men citaten i artikeln ger glädjande nog en mer nyanserad bild där ministern vill ha fakta innan hon dömer. Bra så.
Nu har han häktats också för koppleri.
Kanske är han skyldig. Kanske är han skyldig till bara en del av vad han anklagats för. Kanske är han helt oskyldig. Rättegången får utvisa. Men fram tills dess finns det all anledning att ha is i magen och att hålla fast vid grundtanken att alla. även poliser, har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.
Men nu var det inte det envetna tjatandet om rättssäkerhetstänkande också i den allmänna debatten som detta inlägg var tänkt att behandla. Vad som fick mig att reagera var en rubrik morgonens SvD om kopplerimisstanken. Rubriken framhöll att expolischefen genom koppleribrottsmisstanken nu ”riskerar fyra års fängelse”. Samma påstående förekom sedan i artikeln: Nu riskerar han fyra års fängelse.
Va, tänker ni nu? Får man fyra års fängelse för koppleri? Och, nej, det får man naturligtvis inte. Vad påståendet utgår ifrån är att det i straffskalan för grovt koppleri anges att fyra år maxstraff. Om expolischefen döms för grovt koppleri och till lagens strängaste straff så kan det bli fyra års fängelse. Men som alla vet så är det ytterst sällan som man döms till lagens strängaste straff med undantag för några, få, brottstyper.
Men det är egentligen inte heller det som jag reagerar mest på med rubriken – det finns ju trots allt en teoretisk möjlighet att han döms för grovt koppleri och att detta koppleribrott anses s.a.s. slå i taket och därför förtjäna fyra års fängelse. Vad som fick mig att reagera är att det straff han riskerar för koppleribrottet är en skitsak i förhållande till de riktigt allvarliga brott som han är misstänkt för. Expolischefen är ju misstänkt för bland annat våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Döms han för dessa brott så riskerar han ingalunda några fyra års fängelse utan då står betydligt hårdare straff till buds. I straffskalan.
Risken för fyra års fängelse för koppleri föreligger alltså enbart om expolischefen frias för alla anklagelser utom grovt koppleri och det grova koppleribrottet anses förtjäna den strängaste sanktion som brottet kan medföra.
För det utfallet finns det ganska så låg risk, tycks det mig.
Idag publiceras på Dagens Juridik min krönika ”Styckmordsdomen övertygar inte”. Sexig titel, va? Finns här.
Katastrofskador har tilldragit sig alltmer uppmärksamhet under senare tid. Ur ett svenskt perspektiv så är det tsunamin som givit upphov till diskussionen, men också – där personskadorna inte var lika omfattande men de ekonomiska skadorna var enorma – effekterna av stormen Gudrun. I ett internationellt perspektiv så har debatten tagit avstamp i olika naturkatastrofer – jordbävningar och epidemier – men kanske främst s.k. ”man made catastrophies” bakom vilket främst terrorattacker som WTC-angreppet gömmer sig.
I vilken mån är det statens ansvar att ta kostnaderna för sådana här katastrofer?
Ur ett rättsligt perspektiv så är utgångspunkten den att staten enbart ska ta kostnaden om det är statens fel. Min uppfattning är att det också är en rimlig utgångspunkt och det särskilt om det finns möjligheter för den enskilda personen att på förhand skydda sig mot risker av det aktuella slaget. Vid resor finns det ofta, t.ex., reseförsäkringar som ersätter merkostnader för det fall oförutsebara händelser tvingar fram alternativa resplaner eller andra kostnader. Varför skall staten betala ersättning till de personer som inte varit tillräckligt förutseende att de tecknat en vanlig reseförsäkring om de skadas utomlands – när den person som själv betalat för sitt skydd inte kan påräkna samma skydd?
Det här kan kanske låta kallhjärtat vid de katastrofala skadorna. I sådana situationer tenderar uppfattningarna att påverkas av omfattningen av skadan: Om en svensk person skadar sig i en surfolycka efter en flodvåg så tycks det vara lättare att lägga en del av ansvaret på den skadelidande om hon inte sett till att ha ett adekvat försäkringsskydd för kostnaderna för vård utomlands. Om däremot 500 svenskar skadas i samma flodvåg så skapas stämningar av att det är ett nationellt problem.
Men det är viktigt att hålla på något slags likabehandlingstanke här. En person som skadas förtjänar inte mer eller mindre insatser på skattebetalarnas bekostnad bara för att hon skadats samtidigt som många andra. När en person avlider efter att hennes lilla båt gått under så drabbas hennes familj och anhöriga med sorg och bestörtning, och det samma gäller om personen avlidit tillsammans med 300 andra personer på ett stort fartyg. Det individuella perspektivet behövs.
Katastrofskador bör behandlas på samma sätt som mindre katastrofala skador. I vissa fall kan staten avkrävas insatser men det bör vara enbart i undantagsfall och i de fall där det inte varit rimligt att avkräva de skadelidande ett förutseende genom tecknande av försäkring, eller ett ansvar för reseföretaget som tagit betalt för att tillhandahålla tjänsten.
Utrikesministerns klargörande om begränsningarna i statens betalningsansvar är rimligt. Och det krävs nog en hel del is i magen för att komma med ett sådant klargörande för situationer som dessa. Då ropen på statens ansvar ofta blir kakafoniska.
Eva Stenborre påminner i en artikel om straffbudet i BrB 17:8 rörande otillbörligt verkande vid röstning. (Se även DN.) Artikeln har naturligtvis sin bakgrund i det påstådda röstfusket i Moderaterna (och kan för all del också ha relevans för Piratpartiets liknande erfarenheter).
BrB 17:8 dök upp i diskussionen också när Aftonbladet ”köpte” röster förra året. Det här är frågor som lämpar sig särskilt bra för hypotetiska juridiska resonemang. Här kommer ett sådant (och nedanstående bygger delvis på det jag skrev i samband med Aftonbladet-historien).
BrB 17:8:
”Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.
[...]
Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig belöning för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott, för tagande av otillbörlig belöning vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.”
Enligt regelns första stycke är det straffbart att förvanska utgången av ett val, eller att ”otillbörligen inverka på omröstningen”. Vad betyder det? Regeln har inte tillämpats så många gånger. Att placera ut lätt förväxlingsbara röstsedlar har i vart fall ansetts vara ett otillbörligt inverkande på en omröstning. I ett annat fall har prövats om det kunde vara straffbart när en suppleant i valnämnden försökte påverka en person att rösta på visst sätt.
I den ofta använda kommentaren till brottsbalken sägs det tämligen kategoriskt att det inte kan vara straffbart att i sig försöka förmå någon att rösta, att utnyttja sin medborgerliga rättighet. Det är således helt lagligt att t.ex. erbjuda någon skjuts till vallokalen.
En sak som inte uppmärksammas i Stenborres debattartikel är om även sådana här val omfattas av regeln. Straffskyddet enligt paragrafen avser såväl val till allmän befattning som varje annan utövning av rösträtt i allmänt ärende, sägs det i brottsbalkskommentaren. Även ”interna” val som Moderaternas torde omfattas av regeln om man läser detta. (Däremot gäller inte regeln, förklarar brottsbalkskommentaren: ”Vid omröstning till dom eller beslut i domstol, jury eller kollegialt ämbetsverk är det inte fråga om utövning av rösträtt i denna mening”.) Men fullt så enkelt är det inte. Vid ”enskilda” val gäller regeln inte. (Jmf. NJA 1956 s. 301 där val till styrelsen av Svenska maskinbefälsförbundet inte ansågs falla under regeln.) Min gissning är dock att Moderaternas val skall anses vara ett sådant allmänt ärende som gör regeln tillämplig: Valen är ett led i att vaska fram riksdagskandidater.
Om regeln är tillämplig så blir det en följdfråga om också de som låtit någon annan betala för sig också har begått en kriminell handling. De som fått sina medlemsavgifter betalade har ju sluppit en kostnad (och vi måste väl förutsätta att partimedlemskapet har något värde för dessa personer för annars skulle de väl inte brytt sig om att rösta över huvud taget).
Än så länge akademiska övningar naturligtvis. Men jag är beredd att sätta en femma på att någon kommer polisanmäla detta inom kort. Politiker verkar ju älska att anmäla varandra numer.
Ett slag under bältet är det kanske. Jag är ju ingen vän av nämndamannainstitutet. Det borde avskaffas. Och har man den uppfattningen så är det lätt att göra en höna av en fjäder. Men den här historien går bara inte att låta bli att ta upp.
Nämndemannen i Gävle uppskattade notariens bakdel. Han beskriver själv vad han gjorde med denna uppskattning. ”– Jag stötte ihop med henne och lade min hand på hennes axel för att bromsa upp. Jag sa ”Förlåt. Men jag blir så tänd när jag ser din bak”, eller något i den stilen”. Notarien verkar mest ha ansett att han kunde ta sin uppfattning och stoppa upp den någonstans. Men nämndemannen tycker inte att han gjorde något fel. ”Jag är väldigt kroppsfixerad. Har styrketränat i hela mitt liv, och alltid gett kvinnor komplimanger för hur de ser ut. Jag har sagt ”Fan, vad du är snygg” i Ica-affären, och kvinnorna säger ”Åh, tack”.” Sade den vänsterpartistiska nämndemannen.
”Åh, tack”, säger kvinnorna. Trovärdigt? I vart fall var det ovälkommet i det här fallet. Domstolschefen konstaterar att det varit ”tråkigt” för notarien. Nämndemannen är avpolleterad.
Men det finns förstås alltid en ny lekmannadomare som kan fylla hans plats. Det finns tydligen nämndemän som verkligen strävar efter att representera folket i stort, inklusive dess snedsteg.
