Sveriges största juridikblogg
Johan Perhsson, rättspolitisk talesman för Folkpartiet:
”Vi måste ändra lagen så att unga som döms till sluten ungdomsvård för grova brott ges den dubbla tiden. Den nya halvan skall inbegripa eftervård i hemkommunen efter avtjänat straff.”
Skall vi fortsätta straffa efter avtjänat straff?
Under morgongen har det ringt i mobilen. Det är media som vill att jag skall kommentera åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus. Innan åtalet ens kommit in. Inte för att jag har några spännande kommentarer om det, annat än att jag hoppas att de rättsliga processerna kan få arbeta i så mycket lugn och ro som möjligt, för att resultatet skall bli så bra som möjligt. Och ett bra resultat är ett resultat som utifrån ett korrekt underlag kan applicera rättsliga normer på samma sätt som i andra situationer - dvs. utan hänsyn till den enskildas yrke eller vilka eventuella åsikter om straffrätten som kan förekomma i denna yrkeskår.
Andra drar sig inte för att ge uttryck i sak. ”Jag hoppas hon frias”, säger högsta företrädaren för läkarfacket. Notera frånvaron av förbehåll. Fackets företrädare hoppas att läkaren frias oavsett om åtalet är korrekt. Andra ger uttryck för samma sak.
Om det är något positivt som kommit ur denna tragiska historia så är det att rättssamhället blivit uppmärksammat på att det finns inflytelserika personer, som ibland företräder inflytelserika grupper, som på allvar menar att de rättsliga regler som gäller i samhället i stort inte har att göra med deras verksamhet. Argumentet är att juridiken inte förstår sig på deras verklighet. Åklagare, polis, domstolar skall hålla sig borta för de förstår inte vad vi gör.
Litet kusligt, när man tänker på det.
(Se tidigare reflektioner här.)
”Man måste komma ihåg att landets utrikesminister var mördad. Har man oturen att bli gripen och häktad som misstänkt för det får man nog räkna med att också ha oturen att bli omskriven”. Orden är Hans Månssons. Månsson är f.d. ansvarig utgivare för tidningen Sydsvenskan. Bakgrunden är att Sydsvenskan i samband med undersökningen av mordet på utrikesministern Anna Lindh hade publicerat uppgifter om den oskyldiga person – ”35-åringen” – som tidigt satt frihetsberövad som misstänkt för mordet. Den oturlige 35-åringen är idag 41 år och har efter många års väntan till slut kommit fram till sin dag i domstol, efter att ha stämt Sydsvenskan för grovt förtal.
Vilken jävla otur, va? Om jag som oskyldig blir uthängd som mördare i tidningen skulle jag verkligen förbanna min taskiga tur. Eller, vänta, det skulle jag inte alls.
För det har naturligtvis inte något med tur att göra alls. Det var ett övervägt beslut av Sydsvenskan att på ett tidigt stadium i utredningen publicera uppgifterna om 35-åringen. Man kunde också valt att låta bli, om man till exempel ansett det viktigt att väga in integritetsaspekter i sitt publiceringsbeslut. Och hade man låtit bli att publicera de kränkande uppgifterna om 35-åringen så kan det knappast betraktas som att han för den skull hade tur.
Eller så har jag fel. Det kanske inte alls görs några övervägda publiceringsbeslut på Sydsvenskan. Det kan naturligtvis vara så att tidningen låter slumpen fatta besluten – ett jämnt tal på tärningen så publicerar vi, ett udda så låter vi bli.
Men har man oturen att i ett sådant fall publicera falska och kränkande uppgifter som är ägnade att utsätta en person för andras missaktning så får man nog också räkna med att ha oturen att bli dömd till ansvar
(Detta även på Juridikbloggen.com)
Varje termin så är jag med i en paneldebatt för nya studenter på juristlinjen. På debatten finns det företrädare för de flesta traditionella juristkategorier: Jag är (den för studenter svårfångade) forskaren, det finns en domare, en affärsjuridiskt orienterad advokat, en bolagsjurist, en åklagare och – inte minst! – Douglas Johnson-Roos. Och så finns det en försvarare, för det mesta Juridikbloggens Johan Åkermark.
En sak som Johan brukar framhålla under debatterna för studenter, som överlag tycker att Johan har det coolaste jobbet bland panelens ledamöter – det här är innan juristutbildningen hjärntvättat studenterna att anse att företagsöverlåtelser är intressantare – är hur viktig försvararen ofta är för sin klient redan under förundersökningen och framåt.
Försvaren är ofta den enda som står på den misstänktas sida. Och mot sig står oerhört mäktiga krafter: Staten, genom åklagaren och det rättsväsende som kanske frihetsberövat den misstänkta personen. I uppmärksammade fall så har den misstänkta inte sällan också allmänheten och medierna mot sig. Tidningarna skriver om brottet – ett mord, ett sexualbrott, en omfattande narkotikahärva – och piskar upp stämningar. Idag spiller mediebevakningen över i de sociala medierna: Det bildas hatgrupper och kampanjer mot den misstänkta personen, på Facebook, bloggar, och i andra fora. Oskuldspresumtionen omhuldas förhoppningsvis fortfarande av den domstol som senare eventuellt får i uppgift att döma i målet. Men i alla andra sammanhang är den misstänkta personen dömd – i en sådan situation kan det nog upplevas som att alla är emot en.
Utom en person. Försvaren. Ofta den enda som sitter i den misstänktas ringhörna.
Försvaren får ensam rollen av ett slags rättsstatens värn, mot prematurt skuldbeläggande, för den enskildas rätt till sin oskuldspresumtion.
Varifrån kommer denna gråtmilda panegyrik över försvarsadvokaten, tänker ni nu. Det är naturligtvis affären med den sexbrottsmisstänkte före detta polischefen som spökar. Sällan har väl en sådan mur av ogillande och klander byggs upp på så kort tid. Media skriver om fallet, med namn och bild på den misstänkta. Detaljer ur polischefens sexliv, även detaljer som inte har med några brottsmisstankar att göra, fläks ut på löpsedlar. De sociala medierna mobiliserar sitt ogillande. Krönikörer tar fallet som utgångspunkt för svepande bedömningar av ”kvinnosynen” hos polisen. Polisens ledning går ut offentlig och kritiserar den misstänkta (häktade) personen och betecknar det som ett svek.
I allmänhetens, medias och polisorganisationens ögon är snuskgubben redan dömd. Och i det läget finns det bara en person som backar upp den misstänkta personen. Försvararen. Det skall de av oss, som värnar om oskuldspresumtionen och att även misstänkta personer skall ha rätt till sin integritet, vara tacksamma för.
Poängen här är att gränsen för förtrycket går olika för olika människor. Det beror på kontexten. Det går inte att säga att bara för att någon har burka på allmän plats så är hon förtryckt. Det vore debilt att påstå att Karin Dreijer är förtryckt när hon tar emot ett pris iklädd burka (och en konstig Star Wars-mask, but that’s not important right now). Varför skall Dreijers klädval förbjudas?
Det ska naturligtvis inte förbjudas. Tanken på burka-förbud återspeglar en möglig tanke om vad staten ska använda sin förbudsmakt till. Det viktigaste här är att bekämpa instinkten att alltid kräva förbjud av saker som man inte gillar, eller saker som ger uttryck för saker som man inte gillar. Det finns massor med uttryck i samhället som vi kan ogilla men som absolut inte skall förbjudas. Frågan är i vilken mån det ens går att förbjuda. Europakonventionens krav på respekt för religionsfrihet går längre än till ett krav på tillåtande av gudstjänster. DEt finns begränsningar i rätten att förbjuda uttryck för religiös övertygelse och i viss mån är väl burka/niqab sådana uttryck.
Ogillar vi burkan för att den ger uttryck för ett förtryck – vilket den kan göra ibland, i andra fall inte – så bör vi ta fram en strategi för hur man skall komma till rätta med förtrycket, inte ytterligare stigmatisera de undertryckta. Att förbjuda burka för att motverka förtrycket av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken.
Mona Sahlin slog dessutom huvudet på spiken när det gäller den instrumentella aspekten av ett förbud: Förtryckta kvinnor får det inte bättre av att de förbjuds åka tunnelbana. Så är det förstås. Vågar en kvinna på grund av sin situation inte lämna hemmet utan burka eller niqab så kommer ett förbud knappast att leda till något annat än isolering.
*
Uppdaterat: Reinfelt förklarar nu att han inte vill se något burkaförbud. Bra så.
Expressen skriver om ”sveket mot de fattiga” idag. Tidningen tycker att skuldsaneringslagen ska bli mer förmånlig för de skuldsatta. Som av en slump finns det inte ett ord om det helt grundläggande. Nämligen att om man lånar något av en annan person så ska man lämna tillbaka det och om man inte kan lämna tillbaka det så ska man inte låna. Och dessutom så ska statens institutioner som regel inte ska gå in och peta i vad privata rättssubjekt har för avtal sins emellan om avtalen är direkt oskäliga. Det här framstår kanske som gammaltestamentligt för Expressen. Synd bara att samhällsekonomin vilar på denna gammaltestamentliga idé.
Marianne Lundius är ny ordförande i HD och om jag inte är alldeles ute och cyklar HD:s första kvinnliga ordförande.
En intressant reflektion av Hanna Wagenius, rörande uttrycket det allmänna rättsmedvetandet och det faktum att många inte har någon aning om vad som sägs i svenska författningar, finns här.
Journalisten och juristen Trond Sefastsson, som tagit emot 400 000 kronor av en person som ville att Sefastsson skulle utreda möjligheterna att få fram information som skulle tala till hans livstidsdömde släktings fördel, friades i hovrätten från mutbrott. (DN, men som vanligt finns den bästa rapporteringen i Dagens Juridik.) Den springande punkten i hovrättens dom var att Sefastsson inte var att anse som arbetstagare. Och då föll åtalet.
Domen i hovrätten utgör ett klent underlag för utvärderingen av journalistisk korruption, konstateras i DN. Så är det säkert. Problemet är att domen också utgör ett klent underlag för att bedöma om Sefastssons agerande var brottsligt.
Som åtalet var formulerat så hade domstolen enbart att pröva om Sefastssons agerande utgjorde ett mutbrott. Det var en volatil strategi, särskilt eftersom Sefastsson formellt inte var arbetstagare. Men det finns ju andra brott i brottsbalken. Måhända fick dessa brott inte den uppmärksamhet de förtjänar just eftersom förundersökningen kom att landa på Korruptionsenheten som har sitt fokus så starkt på just mutbrotten. Men detta är en spekulation.
I vilket fall: Redan vid förundersökningens början så framhöll jag att enbart på Sefastssons egna uppgifter så framstod det som att brottet ocker, eller till och med grov ocker, kunde anses föreligga. Att ta emot så mycket pengar av en person i kristillstånd utan att egentligen utlova någon prestation alls kan vara straffbart. Detta har nu alltså inte prövats. Men det behöver inte vara för sent än! Sefastsson-målet, framför allt ur ockersynvinkeln, innehåller flera oklara komponenter och en prövning av Högsta domstolen skulle kunna bidra med klarhet härvidlag. Dessutom finns det en annan aspekt av detta mål som inte diskuterats så mycket.
I och med att åtalet kom att enbart ta upp mutbrott så blev den person som betalade Sefastsson att betrakta som misstänkt bestickare. Om åtalet däremot istället kommit att ta upp ockermöjligheten så hade betalaren istället varit att betrakta som ett misstänkt brottsoffer. Om inte jag missförstått något – och det tror jag inte att jag har – så skulle betalaren i detta fall ha rätt att få tillbaka de erlagda pengarna för det fall Sefastsson döms för just ocker. Men i och med åtalets upplägg kom betalarens brottsofferstatus aldrig att prövas. Men inte heller det är för sent. Möjligheten för betalaren att ersättning på ockergrunden kan prövas i en separat, efterföljande rättegång av civilrättsligt slag.
Det finns dock en möjlighet till: Att åklagaren begär prövningstillstånd i HD och lägger till ocker som rättslig grund (om det är processuellt möjligt – men det torde det vara). Skadeståndsmöjligheten kan i ett sådant fall ligga på lut i väntan på en prövning av målets mest intressanta straffansvarsfråga.
*
Se även tänkvärda reflektioner av Anders R Olsson i Dagens Juridik.
