Idag har jag en krönika om privaträttens, närmare bestämt skadeståndsrättens, roll i bekämpandet av människohandel/trafficking i Dagens Juridik. Finns här.
Två nya domar från Högsta domstolen behandlar vad som kan anses som våldtäkt och var gränserna går för våldtäktsbegreppet. Här finns en uppgift för gender-forskningen: Det är våldtäkt att föra in fingrarna i sovande kvinnors underliv, men däremot inte att onanera en sovande man. Könsneutralt?
Se DN, SvD eller HD:s hemsida för domarna i sig.
DN skrev igår på ledarplats att Rödeby-domen påminner om en brist i svensk lagstiftning som aktualiserades i Flink-fallet. Men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är “bristen”, eller som DN uttrycker det, “glappet som måste täppas till”. Så här skriver DN:
“Rödeby är en påminnelse om det rättsliga glapp som finns i fall där gärningsmannen ansetts sjuk då men frisk nu. Däremot är det inte något starkt argument för att glappet måste täppas till. Men det finns andra fall som visat att denna lucka i vår lagstiftning verkligen är problematisk. I gårdagens intervju i DN tog Sten Heckscher, som är ordförande i Regeringsrätten, upp Mattias Flink som 1994 sköt ihjäl sju människor i Falun. Även han bedömdes vara allvarligt psykiskt störd när gärningen begicks men frisk efteråt. Att fria honom framstod som orimligt. Högsta domstolens väg ur dilemmat blev att hålla honom ansvarig för att ha berusat sig trots att han visste i vilket tillstånd han då försatte sig. Domen blev därmed livstids fängelse. Tänk om Flink aldrig tidigare tappat kontrollen när han berusat sig. Hade rätten då bara kunnat döma honom till skyddstillsyn? Som svensk lagstiftning ser ut är svaret ja. Men den slutsatsen ligger alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen. Därför behöver lagen ändras. “
Lagen måste ändras! Jag har läst den här ledaren flera gånger. Många gånger. Den är ju egentligen häpnadsväckande. Vad är felet, menar DN? Ja, felet är att vi inte kan döma psykiskt sjuka till ansvar om de blivit friska efter gärningen. Men det är väl inget glapp? Varför skall vi vårda friska människor? Varför skall vi döma den som inte förstod vad hon gjorde till straff?
Om vi över huvud taget skall ha en ansvarsfrihet för psykiskt sjuka, där tillståndet var så allvarligt att gärningspersonen inte inse vad hon gjorde, så måste väl ansvarsfrihet föreligga i sådana fall. Att ansvarsfrihet skulle ligga “alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen” i dessa fall är väl en mycket märklig inställning från en liberal tidning: Hela poängen är ju att den psykiskt sjuka i dessa fall inte HAR något individuellt ansvar.
Hur har DN tänkt sig att man skall rätta till denna lucka och fortfarande upprätthålla grundinställningen att individuellt ansvar förutsätter att man faktiskt fattade vad man gjorde?
Vidare: Jag läser inte Flink-domen som att HD försökt hitta något slags svepskäl som tillgodoser opinionen och reglerna på en och samma gång. Det ser jag som en illojal läsning av domen. Varför inte bara utgå från att HD faktiskt menar vad den säger, nämligen att Flink försatte sig i sitt tillstånd medvetet och att han då får ta konsekvenserna av sitt handlande även om han därmed hamnade i en psykisk störning.
***
En annan sak är att domstolarna nog ofta lägger alltför stor vikt vid psykologiska undersökningar. Var verkligen Rödeby-pappan så pass störd att han inte förstod konsekvenserna av sitt agerande? Huruvida gärningspersonens psykiska tillstånd är ansvarsbefriande eller inte är en rättslig bedömning, inte en psykologisk bedömning. Domstolen måste dessutom värdera den expertbevisning som finns. Kanske finns det skäl att ibland betrakta denna med mer kritiska ögon. (Min personliga gissning är att det rimligen måste vara väldigt, väldigt sällan som vuxna och fysiskt friska människor faktiskt inte vet vad de gör, om de inte självmant försatt sig i ett drogat tillstånd.)
Idag kom nyheten att företrädarna för The Pirate Bay stäms på 93 miljarder, nej, vänta, 93 miljoner kr var det, för medverkan till upphovsrättsintrång. Miljarder, miljoner - enormt mycket pengar är det i vilket fall.
Återigen slogs jag av hur närliggande stöldanalogin tydligen är, den används av kärandeombudet, trots att den egentligen passar ganska illa.
Samtidigt som jag såg denna nyhet på webbupplagorna av tidningarna läste jag Lawrence Lessigs tämligen färska sammanfattning av tankar bakom Creative Commons. Lessig visade att upphovsrätten i USA fram tills relativt nyligen var en helt nationell affär och dessutom hade en betydligt kortare skyddstid. Och jag slogs då av följande citat:
“Our outrage at China notwithstanding, we should not forget that until 1891, American copyright law did not protect foreign copyrights. We were born a pirate nation.”
I samma artikel ger Lessig även analogin mellan upphovsrätt och traditionell sakrätt (property) en ordentlig omgång. Se 55 Florida Law Rev. s. 763 ff (2003). Förhoppningsvis finns artikeln som gratis nedladdning någonstans.
Det får nog ändå betraktas som något av en sensation, om man ser till omständigheterna i sig (och inte lägger in empatiaspekter), att pappan i Rödeby friades. Rapporterna är fortfarande knapphändiga och jag har inte fått tag i domen. Tydligen menade tingsrätten att skytten inte var medveten om sitt agerande, vilket väl betyder att det är pappans psykiska tillstånd som var av ett sådant slag att han inte kan anses ansvarig för sitt agerande. Men förstod han inte vad han gjorde, vilka konsekvenser det kunde få?
Det är en sak att agerandet kanske kan framstå som ursäktligt givet omständigheterna. Mycket talar ju för att situationen var extremt pressad. Mycket talar för en långtgående förståelse för pappan. Men det är inte samma sak som att han inte kunde värdera sina handlingars konsekvenser.
**
Försvararen är “mycket nöjd“. Adjunkten - av SvD litet lustigt benämnd “rättsexpert” (det vill jag bli! Expert på “rätt”!) anser att domen är “ovanlig“.
Ulrika Schenström vill inte svara inför KU. Det är väl inte så konstigt. Varför skulle man vilja ställas till svars inför någon över huvud taget, om man inte måste. Det låter ju som det kan bli obehagligt: Att “ställas till svars”, det vill man väl undvika om det bara går.
KU har kontrat med att skicka Schenström ett antal frågor som hon, enligt DN, får en dag på sig att besvara. Men Schenström behöver väl inte svara på några frågor från KU? KU är inte någon åklagare, eller en domstol. Det är ett kontrollorgan för riksdagen. Schenström sitter inte i riksdagen. Hon arbetar inte inom riksdagen, eller regeringen heller för den delen. Varför skall hon svara på deras frågor?
(Får hon betalt om hon svarar på frågorna?)
Obligatorisk läsning på SvD Brännpunkt idag. En modern grundlag måste ha en fungerande rättighetskatalog, som faktiskt kan användas. Jag kunde inte sagt det så väldigt mycket bättre själv.
Och med den drucknes envishet: En översyn över rättighetskatalogen fordrar även att privaträttens perspektiv belyses. Det är ju här hos oss i skadeståndsrättten den konstitutionella revolutionen redan har börjat. Sort of.
Visst är väl den akuta bristen på åklagare, som det rapporterats om i tidningen, något slags skandal. Var felet ligger är säkert en betydligt mer svårbesvarad fråga än vad medias felletare vill ge sken av men det är väl högst sannolikt att det delvis, till hög del, är en fråga om bristande resurser till åklageriet i sin helhet.
Domstolarnas väntetider har uppmärksammats tidigare. Långa väntetider i domstolarna är ett rättssäkerhetsproblem. Justice delayed is justice denied, sägs det ibland. Och det kan även bli dyrt för skattebetalarna också. Det finns nog inget tvivel om att alltför lång väntetid kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna.
Åklagarna är också en del av det allmänna. Alltför långa handläggningstider hos åklagarna kan också bidra till olika former av konsekvenser för det allmänna. Misstänkta har rätt att få sin sak prövad i rimlig tid. Dessutom finns det alltid en risk att brottslingar går fria om brotten hinner preskriberas innan åtal kommer in. För att inte tala om hur en sådan här situation rimligen tär på de åklagare som är inne i systemet.
“Bara en vit person kan säga att hudfärg inte spelar någon roll.”
Det där yttrandet fälldes av en svart juristprofessor som forskar kring critical race theory på en föreläsning där en student framhöll, naivt men förmodligen med goda syften, att det för samhället bästa vore om vi kunde nå bortom individuella skillnader som hudfärg (eller “ras” som de säger i USA), kön eller sexuell läggning. Men vi kan naturligtvis inte nå bortom våra strukturella tillhörigheter. Det är en del av ekvationen. Att bortse från skillnader är naivt. Att inse vikten av skillnader innebär dock att vi måste bli vaksamma på fördomar. Vissa fördomar är sanna, eller innehåller korn av sanning. Vissa är falska. Men inget är så naivt som att vi skulle kunna bortse från våra fördomar, våra svepande generaliseringar.
Igår var jag på en fascinerande föreläsning med Kimberly Crenshaw. Professor Crenshaw är en av initiativtagarna* till s.k. intersektionality-perspektiv i samhällsforskningen. Hon använde sig av retorik från presidentkampanjen i USA för att illustrera teorin och åskådliggjorde hur de slitningar som aktualiserades redan under rötsträttsrörelsen mellan “kvinnorörelsens” strävanden och de svartas frigörelse återspeglar sig i dagens politiska klimat. Intressant, den marxistiska bakgrunden till trots.
—
*Se vidare Crenshaw, Kimberlé W. (1991). Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence against Women of Color, Stanford Law Review, Vol. 43, No. 6., pp. 1241-1299.
Snart kommer domen i Rödeby-målet. Att den åtalade mannen släppts ur häktet tolkas unisont, även av experterna, som en indikation på att han inte döms till fängelse. Så är det kanske - det brukar i alla fall vara så. (Men släpptes inte Tito Beltran innan sin fängelsedom?)
Det skulle i sådana fall vara i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Om man skall lita på pressen. “Det allmänna rättsmedvetandet” är en term på hur någon som uppfattar sig själv som en god kännare av människor i grupp tolkar inställningen till juridik bland folk i gemen. Det är sällan så mycket till statistik eller empiri bakom påståenden av vad “det allmänna rättsmedvetandet” anser. Sådana självutnämnda tolkare har haft fullt upp med Rödeby-målet. Idag är det SvD som på ledarplats tolkar strömningarna: Det allmänna rättsmedvetandet skulle inte tåla en hård fängelsedom här, konstaterar SvD.
Det hade varit trevligt om SvD, vars ledarsida är bäst i Sverige på att skriva om juridik, hade haft omdömet att vänta litet med spekulationerna. Vad betyder egentligen insinuationen om att det allmänna rättsmedvetandet inte skulle “tåla” en dom? Blir det revolution mot domstolen? Vad är det som ligger bakom Svenskans antagande om befolkningens åsikter? Skulle tidningen varit beredd att på samma lösa boliner tolka folkets inställning till, säg, EMU? Och är det inte egentligen ganska så onödigt att som en av Sveriges viktigaste tidningar gå ut och skriva en domstol på näsan hur den skall döma i ett mål precis innan domen kommer? Det är en påtryckning som den redan medialt pressade tingsrätten kunnat slippa.
(Inledningen i DN:s rapportering är intressant som en perspektivvändare…)
