Lars Lindström om tvisten rörande Harry Scheins testamente, i Expressen:
”Jag vet inte om bevisen räcker för att underkänna testamentet. Bäst för det allmänna rättsmedvetandet vore nog att pengarna gick till en stiftelse i Harry Scheins namn.”
Var är proportionerna?, frågar Per Gudmundsson med anledning av den dom om nödvärnsrättens gränser som nyligen avgjorts av en hovrätt. En dom som fått halva internet i gungning och som jag skriver litet mer om här och här. I korthet fann domstolarna att en person P-A som ingripit för att försvara en kvinna från ett oprovocerat angrepp gick för långt när han slog angriparen en andra gång i huvuduet med ett redskap när angriparen redan var passiviserad efter ett första slag. Det andra slaget spräckte skallen på angriparen.
Det verkar inte som att Gudmundsson läst domen. Då hade han nämligen sett att proportionerna finns där. Särskilt i tingsrättsdomen är proportionerna väldigt tydliga.
Tingsrätten fann nämligen att ingripandet var ”föredömligt”. Efter att till skillnad från mig och Gudmundsson lyssnat på alla inblandade och som därvid – till skillnad från vad många andra som inte heller har läst domen men som ändå kritiserar den verkar tro – inte tillmätt uppgifter från den berusade person som angrep den äldre kvinnan någon betydelse (eftersom denne inte mindes något av händelsen). Däremot så gick det utanför självförsvarsrätten, enligt domstolarna, när P-A efter att redan förhindrat angreppet med ett slag med domkraften utdelade ett andra slag som krossade huvudet på angriparen.
När man läser bloggar om sådana här händelser blir man snabbt desillusionerad. Många verkar om detta fall anse att personer som var i samma situation som P-A skall ha rätt att använda vilket våld som helst: Att en misshandel skall kunna avvärjas med ett dödligt angrepp, som kanske inte ens behöver ha varit nödvändigt för att avvärja misshandeln. Det är inte min uppfattning. Inställningen står knappast överens med några rättsordningar på jorden. Inte heller med en civiliserad moral.
Hur är det egentligen med proportionerna. Gudmundsson menar att ”nog är det något som är fel när den som ingripit i nödvärn straffas hårdare än gärningsmannen.” Men problemet är ju att den som ingripit i nödvärn inte gärna kan hämta skydd mot ansvar i nödvärnsrätten hur länge som helst. I det här fallet var motangreppet bortom rätten till nödvärn. Och när domstolarna har funnit det så ligger följande händelser på bordet: Ett brottsligt angrepp i form av ett strupgrepp och en spräckt skalle. Är det konstigt att det senare våldet bedöms hårdare än det förra – med hänsyn till den tidigare nödvärnsrätten? Undrar vilken moral som backar upp ett sådant ställningstagande. Det går i vart fall längre än gammaltestamentliga tankar om öga-för-öga: Här pratar vi två ögon för ett öga.
Själv har jag svårt att se det proportionerliga i det.
Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: ”För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”
Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.
I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet ”av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous ”spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.
Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.
Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.
(Också utlagd på Juridikbloggen.)
I samband med nedanstående inlägg, och i beaktande av att det är allhelgonahelg, vill jag gärna klippa in följande fall som jag tipsades om på den alltid lika upplysande e-post-listan Obligations Discussion Group (ODG).
Det första är ett upphovsrättsligt fall medan det andra är ett, well, annat fall. I Urantia v Maaherra så hävdades upphovsrätt till den s.k. Urantia Book, som ‘was authored by celestial beings and transcribed, compiled and collected by mere mortals.’ Domaren fann följande (och jag kursiverar litet för att göra fallet mer allmängiltigt intressant):
”The copyrightability issue is not a metaphysical one requiring the courts to determine whether or not the Book had celestial origins. … For copyright purposes, … a work is copyrightable if copyright is claimed by the first human beings who compiled, selected, coordinated, and arranged the Urantia teachings, ‘in such a way that the resulting work as a whole constitutes an original work of authorship.’ 17 USC s 101 (defining a ‘compilation’)”
Ett annat copyright-fall är Cummins v Bond [1927] 1 Ch 167, som av Colin Liew på ODG presenteras på följande vis: In the spirit of Halloween, again from the law of copyright, in Cummins v Bond [1927] 1 Ch 167, a medium produced The Chronicles of Cleophas in several psychic seances allegedly under the influence of an external psychic agent. When the defendant (who was present at the relevant sessions) published these, the medium sued for copyright infringement. Although all concerned testified that ‘the true originator of all that is found in these documents is some being no longer inhabiting this world, and who has been out of it for a length of time sufficient to justify the hope that he has no reasons for wishing to return to it’, the medium’s claim succeeded because the judge was not prepared to decide that ‘the authorship and copyright rest with some one already domiciled on the other side of the inevitable river.’
Ett tredje fall, dock inte från immaterialrätten, är Joly v. Pelletier [1999] O.J. No. 1728 (SCJ) kan avluta denna lilla djupdykning i juridisk folklore.
2 Mr. Joly’s claims in these two actions, and in several others not currently before me, all centre on his firm assertion that he is not a human being; rather a martian. As I understand them, the nature of his complaints against the numerous defendants who include a number of doctors, medical facilities and government agencies is that they have conspired with the American government in its attempts to eliminate him and have otherwise taken various steps to interfere with his ability to establish himself and live freely as a martian.
3 As indicated, there are two actions before me. At the beginning of the hearing Mr. Joly advised me that he has recently commenced a third action against, among others, the Central Intelligence Agency, President Clinton and the Honourable Anne McClellan for interfering with his D.N.A. test results that prove that he is, in fact, not human.
…
7 The crux of the various arguments advanced orally and in the written material is that Mr. Joly’s claims disclose no cause of action and are otherwise frivolous, vexatious and an abuse of the process of the Court. It was also argued that the tort of conspiracy was not properly pleaded and that no damages have been identified or claimed. It was further pointed out that several of the defendants are not legal entities and are not capable of being sued.
8 Mr. Joly, in a well prepared, thoughtful argument submitted that he had evidence of falsification of records and related wrongdoing. On the pivotal point of Mr. Joly’s being in fact a martian Mr. Joly advised me that the only reason he was not now able to satisfy the Court that he is a martian, not a human, is due to the falsification of his D.N.A. test results by the Americans.
9 The authorities relied upon by the moving parties are well known. On a motion to strike out a pleading, the Court must accept the facts as alleged in the Statement of Claim as proven unless they are patently ridiculous and incapable of proof and must read the Statement of Claim generously with allowance for inadequacies due to drafting deficiencies….
11 In my opinion there are at lease [sic] two reasons why the two Statements of Claim in question ought to be struck and the actions dismissed.
1. Neither pleading discloses a cause of action. While conspiracy to do harm to someone is the basis of many actions in this Court there is a fundamental flaw in the position of Mr. Joly. Rule 1.03 defines plaintiff as ”a person who commences an action”. The New Shorter Oxford English Dictionary defines person as ”an individual human being”. Section 29 of the Interpretation Act provides that a person includes a corporation. It follows that if the plaintiff is not a person in that he is neither a human being nor a corporation, he cannot be a plaintiff as contemplated by the Rules of Civil Procedure. The entire basis of Mr. Joly’s actions is that he is a martian, not a human being. There is certainly no suggestion that he is a corporation. I conclude therefore, that Mr. Joly, on his pleading as drafted, has no status before the Court.
2. In respect to the motions brought under rule 25.11 I am of the view that the test has been passed in the circumstances of this case. In other words, I am satisfied that the claims are frivolous and vexatious and constitute an abuse of the process of this Court. In addition to the fact that the tort of conspiracy has not been remotely properly pleaded, no damages have been claimed and many of the defendants are not even legal entities capable of being sued. More importantly, with all respect to Mr. Joly and his perception of reality, these actions are patently ridiculous and should not be allowed to continue as they utilize scarce public resources not to mention the time and money of the numerous defendants who have been forced to defend these actions.
12 In the circumstances I have come to the conclusion that the moving parties are entitled to the relief requested. The Statements of Claim in both actions are struck and the actions are dismissed.
Japp, det där går ned som ”juristhumor”. Och då har jag ändå inte tagit med fallet med käromålet mot satan. (Inte bara Satan, för resten, utan även hans personal.)
TT ägnar sig åt en egen liten law and economics-kalkyl i SvD och DN. Resultatet är en journalistisk dikeskörning: Självklart skall inte rättsväsendet värdera om det skall utreda brott beroende på vad det kostar.
Men notisen är ett alldeles utmärkt exempel på hur fel man kan hamna om man stoppar in ekonomin i juridiken.
(Detta dubbelpostas på Juridikbloggen.)
När Jan Hellner, enligt många ”Sveriges främste jurist någonsin”, begravdes 2002 var det i nordismens tecken. Sånger framfördes på olika skandinaviska språk. Dikter likaså. Det var en vacker och värdig ceremoni i den nordiska förbrödringens atmosfär.
Hellner hörde till den generation jurister som såg den nordiska gemenskapen som central och värd att vårda. Under första halvan av 1900-talet så togs magnifika lagstiftningsprodukter fram i ett nordiskt lagstiftningssamarbete och som ett resultat blev stora delar av den centrala förmögenhetsrätten i det stora hela gemensam för Norden. Likheterna är fortfarande stora, även om skillnaderna ökar – inte minst genom att Norden dragits isär genom att enbart Danmark, Finland och Sverige trätt in i EU.
Rättens harmonisering framstår som en ganska torr sak för många som inte haft förmånen att få studera juridik. ”Visst, det är väl praktiskt med likartade reklamationsregler i köprätten men det är inte direkt en Kalmarunion vi talar om här”, tänker ni kanske. Men på sätt och vis är det precis det vi gör. Juridiken är nyckeln till harmonisering och förbrödring. Land byggs med lag. Länder knyts närmare genom lyhört formulerade gemensamma normer. Rätten bygger på ett kulturarv – men är också en (underskattad) kulturfrämjande faktor. När den juristgeneration som Hellner tillhörde kämpade för det nordiska så var det inte reklamationsreglerna i köprätten som de brann för, utan hur sådana regler tillsammans med många andra framtagna i en anda av nordisk enighet kunde främja en större sak: En nordisk gemenskap.
Idag har den nordiska rättsgemenskapen inte samma ”go” som tidigare. Men om det är någonstans nordismen fortfarande lever så är det nog i juridiken, framför allt i civilrätten. Nordens civilrättsspecialister möts i särskilda fora med jämna mellanrum och utbyter erfarenheter. Nordens högsta domstolar tar intryck av varandra. Lagstiftarna likaså. Nordismen lever, men inte lika starkt, i juridiken. Och som sagt. Land byggs på lag. Men även mindre hårda sammanslutningar mellan nationer kan utvecklas i gemensam riktning med rätten som verktyg. Om den politiska viljan finns att skruva på enighetstanken igen så är det rättsliga samarbetet och särskilt lagstiftningssamarbetet centralt. En sådan enighet kan naturligtvis främjas utan att man för den skull vill löpa den Wetterbergska unionslinjen fullt ut.
Men, självklart. Någon harmonisk enighet uppnås aldrig om vi glömmer bort vissa av våra grannländer.
Några reflektioner kring Guillous straffrättsliga ansvar – eller bristen därpå – för KGB-informerandet finns på Juridikbloggen.
Musik kan vara plågsam. Det är däremot sällan som musiker vidgår att deras egen musik kan vara plågsam. Ett antal amerikanska musiker har i en gemensam aktion krävt att få veta om deras musik ackompanjerat den tortyr som bedrevs i Guantanamo.
Svenska rättighetshavare borde använda sin musikaliska makt och engagera sig i aktionen. Det är oförenligt med upphovsrätten att använda upphovsmännens musik i samband med waterboarding och sömnberövandetortyr. Utan att tydligt ange vem som är upphovsman. Och så måste förstås STIM-avgift utgå. Eller något motsvarande. Det är hög tid att ställa sig upp och försvara upphovsmännens rättigheter i tortyrcentra runt om i världen.
(Sorteras under ”sinne för proportioner”.)
