Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

Dan Park, gatukonstnären som klistrar upp affischer med ibland rasistiskt innehåll, har dömts för hets mot folkgrupp och förtal. Park fick fängelse, men det är inte så förvånande eftersom hans prövotid för tidigare brottslighet inte hade gått ut. 

Jag ryckte emellertid till när jag läste en passage i domen. Så här skriver tingsrätten:

Enligt Europadomstolens praxis har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter. Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Det finns ingen hänvisning till några avgöranden från Europadomstolen i sammanhanget. Strax innan uttalandet hänvisar dock tingsrätten till två HD-avgöranden, vari Europadomstolspraxis redovisas. HD läser Europarätten på samma sätt som tingsrätten. I NJA 2006 s. 467 skriver HD:

Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto- Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Det mål som HD hänvisar till från Europadomstolen säger i p. 49 så här:

As the Court has consistently held, freedom of expression constitutes one of the essential foundations of a democratic society, one of the basic conditions for its progress and for the development of everyone. Subject to paragraph 2 of Article 10 (art. 10-2), it is applicable not only to ”information” or ”ideas” that are favourably received or regarded as inoffensive or as a matter of indifference, but also to those that shock, offend or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without which there is no ”democratic society” (see, particularly, the Handyside v. the United Kingdom judgment of 7 December 1976, Series A no. 24, p. 23, para. 49).

However, as is borne out by the wording itself of Article 10 para. 2 (art. 10-2), whoever exercises the rights and freedoms enshrined in the first paragraph of that Article (art. 10-1) undertakes ”duties and responsibilities”. Amongst them – in the context of religious opinions and beliefs – may legitimately be included an obligation to avoid as far as possible expressions that are gratuitously offensive to others and thus an infringement of their rights, and which therefore do not contribute to any form of public debate capable of furthering progress in human affairs.

This being so, as a matter of principle it may be considered necessary in certain democratic societies to sanction or even prevent improper attacks on objects of religious veneration, provided always that any ”formality”, ”condition”, ”restriction” or ”penalty” imposed be proportionate to the legitimate aim pursued (see the Handyside judgment referred to above, ibid.).

Det är något konstigt med den här formuleringen. I Europadomstolsfallet handlade om huruvida en åtgärd var ”necessary in a democratic society”. Det citerade stycket måste förstås i sin kontext, nämligen om den åtgärd som vidtagits i det österrikiska fallet skulle anses tillåten under konventionens regler. Syftet var alltså inte att förtydliga vilka förpliktelser människor har att avhålla sig från olika former av uttalanden.

Varför bryr jag mig? Jo. Jag bryr mig för att jag tycker att formuleringen – Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor - är problematisk.

Moraliskt är den förstås inte problematisk. Det är rimligt att vi som människor försöker visa andra människor empati. Det är rimligt att vi respekterar varandra, att vi inser att människor är olika och att vi avhåller oss från att säga saker om eller till människor som kränker dem. Om det inte finns starka skäl som talar för att säga det som är kränkande. 

Allt det här är rimligt, tycker jag. Men nu är det inte ett moraliskt statement i största allmänhet som tingsrätten gör i Dan Park-domen och som HD gör i 2006 års prejudikat. Uttalandena sker i en kontext av rättsligt ansvar.

Har vi verkligen en förpliktelse att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Mitt svar är: Nej. Någon sådan juridisk förpliktelse har vi inte i svensk rätt.

Vi har en skyldighet att inte bryta mot lagen. Det är ju just det som Park har dömts för, för att han inte respekterat två av riksdagen antagna straffbud som innefattar begränsningar i yttrandefriheten. Men utöver detta finns det ingen rättslig förpliktelse att inte kränka andra på ett omotiverat sätt.

Kan då inte Europadomstolens praxis i sig anses medföra en sådan förpliktelse? Nej. Europadomstolens praxis kan inte utvidga det rättsliga ansvaret för omoraliska yttranden på ett sådant sätt. Dessutom – utan att ha orkat sätta mig in i Europadomstolens praxis – så tycks det som att hänvisningen till Europadomstolen i samband med uttalandet om den påstådda förpliktelsen underskattar betydelsen av kontexten – som alltså var legitimiteten i inskränkningar av yttrandefriheten.

Vidare: Den formulering som jag nu citerat innehåller två satser. Den första satsen tar upp den ”förpliktelse” som jag hittills ägnat mig åt. Men det finns ett ”och” också, som följs av ”sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”. För mig är det här en uppenbar non sequitur.

Det är inte alls givet att omotiverade och otrevligt kränkande yttranden också är angrepp på andras rättigheter. Om jag med elakt tonfall säger till en politiker att hens nya reklamkampanj är det fulaste som producerats i svensk reklamhistoria må det vara omotiverat kränkande men inte är det ett angrepp på politikerns rättigheter? Och inte har jag en förpliktelse att så långt som möjligt undvika att säga något sådant?

Så. Dan Park dömdes för att han brutit mot brottsbalkens regler. Han fick fängelse, delvis också för att han återfallit i brottslighet. Däremot har inte Park eller någon annan en mer långtgående rättslig förpliktelse att avhålla sig från kränkningar än vad som följer av just lagen. Moraliskt ligger det annorlunda till.

 

Om Lars Adaktussons agenda, dråp, Rumpnypdomen och Tårtdomen.

”Vi har med oss varumärkeshjälten Ludde (till vardags advokaten Ludvig Holm) för att reda ut om SVT har rätt när de säger att det är tveksamt om Lars Adaktusson (f.d. programledare för teveprogrammet Agenda) får använda ordet ”agenda” i sin politiska kampanj (spoiler alert men faktum är att Ludde tror att Tove ligger närmare till hands att bli stämd av SVT än Adaktusson. GULP.) Vi pratar också lite om varumärket Juridikpodden och Ludde rådger oss att inte stämma alla som har en podd som handlar om juridik.

Andra frågor som avhandlas: Hur klarar man egentligen av att avliva 6000 djur på en sommar? Finns det några delägare på Lindahl som kan tänka sig att gräva ner sig i pantburkar? Och efter Norrköpings tingsrätts dom om rumpnyp, är det verkligen FRITT FRAM FÖR ALLA MÄN ATT TAFSA? (Obs, svaret är nej). Det här kanske är vårt bästa avsnitt hittills.”

Finns på SoundCloud eller iTunes.

”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”

Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir. 

Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.

Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.

Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.

I centrum för den civilrättsliga ansvarsanalysen står culpabegreppet: Enbart den oaktsamma kan, enligt huvudregeln, hållas ansvarig för att ha skadat  någon annan. I civilrätten krävs i allmänhet inget brott och inget uppsåt. Det räcker med oaktsamhet. Skuld = slarv (eller mer).

Oaktsamhetsbedömningen är välkänt problematisk. Hur skall en domstol bedöma vad som är normalt aktsamt för att därefter kunna bedöma vad som är avvikelsen från det normalt aktsamma? Vad är skuldens kärna?

För att motverka fullständig skönsmässighet har olika referenspunkter konstruerats som grund för culpabedömningen. En traditionell utgångspunkt har varit att formulera ett jämförelsesubjekt – en person som symboliserar det lagom aktsamma idealet. Denna traditionella utgångspunkt har tagit sig formen av ”den goda familjefadern” (bonus pater familias). Det beteende som påstås vara oaktsamt skall enligt denna modell jämföras med vad en god familjefar skulle ha gjort i samma situation. Vad skulle Larry Fishburnes pappa i Boys in the Hood gjort?

Tankemodellen har övergivits. Det finns flera anledningar till det. En är att bonus pater-modellen bygger på klassiskt patriarkalt tankegods. En annan är den är alltför oprecis för att göra någon nytta.

Nu har hur som helst även Frankrike övergivit den gode familjefadern. Det tycks ha skett efter delvis starka känsloutlevelser. Läs mer här.

Om Expressens avpixlat-avslöjande och om nya lagar som träder i kraft 1 januari 2014, (bland annat: avskaffade polisnotor! och enklare att licensiera upphovsrätt!). Och: Tove kommer ut som sporthatare.

Dessutom har vi juridikfilmcirkel med det luddiga temat ”fuzzy law”. Tove pitchar idén till spelfilmen ”Skatt – ne bis in idem” och Mårten pitchar idén till filmen ”The Bribe on 34th Street”. Och! Mårten berättar vilket brott han är lite emot.

Ett stort tack för all pepp under Juridikpoddens första levnadsår. En riktigt god jul till er alla och vi ses i det nya året!

*

Lyssna på Soundcloud eller iTunes

I nya Juridikpodden talar vi om Göran Lambertz. Var fallet Tomas Quick en rättsskandal eller en annan skandal – kanske en psykologiskandal? Vi talar om mediabluffen om vart Göran ska ta vägen nu.

Vi pratar om tips på vad man kan önska sig för juridiska julklappar. Och vilka man skulle vilja ge en juridisk klapp till. Mårten vill ge Morgan Johansson ett stort paket rättsstatskänsla och Tove vill ge Stefan Lindskog en stor bunt A4-papper att skriva egna tillägg på.

Och så glider vi in och ut ur den kommersiella skadeståndsrätten. 

Finns på Soundcloud här och på iTunes.

För många år sedan fördes en principiellt viktig debatt i Svensk Juristtidning. Jan Hellner, professorn som av många anses som Sveriges främsta jurist någonsin, kritiserade Bertil Bengtsson, professorn och justitierådet som av många anses som Sveriges främsta jurist någonsin.

Bakgrunden var Bengtssons rättsfallsöversikter i Svensk Juristtidning på skadeståndsrättens område. I dessa översikter presenterade Bengtsson ny skadeståndspraxis, framför allt från Högsta domstolen. Ibland förekom det någon liten kommentar till rättsfallen – en värdering, en tolkning.

En del av de domar som Bengtsson hade han själv deltagit i. Hellner ansåg detta var djupt problematiskt.  Bengtsson borde inte kommentera sina eller HD:s domar, ansåg Hellner. Kommenterarna medförde risker för att justitierådet Bengtsson sammanblandades med professorn Bengtsson. Professorer kan kommentera och värdera HD-praxis, men justitieråd bör avhålla sig.

Det finns mycket att fundera kring i denna debatt i dessa dagar. Framför allt associerar man kanske till ett visst justitieråds deltagande i debatten kring Quick-fallet. Men debatten påminner oss också om en annan allmän frågeställning: I vilken mån bör domstolar eller domare bidra med tolkningar eller förklaringar av sina egna domar?

Juristens ryggmärgsreaktion är nog att besvara frågan med ett ”inte alls”. Det domstolen vill säga ska den säga i domen. I en rättsstat kan inte domstolar komplettera sina domskäl i efterhand. Lagt kort ligger.

Enskilda domare kan tillåtas mer, om det görs tydligt att det är just den enskilda domarens uppfattningar som uttrycks. Det är således inte så ovanligt att enskilda justitieråd gör det Bengtsson gjorde, nämligen skriver artiklar om fall som de varit med och dömt i. Det är inte okontroversiellt det heller, men det är nog få som anser det direkt olämpligt.

Däremot gissar jag att många anser det olämpligt att domstolen som samhällelig institution kompletterar sina domskäl med förklaringar eller analyser i efterhand.

Pressmeddelanden har vunnit i acceptans under senare tid, framför allt eftersom dessa inte ger uttryck för något annat än andemeningen i domen – om än i kortfattade ordalag – och det inte finns några risker för att pressmeddelandet kan anses ge uttryck för någon domstolens åsikt. Men där någonstans anser nog många att gränsen går. Domstolen ska inte skriva sina egna rättsfallskommentarer. Det jobbet faller på sådana som mig.

Tidigare i höstas debatterades en dom från Göta hovrätt kraftigt. Domen rörde kränkningsersättning vid ärekränkning – spridandet av en smygtagen sexfilm. Hovrätten fann att skadeståndet skulle sänkas från tingsrättens sexsiffriga belopp till 25 000 kr. Beloppet i sig upprörde många, kanske framför allt själva sänkningen, och därtill förekom en formulering om människors sexualvanor som i breda lager uppfattades som konstig. Kritiken mot domstolen var massiv och medierna ägnade domen mycket uppmärksamhet. Bland annat tog SVT Nyheter upp frågan.

Här inträffar nu något ovanligt. Hovrätten verkar anse att domen blivit feltolkad (vilket den också blivit). Men istället för att göra det domstolar brukar göra – hänvisa till domen – så inkommer den med en skrivelse till SVT där domen förklaras.

På sju sidor förtydligas och nyanseras resonemanget i domskälen. I vissa stycken är skrivelsen betydligt mer utförlig i de rättsliga frågorna än vad domen i sig är. En del av skrivelsen kan nog klargöra saker för en oinitierad läsare (d.v.s. en läsare som inte ägnar sig åt sådana här kränkningsfrågor till vardags). Andra delar av skrivelsen kan bidra med motsatsen.

(Det finns påståenden som är felaktiga. I skrivelsen sägs t.ex. ”En grundläggande förutsättning för att man ska ha rätt till kränkningsersättning är att man utsatts för ett brott.” Detta stämmer inte längre, även om det är en förutsättning för att man ska kunna få ersättning enligt skadeståndslagens regler. Men det finns andra möjligheter, t.ex. om ens rättigheter som de uttrycks i Europakonventionen kränkts. Av sammanhanget framgår det att hovrätten diskuterar skadeståndslagens regel men det kategoriska påståendet framstår som litet märkligt i ljuset av den färska domen från Europadomstolen där en flicka som blivit smygfilmad i duschen ansågs kränkt i Europakonventionens mening.)

Men det är det principiella som jag tycker är intressant. Här lägger domstolen ut texten, understundom betydligt mer utförligt än i domskälen, om hur den ser på de rättsliga frågor som domen behandlar men också tolkningen av omständigheterna. Hovrätten skriver sin egen rättsfallskommentar. Det här reser massor med frågor.

Hur hänger sådana här tillägg ihop med kraven som följer av rätten till en rättvis rättegång? Vilka ansvarsregler gäller? Vart vänder man sig om man anser att domstolen skriver felaktiga saker i sin rättsfallskommentar?

Vad hade Hellner tyckt?

Det slog mig att jag missat att göra reklam för säsongens femte episod av Juridikpodden, trots att sjätte redan är inspelad (ehuru ej klippt).

Vi har i detta avsnitt bjudit in en gäst som pratar processprinciper. Vi diskuterar Göta hovrätts sexfilmsdom, Barnkonventionen och hur många (om någon) som behöver vara nyktra när man cyklar tandemcykel (lyssnarfråga). Och ja – vi har glömt bort vilket avsnitt vi är på.

Lagbestämmelser och praxis som tas upp i diskussionen om tandemcykeln: Trafikförordningen 3:1 och 14:5 (polisens möjlighet att stoppa en). NJA 2011 s. 77 (ang. killen på moppen som sparkar sig fram) NJA 1935 s. 506 och NJA 1968 s. 581 (ang. möjligheten för passagerare att föra fordonet).

Övriga prejudikat som droppas: NJA 1992 s. 532 och NJA 1992 s. 594

Finns på Soundcloud här eller på iTunes.

 

 

(För någon månad sedan skrev jag några rader i DN Kultur om advokaten Geir Lippestads bok om sin klient Anders Behring Breivik. En längre text på temat följer nedan.)

 

Terrorn har alltid sökt uppmärksamheten. Det går som en blodröd tråd genom terrorismens historia. Från avrättade fångars huvuden uppträdda på pålar utanför staden, till islamister som filmar mord på journalister eller ryska nationalisters YouTube-klipp med skändningar av homosexuella.

Terrorister söker sig till strålkastarljuset. Anders Behring Breivik har tagit denna insikt till sin spets. Breivik är terroristen som skickade ut sitt manifest strax innan brotten begicks, medveten om att dådet skulle sprida det. Han är mördaren som kom utrustad med en mefistofelisk medieplan. Och vi är alla en del av denna plan, som Emanuel Karlsten skrev i DN Kultur, varje gång vi sprider budskapet vidare, varje gång vi gör oss till hans megafon (DN Kultur 26 juli 2011).

Breivik insåg också det som alltfler nu börjar inse, att rättsliga processer kan vara ett effektivt verktyg för kommunikation. Domstolen skulle bli Breiviks scen. Så var det uttänkt och så blev det. Rättsprocessen, beskådad av hela världen, skulle ge honom möjligheten att sprida innehållet i sitt manifest. I denna medieplan var rättens tjänare – domare, åklagare, advokater – marionetter. Redan från början hade Brevik klart för sig vilken försvarsadvokat han ville ha, den enda roll han själv kunde besätta. Geir Lippestad.

I Lippestads bok Det vi kan stå för (Modernista 2013), beskrivs ingående – möjligen för ingående – relationen mellan försvararen och massmördaren. Försvararens uppgift i detta fall var aldrig att strida för klientens frikännande. Breivik erkände sina handlingar. Istället blev försvararens viktigaste uppgift att tillvarata klientens intresse på andra sätt.

”Jag kommer inte att delta i ditt politiska projekt, men jag ska göra så  gott jag kan för att i alla sammanhang tillvarata dina rättsliga intressen.” Så sade Lippestad till sin klient i ett tidigt skede, innan rättegången. Klienten hade inga invändningar. Han skulle själv ta ansvar för det politiska. Lippestad skulle ta hand om det juridiska. Det juridiska var Breivik ändå inte så intresserad av. Han ”erkände” nämligen inte den norska rättsordningen. Juridiken, för Breivik, var falsk. Lippestad fick uppgiften att ägna sig åt det falska, medan klienten förberedde sig för uppträdandet på scenen.

När mina kollegor i olika juristyrken har kommenterat Lippestads bok har det oftast skett genom ett instinktivt avståndstagande. Advokater ska inte skriva böcker om sina klienter. Relationen mellan klient och advokat är helig och bör förbli hemlig. Även om klienten samtycker till att skriftligen förevigas, eller kanske till och med vill gå till historien via sin advokats penna, så är advokaten bakbunden. Klienten kan ju ändra sig. Någon gång i framtiden kan klienten vilja söka resning, eller nåd. Advokatens berättelse kan hamna i konflikt med dessa intressen.

 

Denna aspekt av Lippestads bok är närmast en advokatetisk fråga. För egen del slås jag mer av hans fullständiga ovilja att begrunda sin egen roll i Breiviks politiska program. I realiteten finns det naturligtvis inte någon strikt gräns mellan det politiska och det juridiska i ett fall som detta. Sådana dikotomier är alltid hopplösa, men det blir mer uppenbart i mål där brottslingen redan i förhand planlagt hur processen ska regisseras för att främja politiska syften.

Lippestad försökte att undvika att ta regi men hans position var omöjlig. En försvarsadvokat som tar rättsstatens förtroende på allvar kan inte undvika att bli megafon för sin klients uppfattningar. Det ingår i uppdraget. Varje gång Lippestad återgav Breviks underkännande av den norska rättsstatens legitimitet vidarebefordrade han en politisk uppfattning: Demokratins spelregler gäller inte i kulturkriget.

I rättegångssalen är det advokatens roll att framföra även de osmakligaste och ibland direkt galna invändningar som klienten vill vädra. Men Lippestads megafon har haft högre volym än så. I sin bok beskriver han således presskonferenser där han, neutralt, återgivit sin klients uppfattningar.

Breivik fick genom sin försvarare chansen att gång på gång underkänna den norska rättsstaten inför världens alla medier. Det går bortom juridiken. Det är politik. Jag säger inte att det var fel av Lippestad. Lippestad framstår på många sätt som en enastående försvarsadvokat, föredömligt orubblig i sitt förtroende för rättsstaten och advokatens funktion i denna. Hans uppgift var att tillvara sin klients intresse på bästa sätt. Kanske gjorde han det. Juridiskt och bortom.

Terroristen söker strålkastarljuset. I en rättsstat kan terroristens advokat ibland inte undvika att hjälpa till med ljussättningen. Men det är en god idé att fundera närmare på hur denna ljussättning sker och på vilket sätt advokaten bör medverka till den. Är det t.ex. lämpligt att skriva en hel bok om den publicitetstörstande klienten. Vi är alla en del av Breiviks plan, men vi är inte hans marionetter. Vi bestämmer själv hur vi medverkar.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • RT @antteist: Fy in i bubblan vad jag ska äta idag. Mycket, allt, många gånger. Röror, geggor, fågel, nåt annat, soppa. ALLT SKA JAG ÄTA!!* 16 hours ago
  • Landar på Arlanda. Dottern är så glad åt att vara hemma. "Jag har saknat Netflix så mycket!"* 16 hours ago
  • Vad händer med Scotland Yard om Skottland bryter sig loss från Förenade Kungadömena?* 16 hours ago
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 9 751 andra följare